Skodödar-Sockis

Sockan har bara fått skrutta nu i ett par dagar – hon var varit lite lite tjock i ena frambenet. Det går inte riktigt lokalisera exakt var det kommer ifrån, och hon har inte ont någonstans. Efter lite klurande gissar vi på att det är någon form av insektsbett eller -stick.

Hon haltar absolut inte och visar inga tecken på smärta eller irritation när man klämmer och känner, men jag har ändå valt att inte rida henne tills det går ner igen – jag har ju ingen brådska, och nu är det himla skönt för henne att bara gå och skrutta på betet. Lite tråkigt dock när man sett fram emot att rida. 🙂

Tanken var att jag skulle gå en promenad med henne idag så hon skulle få röra på sig lite, men efter 10 meter (och nej, jag skojar inte..) så trampar hon precis precis bak på min sko där sulan står ut bara ett par millimeter.. Jag snubblar, ramlar nästan framlänges och ser till min förskräckelse att sulan är kvar under hästens hov medan ovansidan av skon sitter kvar på min fot… Hahahaha! Inte mycket till promenad där, det såg Sockis till att ordna. 😉 Tur att de rör lite på sig i hagen i alla fall…

locket-sockis.jpg

 

Hovis på besök

I torsdags var hovslagaren hos oss för att fixa nya skor till Sockis. Jag har tidigare haft ett par olika hovslagare, mer eller mindre duktiga. Nu har jag dock hittat en superbra kille genom en kontakt här nere i Malmö! han är väldigt noggrann och tar tid på sig för att allt verkligen ska bli bra.

Sockan har haft (och har fortfarande) dåliga hovar, men sedan min nuvarande hovslagare har det blivit mycket bättre. Hon har stora hovar (nästan “fullblodshovar”) och de har varit ganska sköra, med sprickor framför allt på den vänstra, vita hoven.

Min gamla hovslagare slog på skorna på 30 min, skrev en saftig faktura och var sedan på väg därifrån snabbast möjligt. Min nuvarande tar tid på sig, provar, mäter vinklar, studerar och passar in otroligt noggrant. Frågar dessutom hur man upplever att det fungerat, svarar på diverse frågor man har, och om man säger något eller har åsikter tar han åt sig av det! Så fantastiskt skönt, för hennes riktigt tråkiga hovar har blivit mycket mycket bättre, även om de inte är helt hundra.

13689685_10154181721886550_848340421_n

Nu ser hovarna inte speciellt roliga ut nu heller, men de är extremt mycket bättre. Dels har jag fått tipset att använda Cornucrescine, vilket verkar fungera bra men tyvärr missfärgar hennes vita hov (därför den ser så tråkigt missfärgad ut! 😉 ), dels har hon horisontella jack i hoven för att stoppa sprickorna från att gå högre upp. Det går på rätt håll, så snart kanske hennes hovar blir hyfsat lika en normal hästs. 😉

Vad har ni för åsikter om hovslagare – är det inte svårt att hitta “rätt”?

Lite aha-upplevelser

Alla bilder i detta inlägg är på Sockan och min mamma.

Jag har ju redan berättat om min lilla aha-upplevelse med Sockan, när mamma följde med och red henne en kort kort stund. Det är verkligen extremt intressant att se någon annan, som dessutom är mycket kunnigare, sitta på ens häst.

13735427_10154181721741550_1467928886_n

Det korta pass som det ändå var har sporrat mig något otroligt. Jag har såklart alltid tyckt att jag har världens finaste häst, men att se henne “klicka till” och sedan faktiskt få till det själv på träningen dagen efter var världens grej! Jag som varit orolig för att ta igenom för mycket för snabbt upptäckte helt plötsligt att det var bättre att ta igenom ordentligt en gång, för att sedan få en häst som accepterade hjälperna på ett bättre och mycket mer harmoniskt sätt.

13735378_10154181721696550_1004772915_n

Något som jag funderat mycket över, och som jag diskuterade med mamma, är också det här med att tänka själv. Jag har haft det extremt förspänt som liten när det gäller ridningen. Jag har egentligen bara ridit två år innan  jag började nu i våras, och det var när jag hade ponny från 12 till 14 års ålder – totalt red jag då aktivt i cirka två år. Även om det gick extremt bra för mig och lilla ponnyn som var en riktig rosettplockare, har jag liksom aldrig behövt tänka själv i ridningen. Normala barn kanske red för instruktör en gång i veckan om de hade tur – jag gjorde det varje dag! Mamma var alltid med när jag red, och hjälpte mig otroligt mycket hela tiden. Även om detta innebar att jag och ponnyn utvecklades extremt snabbt, så innebar det också att jag slapp tänka själv så mycket. Mamma såg allt och var nog den bästa tränare jag kunde ha.

Det blir en extremt stor skillnad nu, när jag dela har en storhäst, dels inte har ridit alls på mer än 10 år (!) och dels måste börja tänka själv helt plötsligt. Att jag ska behöva tänka själv är dock ingen negativt – det kan vara dags när man är 25 år gammal. 😉

Jag är bara så taggad nu – dags att sluta fega och kanske faktiskt anmäla oss till en tävling. Även om det blir en LC så är det i alla fall ett steg på vägen. 🙂

13713427_10154181721876550_881018237_n13713263_10154181721726550_1627269856_n13705125_10154181721856550_1619271303_n13689402_10154181721761550_1392038286_n

En härlig vecka!

Denna veckan hade jag fullt upp – mina föräldrar kom nämligen ner och hälsade på oss, och stannade i 2 nätter. Det blev lite tight att både få in sina jobbtimmar och att hänga med dem, men vill man så går det! Har ca 5 timmar jag ligger efter, som jag får jobba in i helgen istället. Riktigt fullspäckad vecka med andra ord!

Jag började onsdagen med att stiga upp tidigt och jobba på, för att få in så många timmar som möjligt innan mamma och pappa kom. De rullade in framåt kvällningen, och tyvärr hade J kvällspass så han fick inte träffa dem då. Det första vi gjorde var att åka till hotellet och checka in dem (vi bor ju på 35 kvadrat, så även om de gärna hade fått sova här tyckte de att det var skönare med ett eget rum). Därefter tog vi en tidig middag på Jensens, som även om den absolut inte är en restaurang i min smak, faktiskt var helt okej.  Efter mat och lite skitsnack promenerade vi först till Emporia för att köpa ett par flarror vin, och därefter hem till oss.

13714389_10154181721961550_2061673344_n.jpg
Myspys i trädgården <3 

Avslutningsvis blev det en hamburgare på McDonalds, och sen följde jag päronen hem till hotellet där vi hängde till 23:30-tiden, då J slutat jobba och kom förbi och hämtade mig.

Torsdags morgon steg vi upp tidigt för att Sockis skulle få nya skor, och för att vi skulle hinna rida. Det tog en stund (varför tar det alltid längre tid i stallet än man tror?) och trots att vi åkte vid 08.30 var vi inte hemma förrän 13-tiden!

Tanken var att vi skulle åka till Köpenhamn och gå där hela dagen, då J var ledig hela torsdagen. Nu blev vi lite sena, men åkte ändå – vilket kan ha varit veckans onödigaste grej! 😉 Det var så fruktansvärt fullt med folk och faktiskt sämre väder än här hemma i Malmö, så efter en fika och ett glas vin var det ingen av  oss som var ett dugg sugen på  att promenera runt där. Så hem igen blev det – jag tror nästan det tog längre tid för oss att åka tåg än vad vi faktiskt var i Köpenhamn! 😉

Det blev en riktig snabbvisit i Köpenhamn i alla fall! 😉

Tanken var att vi skulle åka direkt till centrala Malmö och käka efter Kph, men ingen av oss var riktigt sugen på det. Vi handlade lite småplock och käkade hemma i trädgården istället.

Fredagen inleddes också med häst och ridning, dock lite kortare tid i stallet denna gång. 😉 Vi åkte också och tittade på huset vi köpt – vi skulle titta på vinden och ny ventilation som satts in, men passade på att visa mamma och pappa på samma gång. Det gillade det också, så det blir nog faktiskt toppenbra där. 🙂

Innan de körde hem avslutade vi med en middag på Mando i Malmö – rekommenderas starkt! Deras planka var toppen. 🙂

Över lag en riktigt härlig vecka – jag saknar verkligen mina föräldrar, som jag brukar vara hos rätt mycket annars. Eftersom att jag flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder har vi en väldigt bra relation (jag inbillar mig att det är för att jag inte bott där så länge att man börjat bråka en massa i vuxen ålder). Blir extra påtagligt när de kommer och hälsar på – men jag bedriver lite kampanj för att de ska flytta ner. Ännu så länge verkar det lönlöst, men skam den som ger sig…! 😉

13695254_10154181721636550_351580752_n
Mammi och Socki! <3

Plötsligt händer det..!

Igår hände något mer eller mindre spektakulärt – min mamma upplyste mig nämligen om att min häst inte är gjord av porslin. 😉

Även om Sockan är 12 så är hon ju bara riden i lite drygt ett halvår, och jag som ridit så himla lite tidigare är nog lite för försiktig med henne – jag har totalt undvikt konflikter eller att pressa henne alls. Jag har nog varit rädd för att skapa konflikter i onödan – typ rädd att jag skulle målat in mig i ett hörn och gjort saken värre genom att ta igenom ordentligt och verkligen komma till arbete.

Min mycket kloka och fantastiskt duktiga mamma var dock inte lika rädd. Hon har varit nere och hälsat på mig i Malmö nu, och vi passade på att ta en sväng till stallet. Först red jag, och sedan var det hennes tur. Något modfälld konstaterade jag att efter 5 minuter med mamma i sadeln blev det en helt annan häst. De bråkade lite en stund (Sockan tyckte nog att mamma var skittaskig) men efter bara ett par minuter blev hon mycket stadigare och framför allt började hon jobba på med bakkärran!

Det blev lite blandade känslor – främst blev jag ju (såklart!) fantastiskt glad över hur fint hon gick, men det är liiiite liiiite jobbigt att se någon annan rida ens egen häst så mycket bättre än man själv gör… 😉 Men som mamma sa, jag har ridit två år när jag var 12-14 år och hon har ridit hela livet, så det vore ganska märkligt om hon inte kunde lite mer än mig, haha! Fast ändå lite jobbigt. 😉

Nu känns det dock toppen, nu vet jag att jag kan våga kräva mer av henne, framför allt att hon inte ska få springa på eller slå sig fri för att komma undan. Men så fantastiskt kul det blev att rida på en gång, och vad glad jag är för min lilla tjej. <3

Här nedanför kommer en liten filmsnutt från idag, mamma filmade. Vi har knappt tränat galoppfattningar alls, men hon börjar förstå! 🙂 Klicka här för att komma till videon.

13714494_10154180253341550_1612641367_n

Vårt nya hus!

Jag har ju helt glömt att skriva om vårt nya hus, hörrni! trots att jag inte fick någon hästgård (jag tjatar fortfarande på J, någon gång måste han ge med sig…) så känns det jättebra. Vi får tillträde den 26:e september och jag längtar såååå mycket.

Det ligger lite utanför Malmö (precis i utkanten av Malmö kommun) och det är supernära till ett par olika stall. Jonathan är också nöjd – det finns en massa nördprylar där, som fingeravtryckslås och automatisk grind.

5224261.jpg
Så mysig och lättskött trädgård!

52242315224235
Stort och mysigt kök – jag är dock osäker på om jag gillar det röda kaklet.

5224269
En av de bästa sakerna med hela huset – ett stort och uppvärmt uterum! <3

Jag är sååå himla glad – kan knappt vänta 🙂

En hemlighet…

Jag har en hemlis, som jag bara viiiiiiill dela med mig av så mycket att jag nästan spricker. Denna hemlis är inte hästrelaterad, utan har mer med allt annat i mitt liv att göra.

Det är en stor grej som jag för 1 år sedan ALDRIG i livet hade velat göra, men som jag nu ser oerhört mycket fram emot. Bara ett par saker till som behöver klaffa så ska jag skriva om det. 🙂

PS: När jag läser texten verkar det precis som att jag är gravid, HAHA. Det är jag inte, en häst, två hundar och Jonathan räcker gott och väl just nu. 😉

535713_10150964599126550_1306290213_n

Det här med unghästar och bett…

Jag är lite kluven när det gäller bett – speciellt till Sockan som, även om hon inte räknas som unghäst, är på samma utbildningsnivå. På banan rider jag alltid på ett vanligt, enkelt tredelat bett med D-ringar. Det fungerar bra och känns som det som hon ska gå på permanent.

Jag har alltid varit emot att betsla upp för att lösa problem. Jag har inga åsikter om andra människor och vilka bett de använder, men för min egen del har målet alltid varit att jag ska kunna rida på ett vanligt tränsbett oavsett omständigheter. Nu när jag börjat rida igen har jag dock insett att det är mer eller mindre omöjligt för min del – minsta lilla Sockan ligger på extra går både min handled och axel sönder direkt, vilket resulterar i att jag inte kan rida på flera dagar.

Som ett resultat av att jag får så jäkla ont har jag börjat rida på pessoabett när jag rider ut – och det fungerar faktiskt hur bra som helst! Då jag är väldigt mjuk i handen (för mjuk, glappande tyglar.. haha!) tror att det fortfarande är väldigt behagligt för Sockan, samtidigt som hon inte kommer undan med att ligga på för mycket. Jag hoppas dock att jag så småningom kan återgå till det vanliga bettet när jag rider ut också, så snart det är lite mer befäst att hon inte kan sticka iväg och busa med mig.

Hur tänker ni när det gäller bett? Vad trivs ni och era hästar bäst med?

13275782_10154044890686550_1996858670_n

Myshelg i Falsterbo

13650575_10154166747506550_726908080_n.jpg
Patrik Kittel och Delauney som vann lördagens Grand Prix Kür.

Den här helgen har varit en riktig myshelg i hästens tecken. Min bästa vän Amanda kom till oss i fredags, och det är lika härligt som alltid när hon kommer. Det är jobbigt att inte kunna umgås lika mycket som vi gjorde innan – när jag bodde i Växjö umgicks vi i princip varje dag, och nu är det helt plötsligt 25 mil mellan oss. Fredagskvällen gick bara åt till mys – jag lagade mat och därefter satt vi bara uppe och pratade och tittade på film.

På lördagen åkte vi direkt till Falsterbo, såg en massa fina hästar och mös i solen! Jag hade satt en mental spärr på plånboken då jag verkligen inte behöver mer utgifter just nu, och otroligt nog lyckades jag faktiskt hålla mig utan att köpa en enda pryl! 😉

J jobbade tyvärr natten mellan lördag och söndag, men jag och Amanda åkte till två av J:s kompisar på lite förfest innan vi avslutade kvällen på Etage i Malmö. Både jag och Amanda var riktigt toppade ett tag, vilket vi fick lida över idag.. 😉 Både hon och jag vaknade vansinnigt bakfulla vid 15.00, haha!

Hoppas ni har haft en lika härlig helg som jag 🙂

Sockans bror i Falsterbo

Sockans halvbror, Feliso e. Feliciano som har samma mamma som Sockan har hoppat Krafft Amateurs Tour på Falsterbo för andra året i rad. Feliso är bara 10 år men han och hans duktiga ryttare tog sig hela vägen till finalen där de slutade på 12.e plats.

Så himla roligt, stort grattis! Det var evigheter sedan jag såg Feliso, det var innan han såldes från uppfödaren, men nu när jag bor nere i Skåne borde jag ha passat på att åka ner till Falsterbo och tittat på honom. Synd att man måste jobba alltså.. 😉

Kanske är dags att ta tag i sig själv och börja träna ordentligt själv… Fast någon hoppning blir det inte för min och Sockans del, jag tycker allt över 20 cm är superläskigt…. Haha!

13624997_10154157746246550_732173522_n (1).jpg
Typ det högsta vi någonsin kommer hoppa… Hahahaa!