Men hallå ridsportvärlden…

Alltså, ibland förvånas jag över hur vissa inom ridsportvärlden på något vis tycker att det är fritt att bete sig hur som helst mot domare, funktionärer och andra nyckelpersoner som får tävlingar och evenemang att rulla på.

Det kom nyligen ut en artikel på Hippson om att en ryttare blivit avstängd från tävling i 6 månader, då denne lagt ut en kränkande/hotfull bild på en domare på sociala medier. Bakgrunden ska ha varit att ryttaren ville ha längre mellan sina starter och att hen inte kom till start i tid pga flera hästar. Ryttaren hävdar att domaren medvetet sett till att ryttaren missat sin start.

Redan på tävlingen blev ryttaren nekad att starta i fler klasser, och nu har disciplinnämnden bekräftat att det var korrekt och att ryttaren får 6 månaders avstängning.

Jag vet inte alls bakgrunden här, om det var domaren eller ryttaren som gjort fel, men om jag varit i samma situation som ryttaren hade jag också blivit frustrerad. Jag hade troligtvis vänt mig “uppåt” för att klaga, eller i alla fall krävt pengarna tillbaka.

Dock är det här det verkar spåra ur, när ryttaren beslutar sig för att offentligt hänga ut domaren med en bild som dessutom uppfattas som både kränkande och hotfull. Jag förstår verkligen inte, VAD är det som gör att vissa människor känner att de har rätt att hänga ut andra personer, som dessutom jobbar ideellt eller för väldigt låg ersättning?

Även i kommentarsfältet går folk loss och härjar fritt. Många tycker visserligen att det var helt rätt, medan andra är otroligt upprörda över beslutet. Och jag blir verkligen trött på hur vissa resonerar….

Någon förbluffas över att det är längre straff än för våldtäkt. Ja, om man likställer fängelse med att inte få åka på hästtävling, absolut… Någon annan blir vansinnig för att man kan mörda och våldta utan att hamna i fängelse, men man får minsann straff för sånt här! Ja, precis som att det är disciplinnämnden som också har ansvar för att fälla våldtäktsmän och mördare… 😉 Alltså jag orkar inte. Det är såhär konspirationsteorier och foliehatts-samfund skapas.

Att flytta isär..

Alltså, det är så himla sjukt att tänka att jag och J ska flytta isär. Även om det bara blir för en kortare period så känns det liksom så himla konstigt. Ska jag sitta ensam hemma om kvällarna? Vem ska jag nu störa mig med hela dagarna? Nä, det känns inte alls kul.

Dessutom finns det för många frågetecken just nu. När ska vi lämna huset? Var ska vi bo sen? Var ska Sockan stå? Även om allt är löst temporärt vill man ju gärna ha en permanent lösning på plats.

Det är helt sjukt, men det är faktiskt inte mer än 1-2 veckor tills jag flyttar. Blä, vad jag kommer hata att bo själv.

Namn till fölet

Vi (eller ja, mamma) har beslutat vad fölungen ska heta. I början hatade jag det SÅ mycket, men nu tycker jag det är skitkul. Vafan, min häst heter ju Sockan…

Blir det en hingst ska den heta Ruben Drake. Ruben i förnamn, Drake i efternamn. Ja, ni får dö av skratt och/eller tycka vi är helgalna. Men kom igen, hur kul är det inte? Först trodde jag mamma skojade eller hade fått en psykos, men nu tycker jag det är skitkul.

Blir det ett sto ska den hela Drak-Ulla. Fattar ni? Som Dracula. Fast Drak-Ulla. Hahahahaha.

Idag finns det så många hobbyuppfödare som tar sig själva på så stort allvar och döper sin häst till något i stil med “Super Awesome Prince of the World, Ruler of Everything Beautiful and…” (ja ni, fattar). Folk kommer i alla fall inte kunna beskylla oss för det… 😉

Rubinett

Fröken preggo med Drakunge i magen.

Dagens träning + tortyr

Idag red jag återigen för Charlotte på CS Dressage! Charlotte är som jag nämnt innan jätteduktig, och det faktum att hon är domare gör det hela ännu bättre, för då kan hon dessutom motivera varför ett visst moment hade fått ett visst betyg.

Det sköna var att hon ganska snabbt konstaterade att det är jag som måste tänka mer under tävlingarna, vilket såklart är helt rätt. Sockan sköter sig jättebra om jag bara rider bra också! Vi övade lite programridning och lite övergångar. Galoppfattningarna och galoppen över lag  är verkligen så mycket bättre nu, vilket såklart känns super. Till våren tar vi revansch för helgens kassa tävling. 😉

Om a sidenote, om någon vill tortera sig själv, prova att klippa en sjukt pälsad häst med en hundklippmaskin. Min riktiga maskin har tyvärr gått sönder och jag behövde klippa Sockan snabbt, så jag köpte en på Biltema för 299 och gick loss…. 😉 3,5 timmar senare hade jag klippt hals och bog. Fick dessutom tusen små sylvassa hår innanför kläderna , och inte blev det jämt heller.

Två tummar ner, men jag bjuder på en bild på Tussen när jag klippt fluffet på ena örat. 😉

Så besviken på helgens tävling

Ja, vad ska man säga, jag kan tyvärr bara sammanfatta helgens tävling med ett ord: besvikelse.

Morgonen började tidigt, klockan ringde redan 05.30. Jag hade förberett det mesta dagen innan, men eftersom att vi hade en bit att köra ville jag vara uppe i god tid. Vi höll schemat perfekt, fram tills det var dags för lastning. Som ni kanske förstått sedan innan så är Sockan en dam med stor integritet som tycker att hon minsann har rättigheter här i livet… Så hon skulle inte gå på transporten. Punkt. Vill inte.

Jag önskar att jag hade tagit en bild på henne som jag kunde visa er, för hon ser verkligen sinnessjukt rolig ut. Nosen rakt upp  vädret och världens tjurigaste uttryck i ansiktet. Till och med Jonathan, som inte kan något om hästar, sa att det var supertydligt att hon slagit på “knälåsen” och minsann inte tänkte röra sig en millimeter, hahaha!

När jag köpte henne var hon horribel att lasta, härjade och var rätt farlig, faktiskt. Jag har lagt ner mycket tid på att lastträna henne och hon brukar gå på hur snällt som helst, så jag räknade med att vi skulle få in henne direkt, men lade ändå 15 minuter i schemat för lastning, “ifall hon surar”. Jag borde nog ha tränat lite mer på senare tid, för nu tog det 1 timme och 15 minuter… Och för att göra saken ännu värre var det en olycka på vägen som försenade oss ännu mer.

Vi ringde sekretariatet direkt när de öppnade 8.00 och kollade om jag kunde  bli framflyttad, min starttid var 9.06. Tyvärr fanns det inga strukna så de kunde inte, men vi bad dem göra det om någon strök sig i sista stund. Vi kom fram någon minut innan 9.00, och jag kom upp i sadeln kl 9.04. 2 minuters framridning är lite för lite. 😉 Men jag ville ändå in och visa henne banan inför andra klassen, med tanke på hur ovan hon är vid nya platser. Måste ändå ge henne en guldstjärna för hon sköter sig så bra! Självklart spänd och lite rädd stundtals, men lyssnar och försöker ändå. DUKTIG häst! Tyvärr var publiken inte så rolig, någon som smällde högt i en dörr precis när vi red förbi osv, men sånt får man ju bara leva med.

Blev dock rätt sur när jag red ut från banan, och speakern meddelade att ryttaren efter mig var struken, så det skulle bli en paus på 6 minuter… Tack för den liksom. Även om vi bara fått 6 minuter extra vid en framflyttning är det ändå något!

Andra klassen gick också helt åt skogen. Jag har helt enkelt övat för lite på programridning, tänker bara på vilket nästa moment är, och inte att jag ska rida själva momenten. Det resulterade i 2 (!) felfattningar i höger galopp. Hon har svårt för den och jag vet att jag måste hjälpa henne, men eftersom att jag fokuserade på annat fattade hon fel och vi fick två riktigt låga poäng (2 resp 4). Dessutom red jag fel en gång (gjorde halt där det inte skulle vara halt).

Så besviken på mig själv, för allt var verkligen mitt fel denna gången. Jag borde ha hjälpt henne mer, lasttränat dagen innan och lärt mig programmet bättre. Det positiva är väl att jag i alla fall vet vad jag ska öva på, och att det är lättare att ändra vad jag gör än vad hästen gör.

Dagen slutade med en 5:e-plats i LC på 61,17% och en 7:e-plats i LB på 61.96%. Så besviken. Bläbläblä. Vi kan så himla mycket mer, det vet jag.

Nä, nu blir det hem och öva, och sen hoppas jag att vi kan vara väl förberedda inför vårens tävlingssäsong istället…

Ingen höjdardag!

Idag har det känns som att hela världen är lite upp och ner. Inledde dagen med att hitta hela skåpet i tvättrummet på golvet, hela skiten hade alltså ramlat ner från väggen… Haha, jag tror jag sa “JAG ORKAR INTE” typ tvåhundra gånger inom loppet av en timme. 😉

Slutade med två resor till Svågertorp, och till slut löste vi det hela. Inte exakt vad jag hade tänkt ägna eftermiddagen åt direkt. 😉 Det ledde till att jag inte hade tid att rida innan lektionerna börjar, så jag fick vänta med att åka till stallet tills på kvällen.

Passet idag var ingen höjdare. Det var inte dåligt på något vis, det mesta fungerade och hon lyssnade bra, men det var inte samma go och framåtanda i henne idag. Lite märkligt eftersom att hon vilade igår! Jag jagade på henne rätt ordentligt så sista minuterna på slutet kändes det bra. Nåja, alla kan ha dåliga dagar, även hästar. Får ta nya tag imorgon 🙂

Jag anmälde mig förresten till dressyrtävling på Gärds Ryttarförening. Håll tummarna för mig på söndag! 😀

Bloggtorka deluxe

Jag ber verkligen om ursäkt för det plötsliga stoppet i mitt bloggande – som vanligt hoppar livet fram och tar upp all tid. 🙂 Denna gången är det inte något specifikt som hänt egentligen, utan mer en kombination av jobb, husvisningar, flyttpackning och häst.

Men om jag ska vara lite positiv, hästkraken går som en klocka. Hon är verkligen SÅ rolig att rida, alltid framåt och positiv. Från att ha trasslat in mig i mina egna tankar så pass att jag förstört för mig själv så känns det som att det mesta nu har löst sig! Är verkligen så tacksam att jag började rida för Charlotte, som har hjälpt mig mycket att trassla upp alla svårigheter. Nu är den största utmaningen att inte rida för länge, så hon blir trött… För det är SÅ kul. 🙂

Jag blev dessutom extra glad idag när jag upptäckte att Charlotte faktiskt skrivit lite om oss på sin blogg (ni hittar inlägget här). SÅ kul och peppande att hon också tycker det går på rätt håll. 😀

Sockan och jag på vår första tävling, på Gärds Ryttarförening i februari 2017.

Styrkt av detta har jag nu beslutat mig för att anmäla till en tävling på söndag. Jag väljer mellan Gärds och Trelleborg, men det blir nog Gärds. Där startade jag och Sockan vår allra första tävling för ca 9 månader sedan. Sedan dess har hon stått ca 3 månader över sommaren, så vi har 6 månaders aktiv ridning mellan tävlingarna. Då fick vi 59% och 60% på LC och LB. Det kommer vara samma domare även denna gång, så jag tänker att det är ett bra tillfälle att mäta hur mycket 6 månaders aktiv ridning har gjort. Jag går ut kaxigt och säger att målet i båda klasserna får bli 65%, vilket hade varit personbästa då vi landat på 63/64% tidigare (dock pga galoppen där vi fått låga poäng pga fel fattning och sen korrigering vilket lett till springigt utförande). Då galoppen nu  faktiskt sitter känns det möjligt med 65%. Får se om vi lyckas komma i närheten. 😉

Nattliga äventyr

Vill inleda med en varning: Ni som har häst i Malmö/Södra Sallerups-området, håll koll. Det känns inte som att det var hästarna som bröt sig ut i detta fall!

I natt fick vi påhälsning, kan man säga. Vi hade gått och lagt oss, och höll precis på att somna när jag hörde hovslag utanför huset. Egentligen inget ovanligt, men nu var det så pass sent (00.30) att jag reagerade.

Jag hade tagit ut mina linser, och är alltså blind som en fladdermus. Ser inte ens en halvmeter framför mig, men Jonathan tittade ut. “Ja, det är en häst där, de rider mitt i vägen. Fast vänta, det är nog ingen på den…” Jag tror inte Jonathan förstod riktigt hur allvarligt det var, men jag flög upp som skjuten ur en kanon. Vägen utanför är nämligen en 70-väg, men folk tenderar att ligga i 90-100 på den. En häst utan reflexer är inte så lätt att se i mörkret.

Jag drog i alla fall på mig de kläder som var närmast, sprang ner för att sätta in linser och ropade till Jonathan att han skulle hämta morötter och rep. Jag rusade ut på vägen (utrustad med en påse morötter och ett hundkoppel) och såg till min förskräckelse att det inte bara var en, utan tre hästar! Jag kände igen dem direkt, det är grannens hästar som Sockan gick med på bete i någon månad – en travare och två shettisar. Gissa hur panikslagen jag blev när jag dessutom såg en bil närma sig i rätt hög fart?!

Eftersom att jag inte hade några reflexer på mig jag heller, och inte visste hur lätt det var att se mig, vågade jag inte gå ut i vägbanan utan jag lutade mig ut och viftade för glatta livet. Trots gatulampor verkar bilföraren inte vara speciellt uppmärksam, och verkar inte se varken mig eller hästarna. Han missar en av dem med en hårsmån (seriöst, kan inte ha varit mer än en halvmeter ifrån ena ponnyn). Han verkar se mig (som nu är skitförbannad och viftar frenetiskt) precis när han nästan är framme vid mig, och börjar sakta in. Stannar en bit bort och frågar om vi behöver hjälp med något. Nääää, liksom, men du var fan inte mer än en meter från att behöva en massa hjälp. Jonathan snackar med honom och säger att VI inte direkt behöver någon hjälp, men det är tre lösa hästar på vägen. Detta verkar dock inte bekymra föraren något vidare, utan han kör därifrån.

Jag går mot hästarna, som från början är rätt skärrade men som ganska snabbt lugnar sig. Så fort de får vittring på morotspåsen följer de mig dock som en rad snälla ankungar, haha, och vi kan leda in dem på vår tomt. Tack och lov har vi staket runt hela, så vi kan ganska snabbt stänga in dem, och i alla fall säkerställa att de inte blir påkörda.

Nästa problem blir dock att få dem att stanna – jag såg framför mig hur de börjar vimsa runt och krossar glasdörrarna i uterummet, sparkar på bilarna och skadar både sig själv och omgivningen, haha. Jag vet som tur är att den stora travaren (som härjade runt en del) brukar försöka verka stursk och gärna härjar runt, men brukar foga sig om man säger ifrån. Grabbade tag med armen om hans huvud/nos och röt åt honom att skärpa sig, vilket lyckligt vis fungerade och fick honom att stå still som ett ljus, haha! Shettisarna var helcoola, skitnöjda med att ha hittat en nice gräsmatta att käka på. Jonathan (som nog tyckte härjiga travaren var rätt äcklig) fick mata med morötter medan jag tillverkade en provisorisk grimma av hundkopplet. Sen fick stackars Jonathan stå och hålla och mata med morötter när jag gav mig på jakt efter grimmor och grimskaft.

Tack och lov har jag ju halva mitt häst-bohag i bilen, så vi lyckades ganska snabbt få på alla tre rymlingarna grimma och grimskaft. 😉  Inte direkt ponny-anpassade, men det gick bra ändå. Vi ringde till grannen som först kollade staketen (hästarna går på lösdrift) men ganska snabbt kom ner till oss. Vi gick tillbaka med de små rackarna, och allt gick bra! 🙂

Det som känns lite obehagligt är dock att elen till hagen varit avstängd, och att alla (tre) trådarna låg på marken. Det går dessutom en fjärde häst i hagen (som var kvar), men som är väldigt svår att fånga. Kan inte låta bli att tänka att det verkar vara någon som stängt av strömmen, öppnat grinden och lett ut de tre som går att få tag på…

Vecka 1 på diet

Jag och Jonathan har beslutat oss för att ta tag i träning och kost nu. Inte bara för att vi vill gå ner i vikt (även om det är viktigt för oss), men också för att hålla och fräscha. Jag märker jättetydligt att ridning med lite sned sits samt en massa jobb vid dator påverkar min kropp – främst genom ryggsmärtor.

Vi har ingen jättestrikt diet som vi följer, utan har bara beslutat oss för att bättra oss över lag – mer grönsaker, mindre godis och framför allt mindre snabbmat.

I samband med detta har vi också satt upp ett träningsschema – vi ska utföra minst en fysisk aktivitet varje dag. För min del är det ganska lätt eftersom att jag rider nästan varje dag, men jag ska gärna komplettera med gym eller promenad också.

Allt som allt har vi varit ganska duktiga den första veckan. Inte gått 100% all in, men ändå kämpat på. Jag har minskat 0,8 kg i vikt, -2 cm på höfterna och -1 cm på midjan. Jonathan smällde ju till med 3 kg ner, men jag tror han fuskade. 😉

Träning för Charlotte

Idag tränade jag för Charlotte på CS Dressage, det är tredje gången jag rider för henne och jag trivs jättebra! Hon både lyssnar på vad jag funderar på (vilket inte är helt vanligt när det gäller tränare), samtidigt som hon alltid har en bra lösning eller svar på mina funderingar. Tråkigt att vi ska flytta, nu när jag har både bra tränare och hovslagare här nere. Tyvärr tror jag inte att någon av dem är sugen på att följa med mig upp till Småland… Haha! 😉

När jag red fram (innan Charlotte kom) kändes det inte alls bra. Högervarvet fungerar toppenbra och vänstervarvet inte alls lika bra, precis som gårdagens pass. Jag blir frustrerad och grubblar på vad jag kan göra, samtidigt som jag mesar lite med hästen för att jag inte är 100% säker på hur mycket jag kan kräva. Sockan är såklart en liten smartis och gör inte mer än hon måste. 🙂

Vi började i trav, och Charlotte gav mig tipset att hela tiden tänka på att krama vänstertygeln (“som en blodtrycksmätare” haha), så att jag inte blir statisk där och håller i den istället för högern, vilket Sockan (och jag) gärna vill. När det kändes bättre i traven gav vi oss på galoppen. Där fungerar höhögergaloppen jättebra, även om jag tycker att jag får lite för mycket i yttertygeln. Dock handlar det nog om styrka – det kommer bli bättre när Sockan blir starkare och orkar bära sig bättre.

Vänstergaloppen var inte lika rolig. Det blir mycket svårare i det varvet, inte minst på grund av mig. Charlotte påpekade för mig att jag vrider fram högeraxeln lite, och då blev det faktiskt mycket bättre. En stor del av oliksidigheten beror säkert på mig, och att jag är sned efter min olycka. Har den senaste tiden försökt tänka på att sitta rakt så jag inte viker mig i någon sida, men har inte tänkt på att jag kanske vrider hela kroppen. Tänk vilken skillnad det blir när man har någon på marken som kan hjälpa en! Det hade jag aldrig klurat ut själv…  Passet avslutades med en myyyycket bättre vänstergalopp är vi fått till tidigare. Heja Charlotte! 🙂

Slutligen fick jag med mig att jag måste ställa mer krav på Sockan. Jag blir lätt lite osäker och då vågar jag inte kräva något, är fortfarande kvar i tanken att hon är en bebis som bara behöver hjälp och stöttning med minsta lilla. Nu har vi ju trots allt kommit en bit (i traven) och det är dags att fixa galoppen så vi kommer någon vart. Tack Charlotte för att du inte låter mig tramsa, haha! 😀