Maximal ångest

Alltså, fy fan, jag ångestar typ sönder när jag tänker på stackars, stackars Linn. Hennes fantastiskt fina och talangfulla Soraya är utdömd.

Jag kan inte ens föreställa mig hur Linn känner just nu. Att ens bästa kompis, någon man kämpat tillsammans med i år, plötsligt blir så sjuk att man nästan helt säkert måste ta det svåraste beslutet…

Jag har alltid tänkt att jag ska ha ston, för att det alltid går att avla på dem. I min lilla tankevärld har jag liksom tänkt att det absolut värsta som kan hända är att Sockan skadar och att hon inte kommer kunna ridas mer, men att jag i alla fall kan få en massa mini-Sockisar. Men så är det ju faktiskt inte… Det värsta som kan hända är att de inte ens kommer klara av en dräktighet. Att man MÅSTE ta bort sin bästa vän och träningskompis. Fy, jag vill inte ens tänka på det – bara tanken får det att krypa i hela mig.

All styrka till Linn och Soraya. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att hon mirakulöst ska bli bättre och ta sig igenom allt det här. <3

En reaktion på ”Maximal ångest

  1. Bettinas islandshäst skriver:

    Ja, det där fick ju jag höra med Juppe. Vet inte alls vad din kamrats häst har råkat ut för, men jag fick höra att Juppe skulle tåla lite ridning och att vi nog skulle få ett par år tillsammans. Nu är han hyfsat musklad, har dåligt flås för att jag av någon knäpp anledning har drabbats av ridskräck (som håller på att gå över tror jag).
    Det jag gjorde var att gå evighetslånga promenader med min kompis i skogen. Jag förstår att inte alla har den tiden. För mig var det enda alternativet, jag har tänkt att jag kan ha Juppe som “hund” om han inte håller för ridning. 400 kilo vovve att promenera med, det är inte illa! Och efter ett år eller så höll han för ridning. Ja, det blev ett bluddrigt inlägg. Vill bara säga att om man har tiden och orken så finns nog hoppet också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *