Nattliga äventyr

Vill inleda med en varning: Ni som har häst i Malmö/Södra Sallerups-området, håll koll. Det känns inte som att det var hästarna som bröt sig ut i detta fall!

I natt fick vi påhälsning, kan man säga. Vi hade gått och lagt oss, och höll precis på att somna när jag hörde hovslag utanför huset. Egentligen inget ovanligt, men nu var det så pass sent (00.30) att jag reagerade.

Jag hade tagit ut mina linser, och är alltså blind som en fladdermus. Ser inte ens en halvmeter framför mig, men Jonathan tittade ut. “Ja, det är en häst där, de rider mitt i vägen. Fast vänta, det är nog ingen på den…” Jag tror inte Jonathan förstod riktigt hur allvarligt det var, men jag flög upp som skjuten ur en kanon. Vägen utanför är nämligen en 70-väg, men folk tenderar att ligga i 90-100 på den. En häst utan reflexer är inte så lätt att se i mörkret.

Jag drog i alla fall på mig de kläder som var närmast, sprang ner för att sätta in linser och ropade till Jonathan att han skulle hämta morötter och rep. Jag rusade ut på vägen (utrustad med en påse morötter och ett hundkoppel) och såg till min förskräckelse att det inte bara var en, utan tre hästar! Jag kände igen dem direkt, det är grannens hästar som Sockan gick med på bete i någon månad – en travare och två shettisar. Gissa hur panikslagen jag blev när jag dessutom såg en bil närma sig i rätt hög fart?!

Eftersom att jag inte hade några reflexer på mig jag heller, och inte visste hur lätt det var att se mig, vågade jag inte gå ut i vägbanan utan jag lutade mig ut och viftade för glatta livet. Trots gatulampor verkar bilföraren inte vara speciellt uppmärksam, och verkar inte se varken mig eller hästarna. Han missar en av dem med en hårsmån (seriöst, kan inte ha varit mer än en halvmeter ifrån ena ponnyn). Han verkar se mig (som nu är skitförbannad och viftar frenetiskt) precis när han nästan är framme vid mig, och börjar sakta in. Stannar en bit bort och frågar om vi behöver hjälp med något. Nääää, liksom, men du var fan inte mer än en meter från att behöva en massa hjälp. Jonathan snackar med honom och säger att VI inte direkt behöver någon hjälp, men det är tre lösa hästar på vägen. Detta verkar dock inte bekymra föraren något vidare, utan han kör därifrån.

Jag går mot hästarna, som från början är rätt skärrade men som ganska snabbt lugnar sig. Så fort de får vittring på morotspåsen följer de mig dock som en rad snälla ankungar, haha, och vi kan leda in dem på vår tomt. Tack och lov har vi staket runt hela, så vi kan ganska snabbt stänga in dem, och i alla fall säkerställa att de inte blir påkörda.

Nästa problem blir dock att få dem att stanna – jag såg framför mig hur de börjar vimsa runt och krossar glasdörrarna i uterummet, sparkar på bilarna och skadar både sig själv och omgivningen, haha. Jag vet som tur är att den stora travaren (som härjade runt en del) brukar försöka verka stursk och gärna härjar runt, men brukar foga sig om man säger ifrån. Grabbade tag med armen om hans huvud/nos och röt åt honom att skärpa sig, vilket lyckligt vis fungerade och fick honom att stå still som ett ljus, haha! Shettisarna var helcoola, skitnöjda med att ha hittat en nice gräsmatta att käka på. Jonathan (som nog tyckte härjiga travaren var rätt äcklig) fick mata med morötter medan jag tillverkade en provisorisk grimma av hundkopplet. Sen fick stackars Jonathan stå och hålla och mata med morötter när jag gav mig på jakt efter grimmor och grimskaft.

Tack och lov har jag ju halva mitt häst-bohag i bilen, så vi lyckades ganska snabbt få på alla tre rymlingarna grimma och grimskaft. 😉  Inte direkt ponny-anpassade, men det gick bra ändå. Vi ringde till grannen som först kollade staketen (hästarna går på lösdrift) men ganska snabbt kom ner till oss. Vi gick tillbaka med de små rackarna, och allt gick bra! 🙂

Det som känns lite obehagligt är dock att elen till hagen varit avstängd, och att alla (tre) trådarna låg på marken. Det går dessutom en fjärde häst i hagen (som var kvar), men som är väldigt svår att fånga. Kan inte låta bli att tänka att det verkar vara någon som stängt av strömmen, öppnat grinden och lett ut de tre som går att få tag på…

Vecka 1 på diet

Jag och Jonathan har beslutat oss för att ta tag i träning och kost nu. Inte bara för att vi vill gå ner i vikt (även om det är viktigt för oss), men också för att hålla och fräscha. Jag märker jättetydligt att ridning med lite sned sits samt en massa jobb vid dator påverkar min kropp – främst genom ryggsmärtor.

Vi har ingen jättestrikt diet som vi följer, utan har bara beslutat oss för att bättra oss över lag – mer grönsaker, mindre godis och framför allt mindre snabbmat.

I samband med detta har vi också satt upp ett träningsschema – vi ska utföra minst en fysisk aktivitet varje dag. För min del är det ganska lätt eftersom att jag rider nästan varje dag, men jag ska gärna komplettera med gym eller promenad också.

Allt som allt har vi varit ganska duktiga den första veckan. Inte gått 100% all in, men ändå kämpat på. Jag har minskat 0,8 kg i vikt, -2 cm på höfterna och -1 cm på midjan. Jonathan smällde ju till med 3 kg ner, men jag tror han fuskade. 😉

Träning för Charlotte

Idag tränade jag för Charlotte på CS Dressage, det är tredje gången jag rider för henne och jag trivs jättebra! Hon både lyssnar på vad jag funderar på (vilket inte är helt vanligt när det gäller tränare), samtidigt som hon alltid har en bra lösning eller svar på mina funderingar. Tråkigt att vi ska flytta, nu när jag har både bra tränare och hovslagare här nere. Tyvärr tror jag inte att någon av dem är sugen på att följa med mig upp till Småland… Haha! 😉

När jag red fram (innan Charlotte kom) kändes det inte alls bra. Högervarvet fungerar toppenbra och vänstervarvet inte alls lika bra, precis som gårdagens pass. Jag blir frustrerad och grubblar på vad jag kan göra, samtidigt som jag mesar lite med hästen för att jag inte är 100% säker på hur mycket jag kan kräva. Sockan är såklart en liten smartis och gör inte mer än hon måste. 🙂

Vi började i trav, och Charlotte gav mig tipset att hela tiden tänka på att krama vänstertygeln (“som en blodtrycksmätare” haha), så att jag inte blir statisk där och håller i den istället för högern, vilket Sockan (och jag) gärna vill. När det kändes bättre i traven gav vi oss på galoppen. Där fungerar höhögergaloppen jättebra, även om jag tycker att jag får lite för mycket i yttertygeln. Dock handlar det nog om styrka – det kommer bli bättre när Sockan blir starkare och orkar bära sig bättre.

Vänstergaloppen var inte lika rolig. Det blir mycket svårare i det varvet, inte minst på grund av mig. Charlotte påpekade för mig att jag vrider fram högeraxeln lite, och då blev det faktiskt mycket bättre. En stor del av oliksidigheten beror säkert på mig, och att jag är sned efter min olycka. Har den senaste tiden försökt tänka på att sitta rakt så jag inte viker mig i någon sida, men har inte tänkt på att jag kanske vrider hela kroppen. Tänk vilken skillnad det blir när man har någon på marken som kan hjälpa en! Det hade jag aldrig klurat ut själv…  Passet avslutades med en myyyycket bättre vänstergalopp är vi fått till tidigare. Heja Charlotte! 🙂

Slutligen fick jag med mig att jag måste ställa mer krav på Sockan. Jag blir lätt lite osäker och då vågar jag inte kräva något, är fortfarande kvar i tanken att hon är en bebis som bara behöver hjälp och stöttning med minsta lilla. Nu har vi ju trots allt kommit en bit (i traven) och det är dags att fixa galoppen så vi kommer någon vart. Tack Charlotte för att du inte låter mig tramsa, haha! 😀

Låååånga dagar och dåliga ridpass

Har precis kommit hem från stallet, inget kanonpass idag precis. Egentligen gick det väl ganska bra, men hon är lite oliksidig och övningarna vi gjorde idag gjorde det extra tydligt. Känns inte kanon såklart, men imorgon kommer Charlotte och hjälper oss. 🙂

Igår var jag i Jönköping på tjänsteresa, och dagarna blir verkligen såååå långa. Steg upp vid 5 och kom hem vid 20.00, haha. Ingen höjdare.

Nåja, får se fram emot morgondagens lektion. 🙂

Ska ni hitta på något kul i veckan?

Ridsport som friskvård

Jag är med i en grupp för ekonomiintresserade kvinnor på Facebook, och blev där påmind om en helt absurd grej – ridning är fortfarande inte klassat som friskvård enligt skatteverket. De flesta arbetstagare som får friskvårdsbidrag genom jobbet kan alltså inte använda sitt bidrag för ridning.

Men vad kan då anses vara friskvård?

Jo, det ska jag berätta för dig! Förutom rimliga saker, såsom gymkort, simning och annat som känns ganska självklart, så finns det också en del uppstickare – t.ex. örtbad och minigolf , vilket tydligen är helt okej att dra av som friskvård. Suck.

Inte för att jag på något sätt vill förringa dessa aktiviteter, men jag har svårt att se hur ridning, som ändå är mycket fysiskt ansträngande och dessutom har bevisat positiva effekter både för psykisk och fysisk hälsa, inte ska vara godkänt. Jag har dessutom själv ont i kroppen, vilket faktiskt blir bättre med ridningens hjälp, vilket gör det hela än mer knasigt i min bok.

Vad säger politikerna?

Tydligen så har riksdagen faktiskt godkänt ridning redan 2008, men beslutet kom aldrig hela vägen till skatteverket och ridsport blev därmed aldrig registrerat som avdragsgill friskvård. Inför valet 2014 sa alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet ja till ridning som friskvård (men hallå, wtf V, vad pysslar ni med?!).

Varför är det relevant?

Varför bryr vi oss om hur Skatteverket klassar vår sport? Jo, det kan faktiskt spela stor roll! Många arbetstagare får nämligen ett så kallat friskvårdsbidrag av sina arbetsgivare. Det innebär att de varje år får en summa pengar, ofta minst en tusenlapp, att spendera på friskvård. Dock får dessa pengar oftast bara spenderas på aktiviteter som godkänts av skatteverket, då dessa är avdragsgilla och därmed medför skattelättnader för arbetsgivaren.

Skriv under du också

Nu har i alla fall tidningen Ridsport dragit ihop en namninsamling – kom igen, skriv på du också. Skriv på här.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Galopp på utebanan

Idag har jag haft fullt upp med jobb, men passade på att smita iväg på eftermiddagen för att rida. Får ta igen lite jobb på kvällen, men det kan det vara värt. 🙂

Galopp på utebanan

Vi har så himla fin, ny utebana på klubben, jättestor och fräsch (80 x 60 tror jag?). Vädret var så härligt idag att jag beslutade mig för att rida där. Det blev mycket fattningar i båda varven för att hon ska bli stark. Hon är så duktig, kämpar på fast det är svårt. <3 Det märktes att hon blev trött på slutet, så imorgon får hon vila. Passar perfekt eftersom att jag ändå ska till Jönköping imorgon.

På torsdag ska jag träna för Charlotte igen, ska bli superkul! 🙂

Hur söta är inte de här små lurvöronen?

Slut på veckan

Nu har jag sjunkit ner i soffan och ska försöka summera veckan innan det är dags för sängen. Kort och gott måste jag säga att det har varit en bra vecka. Sockan har blivit mycket säkrare på sina galoppfattningar, vi kommer sakta men säkert närmare målet. 🙂

Idag har vi också haft visning på huset, igen. Jag hoppas det blir sista. Vi har ett par stycken som håller på att kolla med banken, så förhoppningsvis blir det affär med någon av dem! Jag är sååå trött på att ha fint och välstädat nu, vill kunna stöka till det lite igen. 😉

Back to basic

För höga krav

Efter Sockans viloperiod pga sjukdom har jag bara ridit ett par gånger, men jag har insett att jag måste backa lite i vilka krav jag ställer, och se mer övergripande på ridningen. Jag har en tendens att sikta in mig på en specifik detalj, och går all in på att just den ska fungera. T.ex. traven, den är jättefin nu, men istället för att jag har varit nöjd med det och fokuserat på saker som absolut inte fungerar (t.ex. allt som har med galopp att göra) så har jag gått all in på att plocka fram mer schvung och flashighet i traven. Absolut något som ska göras, men kanske inte just nu, utan om ett år, när alla grunder sitter superbra.

Galoppen är svårast

Galoppen har ju t.ex. inte fungerat alls sedan min skada, som det nu faktiskt är ett helt år sedan den inträffade. (För er som inte vet fick jag två frakturer i höften, ni kan läsa mer om det här.) Jag började rida för tidigt, hade jätteont och blev sned, vilket tyvärr fortfarande håller i sig. Snedheten medför att jag ger Sockan dubbla signaler, och fattningarna sitter inte alls, det blir fel galopp otroligt ofta. Detta har i sin tur lett till att vi (både jag och hästen) liksom tänker i spiraler just runt fattningarna. Över-tänkandet gör allt tusen gånger mer komplicerat än vad det ska vara, och det blir pannkaka av allt.

öva, öva, öva…

Jag har beslutet mig för att fattningarna bara SKA fungera nu, och det blir bättre och bättre, men fortfarande inte bra. I torsdags lånade jag dock en bomlös sadel av en kompis i stallet, bara för att testa. Jag hamnade inte bra i den alls, så jag ställde mig i fältsits och “slafsred” lite – och helt plötsligt funkade varenda j*vla fattning klockrent. Hon lyssnade superbra både fram och tillbaka, och fattade rätt direkt bara jag la bak ytterskänkeln.

I fredags gjorde jag samma sak. Då red jag bara lite kort efter att Jonathan hade skrittat och travat lite, men då ställde jag mig upp i lätt sits, släppte alla krav på att formen ska vara hundraprocentig och att traven ska vara jättesamlad och balanserad innan fattning (sjukt svårt att släppa på detta för mig, tant supernoggran-dressyris som har kämpat SÅ för att få en fin och stadig form, haha), och så lät jag bara henne trilla på i öppen form, gjorde en massa övergångar mellan trav och galopp i båda varven. Och det bara fungerade! Hon är så söt också, blir så himla glad när man berömmer henne. Ville inte alls lägga av när vi skulle, utan tog lite egna initiativ och gjorde några övergångar helt på eget bevåg innan hon kände sig klar. Haha, sötnos, jag brukar styra med järnhand men när hon bara är så glad och busig får hon hållas. <3

Men blir man inte trött på sig själv liksom? När något som egentligen är så lätt blir så svårt bara för att man analyserar sönder momentet. Tur Sockan står ut med sin matte, haha.

Alltså helt ärligt, på med hjälmen!

Jag vet inte om det är för att jag har mer och mer hästbilder i mina flöden, eller om det faktiskt blir vanligare att ryttare rider utan hjälm. Inte sällan verkar det vara ryttare som tycker att de är lite duktigare än vad de faktiskt är – ni vet, sådana som snackar vitt och brett om att de tränar byten i vartannat och galoppiruetter som “verkligen sitter nu”, men som ändå inte lyckas prestera ett vettigt resultat i Lätt A.

Oavsett vilken nivå man är på bör man alltid ha en hjälm på huvudet, och jag förstår faktiskt inte hur folk resonerar. Hur kan det vara viktigare att det är obekvämt eller förstör frisyren? Alla hästar kan bli rädda eller trampa snett och ramla, allt kan hända.

Framför allt stör det mig när duktiga ryttare gör det, eftersom att dessa självklart influerar yngre personer och indikerar att det är coolt och proffsigt att rida utan hjälm. Nej, tacka vet jag Charlotte Dujardin som är så klok och förmedlar mycket sunda saker om dressyr och ridning i stort – bland annat att man alltid ska ha hjälm. Hon har faktiskt själv ramlat av och fått en skallfraktur, och, ja… Om världens bästa ryttare behöver hjälm, så gör nog du också det.

Får väl helt enkelt avsluta inlägget med en enkel mening:

Ni som rider utan hjälm, glöm inte att skriva upp er som organdonatorer. Det räddar liv!

Dagens pass

Dagens ridpass blev ganska kort, men intensivt. Sockan var superduktig och jobbade på fast det var jobbigt. Just nu jobbar vi med en massa fattningar, för att hon ska stärkas och bli säkrare.

Hon börjar bli riktigt fin nu, satt en del muskler efter sommarens 3-månadersvila. Dock får hon såklart gärna biffa till sig lite till, men det kommer! 🙂

Här är en bild från idag och en från i somras. Visst är det inte bara jag som tycker hon musklat sig lite? 🙂