Hur går det för oss?

Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat här på evigheter – jag har deppat ihop totalt när det gäller ridningen, efter olyckan.

Snabb recap för er som inte läst mitt tidigare inlägg – jag och Sockan var på bara några meters avstånd från en tutande lastbil, vilket resulterade i att jag ramlade av och fick en fraktur i bäckenet. Sockan klarade sig tack och lov bra!

Nu har det gått 7 veckor sedan olyckan. Sockan har varit hemma hos mamma ända sedan dess, men på grund av att Jonathan ska avsluta sin utbildning är vi tillbaka i Växjö i en månad med start förra måndagen, 24/10.

Mitt tillfrisknande har gått förvånansvärt bra! Jag har gått från att inte kunna ta mig upp ur sängen utan hjälp till att kunna gå som vanligt utan att det gör ont. I samband med att vi åkte tillbaka till Växjö stallade jag och mamma upp Sockan och Nettan (mammas häst) på Lammhults Ridklubb för att kunna träna intensivt i en månad. Mamma är verkligen duktig och tanken var att hon skulle hjälpa mig och Sockan att utvecklas ordentligt den kommande månaden.

13713263_10154181721726550_1627269856_nSnoken och mamma i somras.

Jag provade att rida lite försiktigt de två-tre första gångerna, det blev lite ömt men ingen stor grej och gick över till dagen efter. I helgen körde vi ett ordentlig pass och det gick såååå bra. Ni vet, ett sånt där pass när man bara känner hur mycket man älskar sin lilla häst? Hon tuffade på, trampade under sig, fick lite stuns i steget men var samtidigt mjuk och följsam.. Så fantastiskt härligt. ❤ Problemet med det hela var att det gick så bra att jag liksom glömde bort att känna efter hur ont det gjorde. När vi saktade av till skritt och skulle gå in insåg jag att det gjorde lite ondare än vad det gjort innan. Mamma fick “ta emot” när jag hoppade av, och jag konstaterade direkt att jag inte kunde gå. Alls. Alltså, jag haltade typ som om ena benet varit 30 cm kortare än det andra.

Jag var dock fortsatt positiv! Och ja, jag inser att det låter helt befängt, men jag fick två skador när jag trillade av – en fraktur i bäckenet (vid sittbenet) och en mjukdelsskada typ vid utsidan på höften. Eftersom att det “bara” gjorde ont på utsidan av höften antog jag att jag bara överansträngt musklerna innan de var helt läkta, och att det snart blir bättre igen. nu, efter 4 dagar, har jag mycket ont i själva sittbenet igen – med andra ord har jag troligtvis slagit upp frakturen igen. JIPPIE, nu förlänger jag säkert min konvalescens med ytterligare två månader. Hur sjutton ska jag göra med Sockis nu? Mamma kan såklart rida henne de kommande tre veckorna, men när vi åker tillbaka till Malmö får hon såklart följa med. Hitta tillfällig medryttare? Känns sådär, min lilla Snok är ganska speciell och man måste ha helt rätt blandning av mjuk men bestämd ridning för att det ska fungera. Tömköra i en månad? Mja, känns inte heller superbra med tanke på hur lite erfarenhet jag har. Får väl bli en senare fråga kanske, just nu blir det till att dricka mycket mjölk och hoppas att frakturgudarna plötsligt beslutar sig för att unna mig ett rekordsnabbt tillfrisknande! 😉

Vill ni veta det allra bästa, nu när jag återigen har superont och knappt kan ta mig 15 meter utan kryckor? Jag lämnade alla mina smärtstillande hemma i Malmö, för jag “har ju inte alls ont längre”. Sanna Johansson i ett nötskal. 😉

2 thoughts on “Hur går det för oss?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s