Peder Fredricson vann Jerringpriset – och näthatet väller in

Att Peder Fredricson är årets Jerringprisvinnare har försatt ridsportsverige i ett lyckorus – men som ett brev på posten väller också näthatet in. Att det skulle komma tror jag att de flesta hade förväntat sig, men jag personligen är i alla fall förvånad över vilket håll det kommer från.

Peder_Fredricson.jpgBildkälla: Svenska Ridsportförbundet

Jag hade trott att missnöjet, föraktet och de elaka kommentarerna skulle komma från sura viktigpettrar som tycker att golf och fotboll är det viktigaste i hela världen, och som på fullt allvar är ignoranta nog att tro att hästen gör allt jobb och att ryttaren bara “sitter där”. Det hade varit förväntat. Normalt. Och nog kom kommentarerna från dessa personer också! Ett par så dryga att jag erbjöd att både bygga bana och låna ut häst, om det nu är så lätt (tyvärr har jag inte fått några svar på mina erbjudanden…). Vad jag däremot inte förväntade mig var att det också skulle näthatas av seriösa journalister.

Anna Friberg, krönikör för Expressen, har skrivit om det hela – “Det känns bara som ett dåligt skämt“. Jag inser att det finns ett visst mått av hyckleri i att klaga på att hon näthatar, när jag i min tur ska klaga tillbaka. Nu tycker jag dock att det är relativt legitimt, då hon själv gick ut hårt i sin krönika, och dessutom innehar någon form av maktposition då hennes krönika publiceras av en av våra största svenska nyhetskällor.

Anna inleder sin krönika med texten: “Jerringpriset, folkets pris? Nä, det här har blivit de stora röstkuppernas pris. För ingen kan väl med handen på hjärtat tycka att rätt man vann?

Vet du vad, Anna? Jag tror att det finns en och annan som tyckte att rätt man vann. Nämligen de hundratusentals personer som faktiskt röstade på Peder.

Om jag ska sammanfatta Annas krönika, så skriver hon kort och gott att fel person vann, att det var en röstkupp av ridsportfolket, och att någon av de andra deltagarna borde ha vunnit. Det har strömmat in hundratals kommentarer på inlägget, många som försvarar Peder, men också många som tycker att priset ska utdelas till den som presterat bäst, med motiveringen “ett guld är värt mer än ett silver”.

Hela poängen med Jerringpriset är att det ska röstas fram av svenska folket. Det ska delas ut till en framgångsrik svensk idrottare, för årets bästa svenska idrottsprestation. Då kan man antingen vara så fyrkantig att man likställer alla idrotter, och helt enkelt säger att guld är bäst, därefter silver osv. Mest medaljer vunna får priset. Men då hade det ju inte funnits någon som helst relevans i att rösta, eller hur?

I själva verket tror och tycker jag att det var helt rätt person som vann. Ja, absolut, Sara Sjöström kanske vann OS-guld, och Henrik Stensson kanske vann en major. Jättefint, men uppenbarligen inte fint nog för att vinna Jerringpriset. Kanske ska man inte bara reflektera över vem som vunnit högsta valören, utan vems prestation som faktiskt gjort störst intryck?

Peder Fredricson har engagerat och inspirerat så fantastiskt många personer genom sin otroliga bedrift. Tusentals unga tjejer och killar har sett upp till honom och önskat att de någon gång ska prestera hälften så bra som han har gjort. Ridsporten är, till antalet utövare, Sveriges näst största sport. Trots detta får vi som utövar den på en regelbunden basis ta emot föraktfulla kommentarer och åsikter från ett flertal håll. Vi kämpar och kämpar för att ridsport från stora mästerskap ska visas på TV. Vi får oftare än ni tror höra att “ridning är ingen RIKTIG sport“. Att “hästen gör allt jobb“. Att “det bara är att köpa sig en dyr häst så vinner man“. Hur mycket tid jag lägger i stallet på att mocka, packa höpåsar och rykta kanske inte är relevant, men jag och min häst tränar tillsammans varje dag. 365 dagar om året. Efter varje pass är jag helt slut. Jag gymmar och löptränar för att orka prestera i ridningen. Jag har ALLTID träningsvärk någonstans. Jag lägger merparten av min lediga tid på att träna eller träna inför min ridning. Trots detta får jag konstant höra att ridning är en snobbsport som inte kräver något av ryttaren – att ett bra resultat på tävling inte är en prestation.

Peder har gett oss alla en självförtroendeboost och hans framgång vittnar om att man kan lyckas som ryttare, att man kan få erkännande för sina bedrifter, mot alla odds. Att ridningen äntligen, kanske, kommer få lika mycket erkännande som andra sporter.

Skäms, Anna Friberg. Skäms alla ni som spyr ur er att Peder inte är en värdig vinnare. För om man har inspirerat tusentals unga människor, sporrat dem, fått dem att vilja satsa vidare på en sport där man får så lite beröm och så mycket spott och spe från allmänheten – ja då är ett silver fan så mycket mer värt än en hel hög med guldmedaljer.