Heeeelt slut

Usch, vad trött jag är just nu! Idag hade vi fotografering inför vår husförsäljning, och vi har spenderat i princip hela veckan med att packa, putsa, tvätta, städa och ställa i ordning olika saker. Från morgon till kväll, helt utan att överdriva.

Ovanpå det ska man klämma in jobbet (har inte blivit heltid precis) och att ta hand om hästen. Sova 5-6 timmar och så upp och städa igen. Framåt gårdagskvällen tröt motivationen rätt ordentligt kan jag säga. Sjukt dåligt samvete för Sockans skull också, har inte ridit på 3 dagar.

Imorgon ska vi på visning, och titta på ett hus som jag verkligen vill ha. Ska inte skriva för mycket, men det är en hästgård i alla fall. 🙂 Kanske lite över vår budget, men vi får se…

Nästa vecka blir förhoppningsvis lite lugnare, så jag kan komma ikapp med jobb, ridning och blogg. Nästa söndag drar det igång med visningar på vårt hus, så då blir det väl fullt upp igen. Håll tummarna för att vi får en snabb och smidig försäljning kompisar, så jag kan köpa den där drömgården… 😉 Och glöm inte att tipsa era kompisar, ifall någon letar efter ett fräscht hus i Malmö. Nära till flera stall och 2 minuters gångväg till ridhus. 😀

5224261Obs gammal bild sedan vi köpte, men det får duga for now. 🙂

 

Materiell lycka

veiga

Alltså hur fina är de inte? Skulle ju iofs hellre ha den variant från Amazona Sueca som verkar ha inspirerat dessa, men de här är nästan lika bra. 😉

Fick köra 15 mil för att köpa dem (det var ett av de sista exen som fanns) men det var värt det. 😀 Just när jag gått in mina stövlar jag köpte på Falsterbo, provade dessa igår och fick blödande skavsår som på beställning… Nåja, vill man vara fin osv. 😀

Vi har hoppat!

Idag har vi hoppat! Ja, alltså inte hindret i förgrunden, det blågröna, det är alldeles för högt. Och ja, inte det i bakgrunden heller, det blåvita, det är också alldeles för högt.

Vi har hoppat det i mitten, det lilla hindret.. Eller ja, hinder och hinder… Bommen. Idag har vi gått över en bom. Men det var faktiskt inte så läskigt som jag trodde. #dressyrtant

bom

Det här med modiga män…

schnell

Det här är Schnell. Schnell är snäll, men jättefeg. Schnell vill dock inte riktigt erkänna det, han är ju trots allt en man. Hela macho-samhället och så, ni vet. Schnell tycker inte alls det är kul när jag kommer och hämtar hans nya flickvän. Det är ju han som bestämmer, jag kan ju inte bara komma och kidnappa henne hur som helst… Då blåser han upp sig och kommer dundrandes i full galopp. Ungefär 3 meter från oss upptäcker han att jag viftar, så han blir skiträdd, vänder på fläcken, sticker svansen mellan benen och springer för livet. När han kommit till anda sidan hagen påminns han dock om att han trots allt är en MAN. En ståtlig, vacker och modig man. En man som inte tar skit av NÅGON, allra minst någon viftande tönt som försöker kidnappa hans brud! Så Schnell kommer dundrandes igen. Jag viftar. Schnell blir rädd. Och så upprepar han hela förfarandet ungefär tusen gånger innan vi kommit ut ur hagen. Jag är lite trött på Schnell nu. 🙄 😉

Ensam hemma i helgen

Igår åkte Jonathan och 3 av hans kompisar till Prag, så jag är ensam hemma tills på måndag. På måndag är det en annan spännande grej som kommer att hända, men jag vill inte riktigt berätta än, då det inte är helt klart. 🙂

J är supergullig och hade köpt blommor och choklad för att jag behövde vara ensam hemma (han är för gullig ibland, han kan om han vill!).

rosor

Nu när jag inte har något att göra i helgen tänkte jag passa på att rida, men Sockan har fått ett sår på ena bakbenet och är lite varm och svullen. Jag har haft bandage om det i några dagar och det har sett bättre ut, nu är det helt torrt, men augusti, rötmånad och flugor är ju ingen jättebra kombination. Enligt veterinären skulle det i alla fall inte vara någon fara att jogga henne, så jag får se om jag ger mig ut ikväll eller om jag väntar lite till.

sockan

Myser i solen!

De har en liten “pöl” i hagen (den är för liten för att man ska kalla den något annat, haha), och Sockan som ÄLSKAR vatten står alltid i den. Kanske inte heller optimalt med tanke på såret, men det verkar bli bättre rätt snabbt så jag hoppas att det inte inverkar för mycket.

dammen.jpg

I övrigt ska jag bara jobba lite, och slappa den här helgen! Har varit på Maxi och inhandlat en massa ingredienser till Caesarsallad, så går nog all in på det tills på måndag. Jag är för omotiverad för att laga ny mat varje dag när jag är ensam. Tyvärr handlade jag en del godis också, så blir inte fullt så hälsosamt som det kanske låter. 😉

sallad.jpg

Hoppas att ni får en trevlig helg! 🙂

Jag lider av en åkomma…

Ja, det är sant. Jag lider av en åkomma, och jag tror att den är ganska rejält utvecklad i mitt fall. Jag vet inte hur länge jag har haft den, och jag tror jag kommer få leva med den hela livet.

Har ni hört talas om “resting bitch face” eller “RBF”? Det är helt enkelt när man ser sur/bitchig ut trots att man bara är avslappnad i ansiktsmuskulaturen. Nu har jag nog en liten släng av RBF också, men det är inte den åkomman jag syftar på.

Jag har nämligen en åkomma som säkerligen är besläktad med RBF… Nämligen RTA. Resting T-rex Arm!

Min sambo tycker det är hysteriskt kul. Ibland, när jag inte vet vad jag ska göra av handen (t.ex. när jag går eller skrittar av) hamnar min arm i en T-rexposition, helt omedvetet. Den liksom bara hänger där mitt i luften och vippar i takt med att jag rör mig. Illustreras tydligt av bilden nedan.

Solklart fall av resting t-rex arm.

Solklart fall av Resting T-rex Arm.

Jag är mig veterligen den enda personen i världen som lider av denna ovanliga åkomma, den är därmed inte speciellt omskriven i medicinsk litteratur eller tidskrifter. Är det någon som önskar donera en slant, så att jag kan spendera mer tid på att forska om RTA, så är det fritt fram att swisha valfritt belopp.

 

Don efter person…. Förutom häst?

Något som slagit mig allt oftare på senare tid är hur ofta folk “felprioriterar” när de köper häst. Hur man anser det bättre att köpa en dyr, talangfull häst som man egentligen inte klarar av.

Jag skriver nedan om en påhittad person, vars historia liknar ett flertal personer jag träffat på:

En tjej på ca 25-30 har enbart ridit på ridskola, och beslutat sig för att köpa häst. Vill satsa och tävla, men har knappt tagit sig runt en blåbärshoppning. Hon åker och tittar på ett helt gäng olika hästar, och till slut blir köpet av! Valet faller på en lite äldre valack, som tävlar relativt höga klasser med bra resultat. Man vill ju satsa! En vaken, arbetsvillig häst som är väldigt trevlig i alla avseenden. Prislappen blir högre än personen egentligen klarar av, och hon lånar därför pengar för att köpa hästen. Det läggs även en rejäl slant på att köpa fin märkesutrustning. Inte nödvändigtvis utrustning som är anpassad eller ens komfortabel för hästen, men alla vet att det är viktigt att se bra ut. Dyrt måste ju vara bra, eller hur? Det spelar väl ingen roll hur hästens rygg ser ut om man köper en dyr sadel, kostar den 30′ borde den väl passa alla ryggar?

Eftersom att alla pengar lagts på inköp av häst och prylar finns inga pengar kvar för träning eller utbildning. De första tävlingarna går bra, men det går inte rida på förra ägarens meriter hur länge som helst. Efter några månader blir resultaten sämre och sämre, och till slut blir ekipaget uteslutna varje gång, även i de lägsta klasserna. Den tidigare alerta och samarbetsvilliga hästen har börjat bli istadig. Ryttaren är rädd för den. Det tredelade bettet byts ut mot ett rejält stångbett. “Det är det enda han trivs med. Han vill ha det så.” Att hästen slutat protestera mot handen för att det gör ont, och inte för att den trivs bättre med det skarpa bettet blundar man för. Ryttaren är dock fortfarande rädd för hästen. Hon tränar hoppning minst 3-4 gånger i veckan, för det är ju inte dressyr hon ska tävla – då behöver man ju inte träna det heller. Hon sitter bakåtlutad, håller balansen med handen, sitter konstant med “bromsen” i för det är så otäckt när han sticker sådär mot ett hinder. Hästen vill inte hoppa, vilket inte är så konstigt, för den går i konstant undertempo och tänker aldrig framåt. På bara några månader har hästen gått från att vinna höga klasser till att vägra ut sig i LC. Jag tycker synd om hästen. Ryttaren är olycklig för att hennes dyra tävlingshäst plötsligt inte presterar ett dugg. Vilket slöseri med pengar! Så synd att hästen skulle ta slut precis när just hon köpte den. Kompisarna insisterar på att hästen måste ha ont någonstans, det är ju enda förklaringen. Hade hon bara haft en duktig tränare hade denne på två minuter kunnat tala om att det är piloten, inte hästen, som är problemet. Det är nämligen svårt att hoppa när handbromsen är i.

Tänk om denna ryttare, istället för att lägga 200′ på en alldeles för bra häst, istället köpt en snäll, trevlig och tålmodig häst för 60-70′? Ryttaren hade då kunnat lägga minst lika mycket pengar på träning, och istället för att skapa en negativ trend för hästen skapat en positiv utveckling för både häst och ryttare. För i ärlighetens namn, nästan alla hästar kan gå MSV, och hur många av oss är det som kommer längre än så med vår första häst? Jag förstår verkligen tjusningen med att ha stallet finaste häst, men… Är det inte bättre att köpa en medioker häst man kan ha kul med, än en fantastisk häst som man blir livrädd för?

Och slutligen, ja, jag inser att jag återigen kastar iväg sten i glashus. 😉 Visst var det kanske inte helt klokt att som nybörjare köpa en oriden 12:åring. Hon har kanske lite för mycket kapacitet för att vara min försökskanin, och hon hade säkert förvaltats bättre av en duktig ryttare, men tack och lov har jag mitt ständiga bollplank – min mamma – som distanscoachar mig. ❤ Och det har gått helt okej trots allt. Kanske för att jag tycker det är viktigt att ta hjälp när man inte kan så mycket själv. 🙂

Lika snygga som innan