Men hallå ridsportvärlden…

Alltså, ibland förvånas jag över hur vissa inom ridsportvärlden på något vis tycker att det är fritt att bete sig hur som helst mot domare, funktionärer och andra nyckelpersoner som får tävlingar och evenemang att rulla på.

Det kom nyligen ut en artikel på Hippson om att en ryttare blivit avstängd från tävling i 6 månader, då denne lagt ut en kränkande/hotfull bild på en domare på sociala medier. Bakgrunden ska ha varit att ryttaren ville ha längre mellan sina starter och att hen inte kom till start i tid pga flera hästar. Ryttaren hävdar att domaren medvetet sett till att ryttaren missat sin start.

Redan på tävlingen blev ryttaren nekad att starta i fler klasser, och nu har disciplinnämnden bekräftat att det var korrekt och att ryttaren får 6 månaders avstängning.

Jag vet inte alls bakgrunden här, om det var domaren eller ryttaren som gjort fel, men om jag varit i samma situation som ryttaren hade jag också blivit frustrerad. Jag hade troligtvis vänt mig “uppåt” för att klaga, eller i alla fall krävt pengarna tillbaka.

Dock är det här det verkar spåra ur, när ryttaren beslutar sig för att offentligt hänga ut domaren med en bild som dessutom uppfattas som både kränkande och hotfull. Jag förstår verkligen inte, VAD är det som gör att vissa människor känner att de har rätt att hänga ut andra personer, som dessutom jobbar ideellt eller för väldigt låg ersättning?

Även i kommentarsfältet går folk loss och härjar fritt. Många tycker visserligen att det var helt rätt, medan andra är otroligt upprörda över beslutet. Och jag blir verkligen trött på hur vissa resonerar….

Någon förbluffas över att det är längre straff än för våldtäkt. Ja, om man likställer fängelse med att inte få åka på hästtävling, absolut… Någon annan blir vansinnig för att man kan mörda och våldta utan att hamna i fängelse, men man får minsann straff för sånt här! Ja, precis som att det är disciplinnämnden som också har ansvar för att fälla våldtäktsmän och mördare… 😉 Alltså jag orkar inte. Det är såhär konspirationsteorier och foliehatts-samfund skapas.

Att flytta isär..

Alltså, det är så himla sjukt att tänka att jag och J ska flytta isär. Även om det bara blir för en kortare period så känns det liksom så himla konstigt. Ska jag sitta ensam hemma om kvällarna? Vem ska jag nu störa mig med hela dagarna? Nä, det känns inte alls kul.

Dessutom finns det för många frågetecken just nu. När ska vi lämna huset? Var ska vi bo sen? Var ska Sockan stå? Även om allt är löst temporärt vill man ju gärna ha en permanent lösning på plats.

Det är helt sjukt, men det är faktiskt inte mer än 1-2 veckor tills jag flyttar. Blä, vad jag kommer hata att bo själv.

Namn till fölet

Vi (eller ja, mamma) har beslutat vad fölungen ska heta. I början hatade jag det SÅ mycket, men nu tycker jag det är skitkul. Vafan, min häst heter ju Sockan…

Blir det en hingst ska den heta Ruben Drake. Ruben i förnamn, Drake i efternamn. Ja, ni får dö av skratt och/eller tycka vi är helgalna. Men kom igen, hur kul är det inte? Först trodde jag mamma skojade eller hade fått en psykos, men nu tycker jag det är skitkul.

Blir det ett sto ska den hela Drak-Ulla. Fattar ni? Som Dracula. Fast Drak-Ulla. Hahahahaha.

Idag finns det så många hobbyuppfödare som tar sig själva på så stort allvar och döper sin häst till något i stil med “Super Awesome Prince of the World, Ruler of Everything Beautiful and…” (ja ni, fattar). Folk kommer i alla fall inte kunna beskylla oss för det… 😉

Rubinett

Fröken preggo med Drakunge i magen.

Nattliga äventyr

Vill inleda med en varning: Ni som har häst i Malmö/Södra Sallerups-området, håll koll. Det känns inte som att det var hästarna som bröt sig ut i detta fall!

I natt fick vi påhälsning, kan man säga. Vi hade gått och lagt oss, och höll precis på att somna när jag hörde hovslag utanför huset. Egentligen inget ovanligt, men nu var det så pass sent (00.30) att jag reagerade.

Jag hade tagit ut mina linser, och är alltså blind som en fladdermus. Ser inte ens en halvmeter framför mig, men Jonathan tittade ut. “Ja, det är en häst där, de rider mitt i vägen. Fast vänta, det är nog ingen på den…” Jag tror inte Jonathan förstod riktigt hur allvarligt det var, men jag flög upp som skjuten ur en kanon. Vägen utanför är nämligen en 70-väg, men folk tenderar att ligga i 90-100 på den. En häst utan reflexer är inte så lätt att se i mörkret.

Jag drog i alla fall på mig de kläder som var närmast, sprang ner för att sätta in linser och ropade till Jonathan att han skulle hämta morötter och rep. Jag rusade ut på vägen (utrustad med en påse morötter och ett hundkoppel) och såg till min förskräckelse att det inte bara var en, utan tre hästar! Jag kände igen dem direkt, det är grannens hästar som Sockan gick med på bete i någon månad – en travare och två shettisar. Gissa hur panikslagen jag blev när jag dessutom såg en bil närma sig i rätt hög fart?!

Eftersom att jag inte hade några reflexer på mig jag heller, och inte visste hur lätt det var att se mig, vågade jag inte gå ut i vägbanan utan jag lutade mig ut och viftade för glatta livet. Trots gatulampor verkar bilföraren inte vara speciellt uppmärksam, och verkar inte se varken mig eller hästarna. Han missar en av dem med en hårsmån (seriöst, kan inte ha varit mer än en halvmeter ifrån ena ponnyn). Han verkar se mig (som nu är skitförbannad och viftar frenetiskt) precis när han nästan är framme vid mig, och börjar sakta in. Stannar en bit bort och frågar om vi behöver hjälp med något. Nääää, liksom, men du var fan inte mer än en meter från att behöva en massa hjälp. Jonathan snackar med honom och säger att VI inte direkt behöver någon hjälp, men det är tre lösa hästar på vägen. Detta verkar dock inte bekymra föraren något vidare, utan han kör därifrån.

Jag går mot hästarna, som från början är rätt skärrade men som ganska snabbt lugnar sig. Så fort de får vittring på morotspåsen följer de mig dock som en rad snälla ankungar, haha, och vi kan leda in dem på vår tomt. Tack och lov har vi staket runt hela, så vi kan ganska snabbt stänga in dem, och i alla fall säkerställa att de inte blir påkörda.

Nästa problem blir dock att få dem att stanna – jag såg framför mig hur de börjar vimsa runt och krossar glasdörrarna i uterummet, sparkar på bilarna och skadar både sig själv och omgivningen, haha. Jag vet som tur är att den stora travaren (som härjade runt en del) brukar försöka verka stursk och gärna härjar runt, men brukar foga sig om man säger ifrån. Grabbade tag med armen om hans huvud/nos och röt åt honom att skärpa sig, vilket lyckligt vis fungerade och fick honom att stå still som ett ljus, haha! Shettisarna var helcoola, skitnöjda med att ha hittat en nice gräsmatta att käka på. Jonathan (som nog tyckte härjiga travaren var rätt äcklig) fick mata med morötter medan jag tillverkade en provisorisk grimma av hundkopplet. Sen fick stackars Jonathan stå och hålla och mata med morötter när jag gav mig på jakt efter grimmor och grimskaft.

Tack och lov har jag ju halva mitt häst-bohag i bilen, så vi lyckades ganska snabbt få på alla tre rymlingarna grimma och grimskaft. 😉  Inte direkt ponny-anpassade, men det gick bra ändå. Vi ringde till grannen som först kollade staketen (hästarna går på lösdrift) men ganska snabbt kom ner till oss. Vi gick tillbaka med de små rackarna, och allt gick bra! 🙂

Det som känns lite obehagligt är dock att elen till hagen varit avstängd, och att alla (tre) trådarna låg på marken. Det går dessutom en fjärde häst i hagen (som var kvar), men som är väldigt svår att fånga. Kan inte låta bli att tänka att det verkar vara någon som stängt av strömmen, öppnat grinden och lett ut de tre som går att få tag på…

Vecka 1 på diet

Jag och Jonathan har beslutat oss för att ta tag i träning och kost nu. Inte bara för att vi vill gå ner i vikt (även om det är viktigt för oss), men också för att hålla och fräscha. Jag märker jättetydligt att ridning med lite sned sits samt en massa jobb vid dator påverkar min kropp – främst genom ryggsmärtor.

Vi har ingen jättestrikt diet som vi följer, utan har bara beslutat oss för att bättra oss över lag – mer grönsaker, mindre godis och framför allt mindre snabbmat.

I samband med detta har vi också satt upp ett träningsschema – vi ska utföra minst en fysisk aktivitet varje dag. För min del är det ganska lätt eftersom att jag rider nästan varje dag, men jag ska gärna komplettera med gym eller promenad också.

Allt som allt har vi varit ganska duktiga den första veckan. Inte gått 100% all in, men ändå kämpat på. Jag har minskat 0,8 kg i vikt, -2 cm på höfterna och -1 cm på midjan. Jonathan smällde ju till med 3 kg ner, men jag tror han fuskade. 😉

Ridsport som friskvård

Jag är med i en grupp för ekonomiintresserade kvinnor på Facebook, och blev där påmind om en helt absurd grej – ridning är fortfarande inte klassat som friskvård enligt skatteverket. De flesta arbetstagare som får friskvårdsbidrag genom jobbet kan alltså inte använda sitt bidrag för ridning.

Men vad kan då anses vara friskvård?

Jo, det ska jag berätta för dig! Förutom rimliga saker, såsom gymkort, simning och annat som känns ganska självklart, så finns det också en del uppstickare – t.ex. örtbad och minigolf , vilket tydligen är helt okej att dra av som friskvård. Suck.

Inte för att jag på något sätt vill förringa dessa aktiviteter, men jag har svårt att se hur ridning, som ändå är mycket fysiskt ansträngande och dessutom har bevisat positiva effekter både för psykisk och fysisk hälsa, inte ska vara godkänt. Jag har dessutom själv ont i kroppen, vilket faktiskt blir bättre med ridningens hjälp, vilket gör det hela än mer knasigt i min bok.

Vad säger politikerna?

Tydligen så har riksdagen faktiskt godkänt ridning redan 2008, men beslutet kom aldrig hela vägen till skatteverket och ridsport blev därmed aldrig registrerat som avdragsgill friskvård. Inför valet 2014 sa alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet ja till ridning som friskvård (men hallå, wtf V, vad pysslar ni med?!).

Varför är det relevant?

Varför bryr vi oss om hur Skatteverket klassar vår sport? Jo, det kan faktiskt spela stor roll! Många arbetstagare får nämligen ett så kallat friskvårdsbidrag av sina arbetsgivare. Det innebär att de varje år får en summa pengar, ofta minst en tusenlapp, att spendera på friskvård. Dock får dessa pengar oftast bara spenderas på aktiviteter som godkänts av skatteverket, då dessa är avdragsgilla och därmed medför skattelättnader för arbetsgivaren.

Skriv under du också

Nu har i alla fall tidningen Ridsport dragit ihop en namninsamling – kom igen, skriv på du också. Skriv på här.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Slut på veckan

Nu har jag sjunkit ner i soffan och ska försöka summera veckan innan det är dags för sängen. Kort och gott måste jag säga att det har varit en bra vecka. Sockan har blivit mycket säkrare på sina galoppfattningar, vi kommer sakta men säkert närmare målet. 🙂

Idag har vi också haft visning på huset, igen. Jag hoppas det blir sista. Vi har ett par stycken som håller på att kolla med banken, så förhoppningsvis blir det affär med någon av dem! Jag är sååå trött på att ha fint och välstädat nu, vill kunna stöka till det lite igen. 😉

Alltså helt ärligt, på med hjälmen!

Jag vet inte om det är för att jag har mer och mer hästbilder i mina flöden, eller om det faktiskt blir vanligare att ryttare rider utan hjälm. Inte sällan verkar det vara ryttare som tycker att de är lite duktigare än vad de faktiskt är – ni vet, sådana som snackar vitt och brett om att de tränar byten i vartannat och galoppiruetter som “verkligen sitter nu”, men som ändå inte lyckas prestera ett vettigt resultat i Lätt A.

Oavsett vilken nivå man är på bör man alltid ha en hjälm på huvudet, och jag förstår faktiskt inte hur folk resonerar. Hur kan det vara viktigare att det är obekvämt eller förstör frisyren? Alla hästar kan bli rädda eller trampa snett och ramla, allt kan hända.

Framför allt stör det mig när duktiga ryttare gör det, eftersom att dessa självklart influerar yngre personer och indikerar att det är coolt och proffsigt att rida utan hjälm. Nej, tacka vet jag Charlotte Dujardin som är så klok och förmedlar mycket sunda saker om dressyr och ridning i stort – bland annat att man alltid ska ha hjälm. Hon har faktiskt själv ramlat av och fått en skallfraktur, och, ja… Om världens bästa ryttare behöver hjälm, så gör nog du också det.

Får väl helt enkelt avsluta inlägget med en enkel mening:

Ni som rider utan hjälm, glöm inte att skriva upp er som organdonatorer. Det räddar liv!

Falsk kvarka…

Det är såååå himla tråkigt, men vi har minst ett konstaterat fall av sk “falsk kvarka” i stallet. Till 99% var det också det som Sockan har haft, och som gjorde att jag fick ställa av henne i mer eller mindre en månad.

Falsk kvarka är en vanlig benämning för streptokockinfektion, mer specifikt bakterien streptococcus zooepidemicus. Den är inte anmälningspliktig, men veterinärerna rekommenderar ändå isolering.

Sockan fick aldrig feber och var inte medtagen, utan veterinären tyckte jag kunde jogga. Jag ställde dock av henne för säkerhets skull, hon var trots allt lite snorig och hostade ibland under ridning. Nu är hon dock pigg och glad igen, utan symptom.

Just nu är det minst 4 hästar i stallet som varit krassliga, och jag är rädd att det blir långdraget om det går från häst till häst.  Bara hålla tummarna för att de drabbade hästarna kvicknar till snabbt.

Har ni någon erfarenhet av denna bakterie? Hur såg sjukdomsförloppet ut för era hästar?

De där gamla älsklingsbyxorna…

Alltså, är det bara jag som har ett par? Ett par ridbyxor som är så gamla att de bleknat 3 nyanser, och som är så slitna att de snart faller isär?

Jag har jättemånga par ridbyxor, men bara ett par som jag verkligen älskar. Detta par använder jag nästan varje dag och tvättar flera gånger i veckan. Nu är baken så sliten att man kan se igenom dem… Haha, kanske dags att hitta ett nytt favoritpar. <3

De var mörkbruna när jag köpte dem…