Maria Gretzers debattartikel

För er som inte sett eller hört om det, det har på senaste florerat en del artiklar om de dåliga arbetsvillkoren inom hästbranschen, efter ett program gjort av SVT:s Dold. I programmet lyftes det fram att en av Maria Gretzers anställda varit med om en allvarlig olycka, och pga riktigt dåliga/felaktiga/rent av olagliga arbetsvillkor inte fått ut rimlig sjukpenning eller försäkring.

mg-dold
Ingressen i artikeln där Maria svarar för att ge sin sida av saken. Saxad från svt.se här.

I reportaget och kritiken som riktas mot Maria Gretzers verksamhet tas bland annat upp att det inte fanns tillräckliga försäkringar, orimligt långa arbetsdagar, att den vita delen av lönen var extremt liten och att resten betalas ut i svarta förmåner, t.ex. boende, ridlektioner och liknande. Att så är fallet är knappast anmärkningsvärt – tyvärr är hästsporten en av de branscher där det förekommer mest “skit” och utnyttjande av arbetskraft, främst unga tjejer. Vad som är anmärkningsvärt i detta fall är att Maria går ut med en debattartikel där hon försvarar sig och på flera punkter verkar tycka att hon gjort helt rätt!

För det första är en av de inledande meningarna: “Jag tycker vi har ett bra säkerhetstänk här på gården, men man kan aldrig gardera sig helt om olyckan är framme.”. Det får mig att ställa mig frågan om Maria ens till fullo förstått kritiken som riktats mot henne. Jag tror ingen är blind för det faktum att det KAN hända olyckor, och att hästar är stora, levande djur som i vissa fall kan vara både farliga och oberäkneliga. Vad jag förstått ifrågasatte programmet inte i första hand själva säkerhetstänket, utan att det inte fanns något som helst finansiellt skydd efter olyckan för den anställda personen.

Maria fortsätter att skriva att hon vill kommentera vissa “osanningar” och fortsätter att skriva att hon vet nu att Fora-försäkringen är den bästa att ha, men att hon tidigare haft en dialog med sin försäkringsman på hennes försäkringsbolag, och att han inte nämnt något om det. Nu framgår det inte vilket bolag hon frågat, men troligtvis är detta bolag mer eller mindre en konkurrent med Fora, som erbjuder försäkringspaket. Om jag ringer till Agria och frågar om hästförsäkring kommer de knappast rekommendera Sveland. Vidare är jag helt säker på att vilken kompetent redovisningskonsult eller löneadministratör som helst hade kunnat berätta om Fora om de fått frågan – det handlar bara om att man ska vilja ställa den.

På kritiken att arbetsdagarna är långa (10-11 timmar) hävdar Maria att det är för att man tar hand om och rider sin egen häst under dagen, vilket hon också fått kritik för. Här kan jag till viss del förstå Marias argument, men då handlar det också om att tydligt meddela den anställde att all hantering och ridning av den egna hästen ska ske efter arbetstid, och att det inte är en av de förmåner som nämns nedan.

Maria tar även upp att hon låter tjejerna, om de rider tillräckligt bra, hoppa hennes hästar och att det inte kan räknas som arbetstid. Inte vet jag, men om någon är anställd som beridare kan man tycka att ridning borde ingå i arbetsuppgifterna…

En av Marias starkaste argument för den låga lönen är att tjejerna får mycket hjälp med sina egna hästar. Hon skriver “Nu undrar jag, ska man i framtiden lägga all träning av egen häst på ”fritid” och ta betalt för det (och i stället då betala högre lön?).” Det intressanta med detta påstående är att det finns ett enkelt svar: Ja, det ska du. Eller i alla fall ta upp det som en löneförmån, som kan beskattas. För att det är direkt olagligt att göra på annat vis; så ser lagen ut i vårt land, och det är din förbannade skyldighet som arbetsgivare och företagare att veta om det! Till saken hör att den skadade tjejen i fråga hävdar att hennes vita lön låg på ca 6000 kr efter skatt – resten “betalades ut” i svarta förmåner såsom boende, träning, stallplats etc. Problemet är att enligt lag ska alla förmåner tas upp och skattas för – annars kan man hamna i den tråkiga situationen som inträffat, att tjejen får ut 3500 kr i månaden i sjukersättning pga den låga lönen hon haft tidigare…

“Jag har betalat vit lön under väldigt många år, tror inte att jag tillhör dem som ligger lägst.” Seriöst – 6000 kr efter skatt för en tjänst som innebär mer arbetstimmar än en vanlig heltid? Jag är ledsen Maria, oavsett om du ligger lägst eller inte, så är det ingen rimlig lön i ett land där snittlönen ligger på ca 27 000 kr i månaden…

Det är ingen hemlighet att branschen i stort behöver en “uppsträckning” och en regelkoll, men när en stor ridsportprofil går ut i media och försvarar sina handlingar som i flera fall uppenbarligen är direkt olagliga blir jag nästan mörkrädd…

Husköp och krångel

Jag ber om ursäkt att det blir så himla mycket som inte är relaterat till Sockan nu, det är ju inte alls tanken… Men när det händer så stora saker i livet blir det fokus på det, just de berörda dagarna. 🙂

Som jag skrivit tidigare var vi och tittade på ett hus i förrgår – vi blev båda två helt förälskade i huset. På visningen fick vi reda på att det låg ett bud 250 000 kr under utgångspriset – men säljarna hade kontrat med att de var villiga att acceptera ett bud på 150 000 under utgångspris. Vi informerade mäklaren redan här att vi var intresserade av huset.

Igår, dagen efter visningen, började vi ringa och härja runt med banker – budgivningen var ju redan igång, och SNABBT skulle det gå. Vi försökte kontakta mäklaren redan igår för att lägga bud, men vi fick inte svar utan vi talade in på talsvaret att vi ville lägga ett bud på fastigheten. Detta meddelande lämnade vi redan på förmiddagen, och väntade oss att bli uppringda kort därpå.

I morse hade vi inte hört något, så jag ringde på förmiddagen men fick ej svar. Kort därefter ringde hon upp Jonathan och meddelade att säljaren hade kommit överens med en annan köpare, och att de skulle skriva kontrakt idag. Jonathan frågade om vi kunde bjuda över, men mäklaren sa nej. Samtalet avslutades ganska snabbt, och vi var rätt modfällda. Samtidigt började det bubbla inom mig – ingen jävlas med mig utan att jag i alla fall försöker jävlas tillbaka. Efter lite snack mellan mig och Jonathan ringde han tillbaka till mäklaren och framförde ett bud från oss, ett belopp som låg 100 000 kr över det de accepterat från den andra köparen. En mäklare är nämligen skyldig att framföra alla bud som inkommer till säljarna, och säljarna har rätt att bryta muntligt avtal innan papperna är påskrivna (rent juridiskt är muntligt avtal nästan alltid bindande, men det är faktiskt inte så när det gäller fastigheter utan papperna måste skrivas på).

Mäklaren blev inte speciellt glad när vi ringde och insisterade på att vårt bud skulle framföras… Jag antar att hon ville få affären avslutad så fort som möjligt. Oavsett hörde hon av sig en stund senare, och meddelade att vi skulle få köpa huset. Då blev det en jäkla massa ringande – vi hade nämligen inte lånelöftet helt klart innan vi lade budet… 😉 Något vi vågade göra på grund av ovan nämnda regler, att man inte är bunden innan papperna är undertecknade. Vi hade fått ett muntligt okej av vår bankman, men nu var det snabba ryck som gällde för att få det på pränt också. Som tur är har vi en fantastiskt bra och trevlig bankman som hjälpte oss så mycket han bara kunde!

För ett par timmar sedan blev allt klart och det är nu bestämt att jag ska in och skriva papper imorgon eftermiddag (Jonathan jobbar tyvärr och kan inte följa med…). Så nu behöver allt bara gå smärtfritt tills imorgon när papperna är påskrivna – och då kommer ett gäng bilder också, det lovar jag! 😀

Busy day IGEN :)

Idag var ännu en busy day… Jonathan jobbar natt denna veckan, vilket SUGER. Han kommer hem när jag stiger upp och börjar jobba, sen sover han tills jag åker till stallet, och när jag kommer hem är det dags för honom att åka till jobbet igen. Inte superkul!

Idag slutade jag lite tidigare, runt 16:30, för att åka till stallet. Vi hade stallmöte vid 18:00, så jag hann bara med en liten runda innan det var dags att gå in igen. 35 minuter skritt och totalt 5 minuter trav, men trots det blev Sockis lite svettig i det varma vädret! Jag trodde att jag skulle ha mer tid på mig, men mitt i allt ringde vår bankman och ville ha kompletterande uppgifter angående vårt eventuella husköp. Han bad mig maila något och blev lite ställd när jag bara “du, jag är i stallet…!” haha!

Det efterföljande stallmötet gick igenom nya rutiner och vi fick mer information angående hur verksamheten kommer drivas när Pauline och Anders kommer ta över. Lite annorlunda, men det blir säkert bra!

Nu ska jag fixa lite med våra kampanjer på jobbet, och sen blir det sängen. Uppdaterar med ett lite roligare inlägg imorgon, med lite bilder på Sockisen!

Busy day!

Idag blev det bara en snabbvisit uppe hos Sockan, för lite mockning, fyllning av höpåsar och såklart lite kli och mutor med gräs! 🙂 Jonathan börjar bli riktigt modig nu, han vågar både mata och klia Sockan! 😉

13151376_967683063279553_1913793687_n

I övrigt har det varit en ganska händelserik dag, det händer mycket för oss nu! Vi var på visning på två olika hus, samtidigt som i håller stenkoll på försäljningen av min lägenhet i Växjö som ska säljas nu. Annonsen kom ut i fredags, och bilderna blev riktigt fina.Bilder på min lägenhet kan ni se nedan – bilden på det huset vi är intresserade av att köpa kommer kanske senare, om det blir något av affären… 😉

 

I övrigt blir det bara lugnt ikväll – jag och vovvarna har lekt lite i trädgården. Inte taggad inför jobbdag imorgon. Tänk vad skönt det ska bli med semester…! ❤

13285503_1551289161842614_406622519_n

Dagens pass

Idag jobbar Jonathan kl 15-24… Supertråkigt! Det blir inte mycket kul gjort på en helg med de arbetstiderna… Men man får se det positiva, nästa vecka är han ledig tors-sön! Hans frånvaro gjorde dock att jag med gott samvete kunde ta riktigt god tid på mig i stallet idag… 😉

sockan-fönster.png
Sockan var inte alls lika peppad som jag inför ridpasset… Hon stod under hela rykten med huvudet ut genom fönstret och tittade avundsjukt efter kompisarna som fick vara kvar i hagarna.

Hon har fortfarande ganska mycket vinterpäls kvar. Som en liten nallebjörn! Jag borde dock inte klaga, på vintern är hon fluffigare än vilken kallblodsponny som helst…

fluff-sockan
Fluffmonster deluxe!

Själva ridpasset gick bra, jag red i ca 20 minuter och hon jobbar på som tusan! I början blir hon väldigt het och vill gärna streta framåt, och vid halvhalter och förhållningar slänger hon lite med huvudet och går ur form för att komma undan. För att komma ifrån stretandet varje gång försöker jag jobba jättemycket med övergångar och tempoväxlingar – ökad takt levererar hon gärna, men att minska takten eller till och med gå i skritt är ju sååååå tråkigt.. 😉 På slutet var hon dock jätteduktig och gjorde det mycket bättre och kändes framför allt mer harmonisk – jag tror bara det gäller att ha självdisciplin och traggla – och naturligtvis kommer det bli lättare och lättare ju starkare hon blir, så det inte blir så jobbigt att samla sig och minska takten.

Galoppen gick också fint- hon har börjat förstå fattningarna så himla bra nu, trots att vi inte tränat vid många tillfällen alls! Från att inte alls förstå galoppskänkel för inte alls så länge sedan, till att förstå att det betyder galopp, och idag fattade hon till och med rätt galopp varje gång, trots att hon är så pass mycket starkare i ena sidan och har mycket lättare för ena galoppen. Duktig tjej!

13281821_10154044890536550_1636696003_n
Sockan är så himla söt i ridhuset – hon förstår inte riktigt det här med speglar, så när vi skrittade av gnäggade hon förtjust åt “den andra hästen”. Sen stod hon en stund och kikade och funderade… Haha!

Jag skrittar alltid igång och av Sockan för hand (om jag inte har sinnessjuka skavsår från stövlarna, vilket i och för sig är ganska vanligt…), av någon anledning tycker jag att det känns bättre. Dels tror jag det är bra att komma igång och bli lite varm i kroppen innan passet, och efter tycker jag bara det är onödigt att sitta på henne av ren lathet, speciellt när hon ofta är ganska trött. Utöver det tycker jag också att det är rätt mysigt, man kan klappa och klia lite, det känns som att det är bra för relationen på ett eller annat vis. 🙂

13245834_10154044890366550_1767347767_n
Vi har så himla fina påfåglar i stallet… Hanarna är supercoola med sina “svansar”!

Att förvalta en unghäst

sockan-ridhus

Lika ofta som jag är glad och tacksam över min fina häst, lika ofta får jag en liten, orolig klump i magen över det ansvar det innebär att utbilda henne. Inte något ansvar gentemot någon annan utomstående person, men ett ansvar mot hästen och mig själv att göra mitt absolut yttersta för att hon ska må bra och utbildas på bästa vis. Och ja, jag skriver unghäst i ämnet – även om hon är 12 i faktiska år, så är hon i sin utbildningsnivå som en 3-4:åring.

Inte nog med att hon är helt grön – jag har inte ridit sedan jag var 14, och jag var ju inte precis någon ryttare i världsklass då heller. Mamma är inte med mig och håller koll på varje steg eller tygeltag, och jag vet att jag har stora brister på vissa punkter. Jag vet att jag är sned i kroppen, tänk om jag gör henne oliksidig? Jag vet att jag kan bli för stilla och fast i ena handen, tänk om jag gör henne stum på den tygeln? Tänk om jag travar på för hårt underlag, eller jobbar för mycket på volt, eller jobbar för lite på volt eller… Det finns tusen skräckscenarion som utspelar sig i mitt huvud!

Skräckscenariot är såklart att rida på ett vis som i längden kan orsaka skada, men även att befästa dåliga attribut eller beteenden såsom oliksidighet eller någon form av ovana. Vissa saker är såklart ofrånkomliga, man kan inte vara 100% liksidig och perfekt själv, men att göra det bästa för hästen måste vara det yttersta målet. Sedan vill man såklart inte stanna där i sin målsättning – man vill ju komma framåt med hästen, utbilda den mot högre och högre mål, men samtidigt ha hästens välfärd i första rummet. Det är en svår balansgång att gå, hur mycket man ska begära av hästen varje gång, VAD man ska begära, hur ofta man ska träna… Speciellt inom en sport där alla har åsikter om allt. På gott och ont… 😉

Lyckligtvis hittade jag Pauline Larssons stall, där Sockan står idag. Pauline har själv ridit Grand Prix och är C-tränare i dressyr. Det känns skönt att ha någon att rida för regelbundet, men även om man rider för tränare varannan vecka (det är inte lönt att göra det oftare nu när Sockan och jag tragglar så pass mycket grunder som vi gör) så blir det inte samma sak som att vara 100% säker på att man gör helt rätt.

Som tur är har jag min snälla, goa mamma som trots att hon är 25 mil bort kan hjälpa mig supermycket via telefon. Varje gång jag stöter på minsta lilla grej, eller om något bara gått extra bra eller dåligt, ringer jag och rapporterar – och självklart blir det tusen frågor! 😉 “Mamma, Sockan gjorde det här idag, hur ska jag lösa det?” “Mamma, tycker du jag ska göra såhär för att lösa det här?” “Mamma, kan man göra såhär om Sockan…” Ja, det är tur att jag är välsignad med en hästkunnig (och mycket tålmodig) mor… 😉

En sak som är svår med just Sockan är att inte förhasta sig och gå för fort fram. Sockan är väldigt ambitiös, hon VILL så gärna göra rätt och gör alltid sitt bästa, vilket gör att jag får tänka extra noga på att inte kräva för mycket. Även om hon i vissa stunder har mycket humör (typ när hon vill springa jättejättesnabbt och matte säger nej, vilket resulterar i diverse akrobatiska språng upp i luften) så skulle hon aldrig få för sig att tjura ihop och inte göra sitt bästa – det gör det extra viktigt att jag som ryttare verkligen tar det lugnt, inte går för fort fram och avslutar passen i tid.

Och ja, jag förstår att det kan låta extremt pjoskigt att oroa sig för att hästen är ambitiös och gör sitt bästa och att det kanske någon gång i framtiden händer något så hon blir skadad… Men har man pjoskiga gener så har man… 😉 (Ja, det där var en pik till min morsa, som om hon fick bestämma, fortfarande inte hade låtit mig rida ut ensam om jag så hade haft världens mest bombsäkra häst. Puss mamma!)

Att flytta till en ny stad

tutan.png

Jag kommer från en liten liten by som heter Lidnäs. Men kan säga att Lidnäs med sina ca 100 invånare är förstad (eller förby kanske man borde säga) till Moheda, en lite större by, med av 1500 invånare. Moheda är i sin tur förstad till Alvesta, som i sin tur är förstad till Växjö. Ja, jag tror att ni förstår att det är en liten liiiten by på landet vi pratar om. Jag har bott på en hel massa ställen mer eller mindre tillfälligt, men för ca 2,5 år sedan landade jag i Växjö centrum, där jag köpte en lägenhet.

Även om jag inte alltid bott i Växjö har jag alltid varit i närheten, och alltid haft samma umgängeskrets runt mig. Nu, när jag beslutat mig för att sälja min lägenhet och ta alla mina tillhörigheter för att flytta med Jonathan (sambon) ner till Malmö blir vardagen lite annorlunda – man har inte längre den där trygga umgängeskretsen att luta sig tillbaka på!

Det faktum att jag jobbar hemifrån, och därmed inte har en ny arbetsplats med nya kollegor att lära känna gör det hela extra påtagligt! Självklart är Jonathans familj och vänner toppen, jättesnälla och omtänksamma, men det är mest singelkillar… Med andra ord ingen man ringer en fredagskväll för ett glas vin och en manikyr. 😉

Tack och lov har jag stallet att gå till – tänk om jag bara suttit inne vid mitt hemmakontor hela dagarna, jag tror jag hade blivit galen (…eller kanske galnare är rätt ordval?). Jag tror faktiskt Sockan tycker det är rätt mysigt när jag kommer också, nu när hon inte har enorma hagar och en massa kompisar att leka med är det helt okej när matte kommer och hälsar på ändå… 😉

Uteritt och konditionsträning

tigg-sockan
Tigg-Sockan svälter (trots att hon precis fått lunch) och exploderar nästan av längtan efter morötterna! 😉

Nu, när jag börjar rida igång Sockan, fokuserar jag väldigt mycket på grundläggande, allsidig och omväxlande träning för att vi ska ha en god grund att stå på. Jag försöker växla mellan ridning och tömköring, och ska försöka att rida ut minst varannan gång för att få omväxling på underlag och omgivning.

Förra helgen red jag ut med Ann-Louise och Ulrika, en lite längre runda med mycket skritt till Käglinges rekreationsområde – ett stort naturområde med en massa små skogsstigar och stora fårhagar. Sockan skötte sig fantastiskt bra (speciellt med tanke på att hon nästan aldrig varit “hemifrån” i hela sitt liv), det var inga problem alls med bilar som körde precis bredvid henne. Hon gick utan problem ner i en liten sjö och badade fötterna, och gick efter en halv sekunds tvekan jätteduktigt över en järnvägsövergång. Enda gången hon blev rädd var när en lastbil passerade oss (även om chauffören var fantastiskt omtänksam och saktade ner så mycket han kunde).

Då det gick så himla bra att rida ut med de andra beslutade jag mig för att ta en liten sväng själv igår – dock självklart inte på de trafikerade asfaltsvägarna, utan på grusvägarna som ligger i anslutning till stallet. Jag hittade ingen riktig runda, men jag tog ett par vändor fram och tillbaka på lite olika vägar. Återigen blev jag positivt överraskad över min superstadiga lilla häst! Trots att det var vägar hon aldrig gått på innan travar hon glatt förbi brummande traktorer, en märkligt parkerad bil med en massa saker utslängt runt, till och med en grupp fågelskrämmor tillverkade utav gammal balplast – utan att lyfta ett ögonbryn! På ett ställe satt en grupp människor och fikade över hela vägen, med plastpåsar och saker utspridda, och när jag bad henne gå ner i vägrenen och passera hela gruppen gjorde hon det utan att ens fundera över att titta en extra gång. Jag är så oerhört tacksam att jag fått köpa denna fina, fina häst. TACK Ragnvi!

Med tanke på Sockans super-coola humör skulle man kunna tro att hon är en riktig segis i ridningen, men tvärt om! När jag bad om stilla trav på grusvägen ville Sockan mer än gärna leverera ökad galopp. 😉 Efter lite övertalning gick det dock riktigt bra, och vi kunde trava och galoppera fram och tillbaka på grusvägarna ett par gånger.

Som det ser ut nu, när hon är omusklad och inte har speciellt bra kondition, försöker jag hålla passen väldigt korta, oavsett om jag rider ute i skogen eller inne i ridhuset. Det finns ingen mening att traggla tills hon blir trött, utan vi skrittar fram, kör ca 15 minuter (naturligtvis med skittpauser även där) och sen skrittar vi av.

Nästa pass blir i ridhuset, med fokus på övergångar mellan skritt och trav. Från skitt till trav gör hon fint, men från trav till skritt är värre – att hon ska behöva sakta ner när hon helst vill springa fortare?! Vilken fräckhet va..! 🙂

Välkommen till bloggen!

Hej, och välkommen till min nya blogg!

Jag tänker inte skriva så himla mycket om mig själv i detta inlägg, det har jag nämligen redan gjort (och alldeles för långt dessutom…) på undersidorna “om mig och odjuren” samt “tidigare hästar”.

Jag har skapat denna blogg för att ha delvis som träningsdagbok och delvis som uppdatering för nära och kära angående vad som händer i mitt liv nu när jag tagit mitt pick och pack, hundar och häst och flyttat med pojkvännen ner till Malmö.

För er som inte hunnit (eller orkat) läsa “om mig” så är jag 26 år gammal, och har precis tagit upp ridningen igen efter ett uppehåll på sisådär 12 år! 🙂 Jag har köpt Sockan, ett 12:årigt halvblod, av en vän till familjen.

Sockan har gått 3:års testet, men har efter det knappt blivit riden utan har mest gått i hagen och haft det bra.

I denna blogg kommer du kunna följa oss, två glada nybörjare, och vår resa mot Grand Prix-dressyr (eller kanske mer realistiskt LB.. 😉 ).

13275679_10154042049981550_404647068_n