Det här med unghästar och bett…

Jag är lite kluven när det gäller bett – speciellt till Sockan som, även om hon inte räknas som unghäst, är på samma utbildningsnivå. På banan rider jag alltid på ett vanligt, enkelt tredelat bett med D-ringar. Det fungerar bra och känns som det som hon ska gå på permanent.

Jag har alltid varit emot att betsla upp för att lösa problem. Jag har inga åsikter om andra människor och vilka bett de använder, men för min egen del har målet alltid varit att jag ska kunna rida på ett vanligt tränsbett oavsett omständigheter. Nu när jag börjat rida igen har jag dock insett att det är mer eller mindre omöjligt för min del – minsta lilla Sockan ligger på extra går både min handled och axel sönder direkt, vilket resulterar i att jag inte kan rida på flera dagar.

Som ett resultat av att jag får så jäkla ont har jag börjat rida på pessoabett när jag rider ut – och det fungerar faktiskt hur bra som helst! Då jag är väldigt mjuk i handen (för mjuk, glappande tyglar.. haha!) tror att det fortfarande är väldigt behagligt för Sockan, samtidigt som hon inte kommer undan med att ligga på för mycket. Jag hoppas dock att jag så småningom kan återgå till det vanliga bettet när jag rider ut också, så snart det är lite mer befäst att hon inte kan sticka iväg och busa med mig.

Hur tänker ni när det gäller bett? Vad trivs ni och era hästar bäst med?

13275782_10154044890686550_1996858670_n

6 reaktioner på ”Det här med unghästar och bett…

  1. Miina skriver:

    Min häst trivs bäst med tredelat babypelham och ett rakt kimblewick med lite tungfrihet inom hoppningen. Om jag inte använder ett skarpare bett resulterar det i att jag får slita ganska mycket i munnen på honom. Annars kör vi med ett vanligt tredelat bett.
    Jag brukar tänka på vad som är mest skonsamt för hästens mun beroende på vad vi ska göra även man vill att hästen ska kunna gå på vanliga tränsbett. ☺️

    • Sanna Johansson skriver:

      Ja men jag håller helt med dig, visst är det så! 🙂 Jag har också mycket hellre ett skarpare bett där man slipper “bråka”, det känns som att det är positivt för samspelet i övrigt också att man undviker konflikter och dragande.

  2. elimi07 skriver:

    På mitt bett finns flera skarphetsgrader och även om jag oftast kör i ringen (mildast) så händer det ibland att jag skärper det lite. Men oftast under ett träningspass eller två, så fort jag känner att jag får till det jag vill så byter jag tillbaka till ringen för att träna vidare och få det att funka även där.

    • Sanna Johansson skriver:

      Precis, det är ett sånt system jag tänker mig också – att man byter upp sig om man måste, men strävar efter att inte “fastna” på det skarpare bettet utan gå tillbaka när det finns möjlighet.

  3. Amanda & ridtravaren Lilleman skriver:

    Jag trivs med så mild som möjligt. Helst tredelat eller rakt. Min unghäst (4 år) gillar bara det raka med fasta ringar (eller inget bett alls). Allt annat jag stoppar i truten bara gapar han bort. Så där vet vi verkligen vad han gillar och ej.

    Skulle jag behöva av någon anledning betsla upp skulle jag valt ett kimblewick. Skulle aldrig i mitt liv stoppa in något som ett pessoabett i min häst mun. Även om en är lätt i handen så är konsekvenserna av det bettet inget jag är för.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *