Sockan åker på lördag…

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt och ganska känslosamt inlägg, men det har varit väldigt skönt att skriva av sig här och det har hänt rätt mycket de senaste dagarna.

Just nu är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Sedan jag flyttade Sockan till det nya stallet har ridningen flutit på så bra, Sockan har varit så duktig! Det har liksom bara varit att hoppa upp så har vi nästan direkt hittat den där superfina känslan när vi verkligen har ett dragläge – där hon jobbar på och är helt med mig i båda varven, och det känns som att vi verkligen är ett team som gör något tillsammans. Jag som har haft så svårt att hitta den där lilla sista energikicken i traven utan att hon springer ifrån mig, och att få henne att jobba lika bra i högervarv som i vänster – nu har det verkligen fungerat. Och nu, på grund av någon annan, känns det som att allt är nedspolat i toaletten.

13275782_10154044890686550_1996858670_n
Fina Sockan. ❤

Det var i tisdags som allt gick åt skogen. Sockan vilade i måndags, och jag skulle rida på banan i tisdag, men beslutade mig för att ta en liten skritt- och travuppvärmning ute i naturen (hon tycker ju att det är så mycket roligare). Jag skrittade den vanliga rundan runt hagarna, och skulle trava fram och tillbaka på en liten travslinga som finns mellan ett fält och en 70-väg. Man kan inte säga att någon häst är 100% trafiksäker, men Sockan har gått i hage bredvid en relativt trafikerad väg och har vant sig vid både bilar, lastbilar och motorcyklar, så trafik brukar inte bekomma henne nämnvärt mycket. Trots att den lilla travslingan ligger parallellt med vägen, kanske 2-3 meter ifrån med en gles allé av små lövträd mellan, brukar det gå hur bra som helst. Det gjorde det denna gången också, och vi kom fram till slutet av fältet och vände tillbaka.

Under hela tiden är det ganska mycket trafik på vägen, men Sockan bryr sig inte om det alls. Precis när vi vänt kommer dock en lastbil som låter väldigt mycket, och Sockan blir lite orolig. När lastbilen är exakt i jämnhöjd med oss, dvs ca 3 meter mellan mig/Sockan och lastbilen, lägger sig lastbilschauffören på tuten (som jag uppfattade det för att han var irriterad på framförvarande bilist). Träden som är mellan ridslingan och vägen är små lövträd, planterade med flera meters mellanrum, och det fanns inte en chans att han inte hade sett oss – trots detta väljer han alltså att tuta när han är bara ett par meter ifrån en häst med ryttare.

Sockan blir givetvis livrädd, och sätter av i sken mot stallet. Jag blir såklart chockad, och försöker hålla in henne – när hon i sin panik känner att hon blir hindrad börjar hon panikslaget att först ställa sig och därefter bocka som en galning. Jag är normalt ganska sadelfast, men i detta läge hade jag inte en chans, utan kom på sniskan, klamrade mig fast för glatta livet medan Sockan skenade hemåt, och drog sedan i marken med en rejäl smäll. Höften tog den värsta smällen, men jag slog också i huvudet ganska ordentligt. Jag minns att jag tittade upp efter Sockan, och därefter svimmade jag av en kort stund. Jag skulle gissa att jag var avsvimmad i ett par sekunder, men Sockan hade ändå tagit sig väldigt långt när jag kvicknade till. Värt att notera är att varken lastbilschauffören eller någon av de bilister som måste ha sett min ofrivilliga avsittning stannade för att kolla läget, trots att jag inte reste mig upp omedelbart.

Efter min lilla avsvimning, och bedövad av adrenalin och chock, kom jag snabbt på fötter och började springa efter Sockan. Efter bara några steg insåg jag dock att benen knappt bar mig, och att jag skulle ramla när som helst om jag fortsatte “springa”. Jag fick alltså nöja mig med att haltande linka mot stallet, och samtidigt rörde sig tusen tankar i huvudet – hon har bara bott här några veckor, har hon full koll på vart hon ska? Hur fort hinner hon upp till Europa-vägen som ligger bara någon km från stallet? Hur mycket täcker hennes veterinärvårdsförsäkring? Tänk om hon redan kommit ut på vägen? Tänk om hon trampar på tyglarna? Tack och lov att jag tog tränset med de korta cob-tyglarna och inte mina långa som jag rider med 99% av gångerna. Har hon kommit hem? Har hon gått omkull?

Samtidigt ringde jag förtvivlat alla som jag trodde var i stallet, och fick inget svar första minuten (som kändes som en hel evighet). När jag till slut fick tag på Ingrid måste jag ha låtit som en babblande galning, som med gråten i rösten förtvivlat frågade om de fångat Sockan. Stackars Ingrid som stod och bytte om hade inte en aning om vad jag pratade om, och undrade hur det var med mig – om jag ramlat av och om jag var okej. Jag ylade bara att allt var bra och att vi måste hitta Sockan. Samtidigt kom Annika mot mig på ridslingan, hon såg ganska lugn ut och jag fick snabbt reda på att Sockan var infångad och vid första anblicken såg helt okej ut, även om hon såklart var väldigt skärrad.

Alla tjejerna i stallet var otroligt gulliga, de hade redan sadlat av och ställt in Sockan, och hjälpte mig ut till fikahörnan där de satte mig på en stol, hämtade vatten och pysslade om mig. Hanah och Birgitta satt länge och pratade med mig, vilket var fantastiskt skönt. Efter ett tag hade den värsta chocken gått över, och kvar var bara en blandning av lättnad att det ändå gått så bra som det gjorde, tacksamhet mot mina fantastiska stallkompisar som släppte allt bara för att hjälpa mig och sitta och prata med mig, samt en liten oro för hur länge jag skulle ha ont och inte kunna rida.

Efter en halvtimmes sittande och pratande skulle jag försöka ställa mig upp. Då antar jag att det värsta adrenalinpåslaget var borta, och så fort jag försökte stödja på högerbenet svartnade det framför ögonen på mig, på grund av smärtan. Vi konstaterade ganska snabbt att jag inte kunde gå, ännu mindre köra hem själv, så jag ringde J som fick skjuts till stallet av en kompis för att hämta bilen (och mig).

J fick bära mig och vika ihop mig så jag kom in i bilen (haha), och vi konstaterade ganska snabbt att jag borde åka till akuten – jag hade ju slagit i huvudet ganska ordentligt, och mådde lite illa samtidigt som jag hade svimmat och såklart hade fruktansvärt ont i höften.

När vi kom till akuten fick vi vänta en stund på att anmäla oss, men när sköterskorna väl fick min redogörelse över vad som hänt fick jag dels skäll för att jag inte ringt ambulansen (vilket jag tydligen borde ha gjort eftersom att jag svimmat efter att ha slagit i huvudet – kan vara bra att veta!), dels blev det en himla fart på dem och det kom snabbt två sköterskor med en bårvagn och nackkrage. Nackkragen slapp jag när jag ganska bestämt förklarade att det var totalt onödigt då jag inte hade ont alls och att det var höften som tog den absoluta merparten av smällen. Att flytta från rullstolen till båren var dock en svår uppgift – höften är en så central del av kroppen att man i princip inte kan röra sig utan att den påverkas, och varje liten rörelse skickade en blixt av nästan förlamande smärta genom hela höften och en bit ner på låret. Till slut lyckades jag, med hjälp av de två sköterskorna som fick ta emot mig och Jonathan som fick lyfta, kravla över till bårvagnen. Samtidigt som de två sköterskorna gjorde en initial undersökning, kollade puls och blodtryck och hjälpte mig av med ridbyxor och stövlar, förklarade jag entusiastiskt för den ena (som funderade på att börja rida) att min olycka inte skulle avskräcka henne och att ridskolehästar är hur snälla och stadiga som helst, och inte minst att hela min olycka berodde på ett as till lastbilschaufför.

Efter den inledande kollen blev jag inrullad i ett väntrum, där jag regelbundet blev kollad av sköterskor som lös mig i ögonen med en ficklampa och kollade så jag var okej och inte tappat minnet eller blivit förvirrad. Fina J satt med mig hela tiden och höll mig sällskap. ❤

Efter cirka 8 timmars väntan på kirurgavdelningen  för att få träffa en läkare på grund av smällen i huvudet (som enligt mig var helt onödigt då jag varken hade ont i huvudet, var förvirrad eller illamående, utan enbart ville till ortopeden för min höft) lyckades J få en sköterska att skriva en remiss så att jag skulle få komma till röntgen för att kolla höften.

Efter totalt 13 timmars väntan hade jag blivit röntgad och fått träffa både kirurg och ortoped, och slutsatsen blev att jag inte hade någon allvarlig skada på huvudet utan troligtvis svimmat och mått illa på grund av chocken, men att jag däremot hade fått en fraktur i bäckenbenet. Seriöst, ni vet en sån fraktur man får när man är 100 år gammal och ramlar? Japp, en sån fraktur. Ovanpå det har jag också fått en muskelskada, som troligen är orsaken till den värsta smärtan just nu. Så, ungefär 6:30 på morgonen fick vi lämna akuten med kryckor och dunder-smärtstillande.

Enligt ortopeden kommer jag få hoppa på kryckor i ett bra tag. 12 veckor om jag har otur, men läker det fort så kanske det går på 6 veckor. Också stränga förmaningar om att jag ABSOLUT inte får rida innan det är helt bra så jag kan gå utan kryckor och smärta, för ramlar jag av hästen igen innan det är läkt kommer troligtvis hela bäckenet bli skadat med operationer och lååååång rehabiliteringstid som resultat.

Fan också. Jag är så jävla arg och ledsen och frustrerad just nu. När jag äntligen äntligen börjar hitta ett riktigt samspel med min fina häst så kommer ett pucko och förstör allt för oss. Naturligtvis hade det kunnat gå mycket mycket värre. Jag hade kunnat få allvarliga skador på rygg och nacke, Sockan hade kunnat gå omkull och skadat sig allvarligt, hon hade i allra värsta fall kunnat springa ut på vägen och orsaka en olycka där andra människor skadats… Jag är tacksam att det gick så bra som det gick, men jag är samtidigt otroligt arg för att det hände. Det var ju så onödigt, att inte visa någon hänsyn och att tuta just då!

Jag är samtidigt så otroligt tacksam mot alla som hjälpt mig – Ingrid och Annica för att ni mötte mig och hjälpte mig, precis när jag trillat av. Hanah och Birgitta för att ni fångade in Sockan, “klädde av henne”, och pysslade om både mig och hästen efter fallet. Och självklart för att ni dessutom erbjudit er att hjälpa till med mocking och ompyssling av Sockis nu när jag inte kan. Ett enormt tack till den fantastiska personalen på sjukhuset som trots att de är underbemannade och extremt stressade lyckas hålla humöret uppe och vara glada och trevliga mot alla de träffar. Och såklart fina, fina J som släppte allt för att hämta mig, och satt bredvid mig och höll sig vaken under hela natten på sjukhuset i 13 timmar på världens hårdaste trästol, och som tramsade och fick mig att skratta och tänka på annat trots att jag hade så jäkla ont att jag stundtals inte kunde fokusera på något annat. Som nu dessutom har städat hela vårt hus och gjort det “krycksäkert” så att jag ska komma fram överallt på egen hand. Och så självklart mamma och pappa, som kör hela vägen ner från Småland för att hämta Sockan och ta hand om henne nu när jag själv inte kan.

Jag vill be alla som blir vittne till en avfallning, oavsett om ni är inblandade eller inte, att stanna och se efter så att ryttaren är okej. Att man ställer sig upp och springer efter hästen är inte ett tecken på att allt är bra – i många fall är hästen både ens bästa vän och käraste ägodel, och allt man bryr sig om just då, när adrenalinpåslaget är stort och paniken bedövar all smärta, är att se till att kompisen inte blir påkörd av en bil eller ramlar och bryter benen. I mitt fall satte jag av efter Sockan trots att jag hade slagit i huvudet, svimmat och dessutom fått en fraktur på bäckenbenet. En avfallning som enligt sköterskorna på sjukhuset borde ha krävt ambulans.

Samtidigt vill jag också vädja till alla trafikanter att ta det lugnt om ni ser en häst när ni är ute och kör. Många, oavsett ålder och kön, beter sig föredömligt. Även om hästen inte är ett dugg orolig är det många som saktar ner eller stannar och till och med stänger av motorn så att hästen kan passera. Ni är fantastiska, TACK för er omtanke. Men sedan finns det ju den där lilla klicken, som inte visar samma hänsyn. Som kanske gasar på, kör för nära eller till och med tutar på ekipaget eller andra trafikanter. Jag förstår er, på många punkter – ni är kanske sena någonstans, måste hålla en deadline, ni är irriterade på medtrafikanterna, kanske tycker att man inte har att göra i eller i närheten av trafiken om man inte tar en trafiksäker häst. Absolut, ni har all rätt att känna så, men ställ er själva frågan: är det värt att orsaka en allvarlig olycka bara för att ni ska spara 30 sekunder? För många gånger är det faktiskt det enda som behövs: 30 sekunder att sakta ner och visa lite hänsyn tills ekipaget är en bit bort. 30 sekunder som du förlorar, men som kan bespara en annan människa en himla massa smärta, frustration och tid. 30 sekunder som lastbilschauffören i mitt fall troligtvis utan problem hade kunnat avvara, hade sparat mig 13 timmar på akuten och upp till 12 veckor som jag måste hoppa på kryckor, vara delsjukskriven och inte får rida.

Och för er (förhoppningsvis få personer) som inte bryr er tillräckligt mycket om hur ont någon får, eller hur mycket tid en annan människa blir berövad kanske det här får upp era ögon: En häst är SVINDYR. Och då menar jag inte några tusenlappar, jag menar att en vanlig “hobbyhäst” i många fall kan vara dyrare än bilen du kör. Jag känner ett flertal personer, som utan att vara några proffsryttare alls, lagt närmare en kvarts miljon kronor när de köpt häst. När det sker olyckor är det dessutom, i en mycket stor andel av fallen, bilföraren som är ansvarig på grund av de strikta lagar om trafikantens ansvar som vi har i Sverige. Jag citerar helahälsingland.se (länk till artikeln här):

“Olika regler gäller vid trafikolyckor där hästar och hundar är inblandade. Vid hundolyckor råder ett stort ägaransvar, medan det i princip alltid blir bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar.
– Till 95 procent är det bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar inblandade. Men som hästägare har man ett ansvar att inte vara oaktsam i trafiken, säger Ewa-Maria Gustafsson, regressansvarig på Agria djurförsäkringar.Hon berättar att om en van ryttare som rider en trafiksäker häst längs vägen och hästen därefter skräms, kastar av ryttaren, rusar ut i vägen och blir påkörd, blir det i de allra flesta fall bilisten som står som ansvarig för olyckan.

– Har bilisten en vanlig trafikförsäkring, då får han stå för kostnaderna. Har han däremot en helförsäkring går det på hans försäkring. Annars får han plikta för det själv. Kan man inte påvisa någon oaktsamhet hos ryttaren och en häst dykt upp på vägen, så är det tyvärr på det viset. Lagen säger så, berättar Eva Maria Gustavsson.”

Så, för att summera det hela: du som inte bryr dig om de eventuella skador på häst och ryttare som kan orsakas, du kanske i alla fall bryr dig om din plånbok. Jag tvivlar på att du kan se skillnaden mellan en häst som kostar 10 000 kr och en häst som kostar 1 000 000 kr. Och tro mig, även dyra hästar måste få komma ut i naturen ibland. Hade det känts i plånboken om du fått stå för ett sådant kalas? Troligen. Så om du inte värnar om andras, varken människor eller djurs, välbefinnande, tänk då på sin egen plånbok. Att bromsa och visa hänsyn i 30 sekunder kan spara dig väldigt mycket pengar.