Vissa dagar, mer än andra, slår det mig hur lyckligt lottad jag är som fått möjligheten att äga just Sockan. Även om hon har ett jäkla humör när hon sätter den sidan till, så är hon alltid arbetsvillig, alltid positiv och gör alltid sitt bästa. Oavsett hur trött hon är, även om hon får gå och lunka på lång tygel och bara vääääntar på att jag ska hoppa av, svarar hon alltid blixtsnabbt och kämpar på så fort man tar tyglarna och ber henne gå fram.
Jag tänker ofta på hur synd det är att ingen tog vara på hennes potential när hon var unghäst. Å andra sidan hade jag i så fall aldrig haft varken råd eller möjlighet att köpa henne.
Egentligen är det en rad av rätt osannolika händelser som gjort att jag äger henne nu. Att jag efter 15 års hästpaus beslutade mig för att börja rida igen. Att Sockans uppfödare behöll henne så länge som hon gjorde. Att det var just Sockan hon behöll, när alla syskonen såldes. Att uppfödaren, just när jag ville ha ny häst, beslutade sig för att låta mig ta över henne. Att den där oridna 12-åringen som gått och skruttat i hagen sedan 3-årstestet visade sig passa mig som handen i handsken. Att jag känt Sockan sedan hon föddes, men aldrig riktigt funderat över henne tidigare. Att vi lyckats ta oss framåt i ridningen utan att någon av oss egentligen har en aning om vad vi pysslar med.
Många frågar mig vad jag vill ändra, förbättra, hos Sockan nu när jag börjat prata om att betäcka henne. Det finns ett enkelt svar: ingenting. Naturligtvis menar jag inte att hon är ofelbar, men det finns inget med henne som jag ogillar. Hon hade självklart kunnat bli lite vackrare, ha lite bättre gång, kanske lite rejälare underställ… Men om jag får en fölunge som är precis likadan som hon är kommer jag hjula av lycka! För mig som hobbyryttare räcker hon mer än väl på alla plan, och jag har faktiskt aldrig ridit en häst som jag tycker mer om.
Obs gammal bild sedan vi köpte, men det får duga for now. 🙂
