Ny sadel till hårbollen?

Igår hade vi sadelmakaren ute hos oss, för att kolla passformen på Snokis och Nettans sadel, samt få lite tips och råd inför framtiden och vad vi ska tänka på.

Det första jag fick göra var att övertyga henne om att det inte är en övervuxen shetlandsponny på 170+ cm… 😉 Sockis har så mycket päls just nu, ser nästan galet ut! Men jag har faktiskt inte brytt mig om att klippa henne, dels för att jag är skadad och inte kan rida fullt ut, och dels för att jag faktiskt funderar på att betäcka henne till våren, och jag läste att brunsten är tätt sammankopplad med fällning och att man rekommenderas att inte klippa ston som ska betäckas.

harbollFluffis McFluffenstien som har shettispäls tom i ansiktet!

Över lag var det ingen katastrof, mammas sadel ligger bra på Nettan och Sockans är också helt okej, även om hon rekommenderade en liten pad för att höja upp sadeln bak. Hon tyckte att jag kunde rida i den med gott samvete, men rekommenderade att jag ska börja titta på en ny sadel framåt våren, om jag ska fortsätta rida/sikta mot att tävla och inte betäcka.

Jag har en gammal, gammal Kieffer Master som jag älskar, vi köpte den begagnad när jag red ponny (typ 2012-2013) så den måste vara runt 20 år nu… Men har ändå fungerat extremt bra för mig! Sadelmakaren påpekade ändå att även om jag gillar min egen sadel så har ju utvecklingen gått framåt sedan min tillverkades, och att man kanske inte behöver sitta och nöta på en hård gammal läderbit när det finns en hel uppsjö av fantastiska nya sadlar som både är skönare och enklare att rida i nu för tiden… “Varför ha en sadel som du måste kämpa för att sitta rätt i, när det finns sadlar som hjälper dig?” Och när hon lägger fram det på det sättet låter det ju himla ologiskt att hänga kvar i min gamla Kieffer… 😉

Efter mina behov/önskemål rekommenderade hon en sadel med smal midja och djupt säte, som var omvärmningsbar och omstoppningsbar då Sockan musklar på sig mer och mer hela tiden. Hon föreslog märken som Prestige och Wellington (lite baserat på vad jag vill ge) så snart blir det väl dags att ge sig in i sadelträsket igen… Usch, haha!

prestigeFunderar på en Prestige Doge.

Jag fick också en väldigt logisk förklaring till varför jag tycker att mina stigläder blir ojämna hela tiden! Jag och mamma har spekulerat länge angående detta, och har haft flera olika anledningar – första gissningen var att jag helt enkelt köpt billiga stigläder från Hööks, och att de töjt sig ojämnt. Investerade då i ett par dyra kalvskinnsläder med nylonkärna som skulle vara helt otöjbara, och tänkte nöjt att problemet skulle vara löst.

Icke! Samma problem så fort jag satt upp första gången. Ny gissning: jag är ojämnt lång i benen (har opererats för detta som liten), kanske är det anledningen, att jag trampar sadeln lite snett? Men det kändes också himla ologiskt, då jag upplever att höger läder blir längre och det är det benet som är mitt korta.

Sned sadel? Kändes ologiskt, vi ser/känner inga ojämnheter och vår duktiga sadelmakare har tittat över och stoppat om den nyligen.

Lyckligtvis kunde sadelmakaren lösa problemet på 2 röda sekunder! Hon strök snabbt sockan över rygg och manke först på vänster, och sedan på höger sida, och konstaterade därefter att hon (precis som 80-90% av alla ridhästar hon besöker) är oliksidig. Hon är lite mer musklad på vänstersidan, vilket gör att hon fyller ut lite mer där än på högersidan. Detta i sin tur gör att sadeln inte ligger helt jämnt, och högerlädret blir någon cm längre.

Såklart! Tycker man ju att vi borde ha listat ut själva, när vi är så medvetna om att hon har en svagare sida! Lyckligtvis kommer hon bli jämnare i muskulaturen efter lite träning, så sadelmakaren trodde att problemet kommer försvinna av sig själv när jag ridit henne en period. Vad skönt det är att få riktiga svar ibland, så man slipper spekulera vilt själv! 😉

Är det någon av er som har erfarenhet av dressyrsadlar av märket Presige, Wellington och liknande? Bra eller dåligt? Vad rekommenderar ni? 🙂

 

Det här med att hacka på andra…

Något som jag uppmärksammat, speciellt inom hästvärlden, är att många är så himla snabba att hacka på andra för att själva verka duktiga. Inte sällan hamnar också de stackars “offren” i ett moment 22, där de blir hackade på och gör fel hur de än vänder sig. Jag förstår verkligen att så många inom hästvärlden känner sig illa behandlade – om inte jag hade haft både en extremt kunnig morsa, en veterinär/uppfödare och fantastisk hovslagare på speed dial och istället behövt fråga på t.ex. FB i olika hästgrupper när jag undrade något hade jag varit skitskraj för hur taskiga folk faktiskt kan vara.

Stötte på ett strålande exempel senast i morse – en tjej frågade i en grupp på FB om någon kunde tipsa om en person som var duktig på att prova ut bett. Naturligtvis fanns det hjälpsamma personer som tipsade om bra tandläkare och allmänt kunniga personer, men så finns det ett par-tre personer som alltid ska in och tycka till. “Vadå, hur ska någon annan kunna veta vad som passar DIN häst?!” “Du känner väl själv vad som passar din häst.” “Vadå, vad hästen trivs med känner man väl direkt?

13275782_10154044890686550_1996858670_nSnokfia med sitt 3-delade bett med fasta ringar.

Alltså jag ORKAR bara inte! Vad vill personerna som lägger dessa kommentarer uppnå, förutom att påpeka att de minsann själva är tillräckligt duktiga för att prova ut bett själv?

För det första, om personen i fråga känner att hon är osäker på vad som passar hennes häst bäst är det väl FANTASTISKT bra att hon är villig att lägga tid och pengar på att ta ut en expert som faktiskt kan hjälpa henne att hitta det bästa för just hennes häst? Då har hon dessutom tillgång till ett helt arsenal av bett som hon troligtvis inte köpt med sig från en ridsportbutik, samtidigt som hon får hjälp av någon som verkligen är duktig att titta på hästens mun, bettets läge och funktion, vad som fungerar bäst med hennes ridning osv.

Det som är extra intressant är att allt som ofta så är de självutnämnda experterna som hävdar att de vet precis vad deras hästar trivs bäst med sådana som stoppar ett halvt skrotupplag i munnen på sin stackars krake, och ovanpå det har både en, två och tre hjälptyglar “för han är så svår”. Dubbelmoralen frodas.

Om vi nu vänder på det – om personen som ville ha hjälp att hitta rätt bett istället hade fortsatt rida på ett bett som hon inte känner är 100% bra, som hästen inte trivs med, hade folk varit snälla då? Nej, troligtvis hade det blivit snack även då om hur fruktansvärt det är att rida sin häst på ett bett som den vantrivs med och hur dåligt det är av henne att inte byta till något annat.

Jag tycker uppriktigt synd om alla hästägare som inte har 100 års erfarenhet och faktiskt känner att de behöver hjälp ibland, för det ibland kan de verkligen inte göra rätt hur de än beter sig. Hästvärlden är ofta tuff, svår och bitchig, det är mycket konkurrens inbördes oavsett vilken nivå man är på, och framför allt är det mycket känslor med i bilden. Detta innebär dock inte att man behöver trycka ner personer som faktiskt sträcker ut handen och ber om hjälp. Låt våra nybörjare vara nybörjare – skräm inte bort dem från ridsporten, hjälp dem istället att samla på sig kunskap så att de nästa gång kan hjälpa någon annan!

En fraktur till!

Hej kompisar!

Nu har det hänt ännu mer spännande saker – jag har nämligen “fått” en fraktur till. Eller ja – jag har haft två hela tiden, tydligen, men först upptäckte man bara en. 2 dagar efter olyckan (runt 15/9) granskade man mina röntgenplåtar en gång till, och upptäckte en fraktur till (båda i bäckenet). Det intressanta här är att sjukvården “glömt” att berätta det för mig, jag upptäckte det själv för någon vecka sedan när jag loggade in på 117.se och kollade mina journaler. Kul! 😉

På den positiva sidan, så försökte jag rida igen igår, och det gick faktiskt bra! Gjorde knappt ont alls. 🙂 Jag tog det väldigt försiktigt och satt aldrig ner i trav eller galopp, utan värvade lättridning och lätt sits. Det tråkiga är att jag inte känner att jag “får till det” lika bra, för att man verkligen ska kunna påverka krävs det nästan (för mig iaf) att jag verkligen kan sitta i och hålla om… Men vi kommer ju någonstans, och det är superkul att jag i alla fall kan hålla igång henne själv och att mamma slipper rida både sin och min… Får hoppas att det håller i sig att jag kan rida bara. 😀

Nedan kommer en liten bild på mamma när hon rider Sockis. 🙂

Om ni inte kan se videon nedan så finns det en video här: KLICKA HÄR.

 

 

Hur går det för oss?

Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat här på evigheter – jag har deppat ihop totalt när det gäller ridningen, efter olyckan.

Snabb recap för er som inte läst mitt tidigare inlägg – jag och Sockan var på bara några meters avstånd från en tutande lastbil, vilket resulterade i att jag ramlade av och fick en fraktur i bäckenet. Sockan klarade sig tack och lov bra!

Nu har det gått 7 veckor sedan olyckan. Sockan har varit hemma hos mamma ända sedan dess, men på grund av att Jonathan ska avsluta sin utbildning är vi tillbaka i Växjö i en månad med start förra måndagen, 24/10.

Mitt tillfrisknande har gått förvånansvärt bra! Jag har gått från att inte kunna ta mig upp ur sängen utan hjälp till att kunna gå som vanligt utan att det gör ont. I samband med att vi åkte tillbaka till Växjö stallade jag och mamma upp Sockan och Nettan (mammas häst) på Lammhults Ridklubb för att kunna träna intensivt i en månad. Mamma är verkligen duktig och tanken var att hon skulle hjälpa mig och Sockan att utvecklas ordentligt den kommande månaden.

13713263_10154181721726550_1627269856_nSnoken och mamma i somras.

Jag provade att rida lite försiktigt de två-tre första gångerna, det blev lite ömt men ingen stor grej och gick över till dagen efter. I helgen körde vi ett ordentlig pass och det gick såååå bra. Ni vet, ett sånt där pass när man bara känner hur mycket man älskar sin lilla häst? Hon tuffade på, trampade under sig, fick lite stuns i steget men var samtidigt mjuk och följsam.. Så fantastiskt härligt. <3 Problemet med det hela var att det gick så bra att jag liksom glömde bort att känna efter hur ont det gjorde. När vi saktade av till skritt och skulle gå in insåg jag att det gjorde lite ondare än vad det gjort innan. Mamma fick “ta emot” när jag hoppade av, och jag konstaterade direkt att jag inte kunde gå. Alls. Alltså, jag haltade typ som om ena benet varit 30 cm kortare än det andra.

Jag var dock fortsatt positiv! Och ja, jag inser att det låter helt befängt, men jag fick två skador när jag trillade av – en fraktur i bäckenet (vid sittbenet) och en mjukdelsskada typ vid utsidan på höften. Eftersom att det “bara” gjorde ont på utsidan av höften antog jag att jag bara överansträngt musklerna innan de var helt läkta, och att det snart blir bättre igen. nu, efter 4 dagar, har jag mycket ont i själva sittbenet igen – med andra ord har jag troligtvis slagit upp frakturen igen. JIPPIE, nu förlänger jag säkert min konvalescens med ytterligare två månader. Hur sjutton ska jag göra med Sockis nu? Mamma kan såklart rida henne de kommande tre veckorna, men när vi åker tillbaka till Malmö får hon såklart följa med. Hitta tillfällig medryttare? Känns sådär, min lilla Snok är ganska speciell och man måste ha helt rätt blandning av mjuk men bestämd ridning för att det ska fungera. Tömköra i en månad? Mja, känns inte heller superbra med tanke på hur lite erfarenhet jag har. Får väl bli en senare fråga kanske, just nu blir det till att dricka mycket mjölk och hoppas att frakturgudarna plötsligt beslutar sig för att unna mig ett rekordsnabbt tillfrisknande! 😉

Vill ni veta det allra bästa, nu när jag återigen har superont och knappt kan ta mig 15 meter utan kryckor? Jag lämnade alla mina smärtstillande hemma i Malmö, för jag “har ju inte alls ont längre”. Sanna Johansson i ett nötskal. 😉

Gårdagens ridpass

Jag har ju glömt att skriva om ridpasset igår..! Sen senaste månaden har Sockan mest skrittat och travat för att hålla uppe konditionen, men nu när vi står på en ordentlig anläggning igen har vi självklart börjat “på riktigt” igen.

Det har blivit ganska mycket mjukstart med uteritter, men igår bestämde jag mig för att sitta en runda på banan. Dagen innan hade vi haft världens fight – Tussen tycker nämligen att det är heeeelt okej att slängtrava, försöka “springa ifrån” matte och vara allmänt super-taggad på livet. Hur mycket jag än älskar heta hästar, och tusen gånger hellre skulle ha det än en liten segis, blev vi rätt sura på varandra i förrgår. Jag tyckte nämligen att “nu fasen får det vara nog med trams”, medan Sockan tyckte att det var skitnice att springa på. Efter en rejäl dust kom vi dock överens om ett okej tempo, och jag avslutade passet nästan omgående efter att hon gett med sig.

sockan.png
Gulle-Tussen!

Jag förväntade mig samma scenario även igår, och föga förvånande började vi ridpasset i ungefär samma takt som om någon hade satt eld i svansen på henne. Det tog några varv innan hon lugnade ner sig och accepterade förhållningarna, men sedan var det precis som att spärren släppte och hon gick så jäkla fint! Det var precis som att gårdagens bråk (som jag lyckades ta igenom) hade tagit skruv, och hon insåg att det inte var så kul att bråka. Det var verkligen så himla roligt, hon jobbade på superbra och aktiverade verkligen kroppen, samtidigt som hon tog förhållningar, lyssnade på små hjälper, låg jättefint i formen även i övergångarna, och inte bråkade på något vis. För en häst som är riden så extremt lite är hon verkligen SÅ duktig, och suger till sig ny kunskap som en liten svamp!

Innan mamma hjälpte mig att “rida igenom henne” så att vi verkligen kom till arbete har hon alltid kastat lite med huvudet för att försöka komma undan, hastat på och inte velat t.ex. böja sig åt ena hållet, allt för att jag lät henne komma undan med det. Nu, när jag faktiskt börjar ställa lite krav på henne, är hon jättefin i munnen och följsam för hjälperna på ett helt annat sätt. Det var verkligen en dröm att rida igår. <3 Nu kommer det väl efterföljas av sjuttio pass som inte alls går lika bra, men man får leva på de gånger som allt verkligen klickar. 😉 Nu är hon dyr, hästapållan! <3

Vaccination och ny boxgranne

Idag var det vilodag för Sockis, som nu blir riden två dagar och sen vilar en. Det passade rätt bra ihop med hennes vaccination idag – det var dags för botulism-spruta. Jag steg upp ganska tidigt, tanken var att jag skulle köra till Audi och hämta ett lackstift, och därefter åka till Sockan, mocka och fixa höpåsar, vara där under vaccinationen och därefter åka och lämna in bilen på rekond.

Tyvärr fanns inte “min” färg i lager på Audi, utan de skulle beställa hem den tills imorgon. Ingen rekond idag med andra ord, utan det blev bara stallet avklarat i morse. Vaccinationen gick dock superbra, jag tror knappt att Tussen märkte av det. 😉 Dessutom kände veterinären Sockans uppfödare, vilket var lite komiskt. De hade tydligen gått på veterinärhögskolan tillsammans, så veterinären frågade direkt om jag kände Ragnvi när hon såg att Ragnvi var den enda som vaccinerat Sockan tidigare. Världen är liten ibland. 🙂

vaccination
Dags för vaccination!

Sockis har fått en ny boxgranne också! I början var hon väldigt intresserad av den nya kompisen, ett varmblod som heter Monroe. Monroe var däremot inte ett dugg intresserad av att prata med Sockan, trots längtansfulla blickar och lockande gnägg.

boxgranne
Sockis försöker övertyga Monroe om att det är en bra idé att snacka lite.

När Sockan insåg att Monroe kunde komma relativt nära hennes höhäck var hon dock inte alls lika intresserad av att prata vidare… 😉

Sockan i nytt stall

Jag har haft en riktig paus i bloggandet nu över sommaren – egentligen mest för att Sockan inte gjort speciellt mycket, antar jag. Runt sommarbetet fanns inga bra ridvägar och ridbanan var inte heller 100-procentig, så hon har fått vila ganska mycket.

Av ett flertal olika anledningar ville jag inte flytta tillbaka henne till det stall där hon stod tidigare, utan hon står nu i ett nytt stall i Burlöv. Det blir lite längre att köra varje dag, men det får jag leva med. 🙂

tussen.jpgTussen i sin nya (tillfälliga) hage.

Jag fick hjälp av Anna att flytta henne i måndags, och jag har börjat sätta igång henne lite igen. Som vanligt tar hon det hela med ro – ingen stress, äter bra, fin i magen och tycker att det är helt okej med nytt stall. Så himla skönt, det bådar verkligen gott inför en kommande tävlingskarriär också. 🙂

Ridbanan på det nya stället är toppen (och superstor!) och ridvägarna verkar också helt okej. Tanken är att jag ska rida mycket ute nu i ett par veckor så hon kommer igång igen. Sen ska jag faktiskt ta med henne upp till Småland en månad när J ska upp och göra sista rycket innan examen, och då hoppas jag att mamma kan hjälpa mig hyfsat mycket också. Vi ska försöka stalla upp både Sockan och Nettan i ett stall med ridhus under den månaden, så vi kan utnyttja tiden till max och träna!

Idag blev det också en uteritt. Sockis har (som vanligt) eld i baken och vill springa på som sjutton. Vi blev lite osams ett tag, men efter det accepterade hon motvilligt att vi inte skulle skena runt i bygden. 😉

Hovis på besök

I torsdags var hovslagaren hos oss för att fixa nya skor till Sockis. Jag har tidigare haft ett par olika hovslagare, mer eller mindre duktiga. Nu har jag dock hittat en superbra kille genom en kontakt här nere i Malmö! han är väldigt noggrann och tar tid på sig för att allt verkligen ska bli bra.

Sockan har haft (och har fortfarande) dåliga hovar, men sedan min nuvarande hovslagare har det blivit mycket bättre. Hon har stora hovar (nästan “fullblodshovar”) och de har varit ganska sköra, med sprickor framför allt på den vänstra, vita hoven.

Min gamla hovslagare slog på skorna på 30 min, skrev en saftig faktura och var sedan på väg därifrån snabbast möjligt. Min nuvarande tar tid på sig, provar, mäter vinklar, studerar och passar in otroligt noggrant. Frågar dessutom hur man upplever att det fungerat, svarar på diverse frågor man har, och om man säger något eller har åsikter tar han åt sig av det! Så fantastiskt skönt, för hennes riktigt tråkiga hovar har blivit mycket mycket bättre, även om de inte är helt hundra.

13689685_10154181721886550_848340421_n

Nu ser hovarna inte speciellt roliga ut nu heller, men de är extremt mycket bättre. Dels har jag fått tipset att använda Cornucrescine, vilket verkar fungera bra men tyvärr missfärgar hennes vita hov (därför den ser så tråkigt missfärgad ut! 😉 ), dels har hon horisontella jack i hoven för att stoppa sprickorna från att gå högre upp. Det går på rätt håll, så snart kanske hennes hovar blir hyfsat lika en normal hästs. 😉

Vad har ni för åsikter om hovslagare – är det inte svårt att hitta “rätt”?

Lite aha-upplevelser

Alla bilder i detta inlägg är på Sockan och min mamma.

Jag har ju redan berättat om min lilla aha-upplevelse med Sockan, när mamma följde med och red henne en kort kort stund. Det är verkligen extremt intressant att se någon annan, som dessutom är mycket kunnigare, sitta på ens häst.

13735427_10154181721741550_1467928886_n

Det korta pass som det ändå var har sporrat mig något otroligt. Jag har såklart alltid tyckt att jag har världens finaste häst, men att se henne “klicka till” och sedan faktiskt få till det själv på träningen dagen efter var världens grej! Jag som varit orolig för att ta igenom för mycket för snabbt upptäckte helt plötsligt att det var bättre att ta igenom ordentligt en gång, för att sedan få en häst som accepterade hjälperna på ett bättre och mycket mer harmoniskt sätt.

13735378_10154181721696550_1004772915_n

Något som jag funderat mycket över, och som jag diskuterade med mamma, är också det här med att tänka själv. Jag har haft det extremt förspänt som liten när det gäller ridningen. Jag har egentligen bara ridit två år innan  jag började nu i våras, och det var när jag hade ponny från 12 till 14 års ålder – totalt red jag då aktivt i cirka två år. Även om det gick extremt bra för mig och lilla ponnyn som var en riktig rosettplockare, har jag liksom aldrig behövt tänka själv i ridningen. Normala barn kanske red för instruktör en gång i veckan om de hade tur – jag gjorde det varje dag! Mamma var alltid med när jag red, och hjälpte mig otroligt mycket hela tiden. Även om detta innebar att jag och ponnyn utvecklades extremt snabbt, så innebar det också att jag slapp tänka själv så mycket. Mamma såg allt och var nog den bästa tränare jag kunde ha.

Det blir en extremt stor skillnad nu, när jag dela har en storhäst, dels inte har ridit alls på mer än 10 år (!) och dels måste börja tänka själv helt plötsligt. Att jag ska behöva tänka själv är dock ingen negativt – det kan vara dags när man är 25 år gammal. 😉

Jag är bara så taggad nu – dags att sluta fega och kanske faktiskt anmäla oss till en tävling. Även om det blir en LC så är det i alla fall ett steg på vägen. 🙂

13713427_10154181721876550_881018237_n13713263_10154181721726550_1627269856_n13705125_10154181721856550_1619271303_n13689402_10154181721761550_1392038286_n

Nu är hästkraken dyr!

Jag vet inte om det finns någon bättre känsla än när något man gått och klurat och funderat på hur man ska lösa äntligen bara trillar på plats! 🙂

13335465_10154071357956550_450743007_n
En upp-och-ner-Socka!

Jag har inte skrivit om det innan, men min högersida är ganska kass – med ett stöd på tygeln som av de flesta skulle anses normalt får jag ont i axeln och extremt ont i handleden – så pass att jag måste ha den lindad i flera dagar för att det ska gå över. På grund av detta behöver jag en väldigt mjuk och lätt häst som aldrig blir det minsta tung i handen. Generellt fungerar det jättebra med Sockan då hon är väldigt lätt och känslig, men när vi rider ut kan hon ligga på lite mer – som sagt, inget som på något vis hade känts onormalt eller tungt med normala mått mätt, men med min kassa handled blir det en gnutta för mycket.

Jag är generellt inget fan alls av att betsla upp eller ta till hjälpmedel eller hjälptyglar – jag vill gärna rida på mitt gamla tredelade tänsbett och envist jobba med problemen tills de försvinner, utan “genvägar” haha! Naturligtvis tycker jag att var och en får göra precis som de vill med sina hästar, men det har alltid vari t en målsättning för mig att ha så lite “lull-lull” som möjligt. I detta fall kändes det dock som korkat att inte prova med något annat, för att slippa smärtan, konstant piller-knaprande och att inte kunna sova på flera dagar.

Jag letade fram ett hackamore jag hade liggande i gömmorna, och provade först på ridbanan. Sockan, som aldrig blivit riden på något annat än tränsbett i hela sitt liv, fattade absolut ingenting. Först skrittade jag såklart fram på lång tygel, men när jag började korta tyglarna blev det tvärstopp – “Vad håller du på med tanten, du kan ju inte dra mig i näsan och driva på samma gång?!”. 

Hon förstod dock ganska snabbt i skitt, jag fick driva henne framåt och ta suuuperförsiktigt i tyglarna, och så fort hon tenderade att ge efter på rätt vis berömma och klappa. Efter en kort stund gick hon i fin form i skritt. Traven var dock samma sak – tvärstopp, hoppa lite på stället och tillslut kasta upp frambenen mot huvudet i någon ytterst akrobatisk variant av spansk skritt (fast i trav…) för att peta bort den där konstiga grejen på nosen… Det måste ha varit en syn för gudar alltså, jag skrattade så jag grät. Det var liksom inget desperat eller upprört i hennes gymnastik-övningar, utan mer ett klurigt “Hmmm, hur ska jag få bort den här så det blir som vanligt?!”. 

Helt plötsligt trillade dock polletten ner även i traven – och hästen börjar gå som en klocka. Jag lovar, jag såg ut som emojin med hjärt-ögon under hela ridpasset. 😉 Hon gick så fruktansvärt bra, reagerade direkt på fjäderlätta hjälper och verkade trivas toppen! Hon brukar ha en tendens att bli lite hög i formen – något som kommer vara bra för vår kommande tävlingskarriär, men som jag gärna tar om ett tag, när hon blivit starkare och byggt muskler. Nu när hon utbildas och ska komma igång vill jag gärna ha henne i en lägre, rundare form så att hon jobbar genom hela kroppen. Även detta blev lättare på hackamoret, då hon kändes mer avslappnad och aktivt sökte sig mot en mer unghästanpassad form.

Med andra ord – hackamore är definitivt ett bra alternativ för oss framöver. Dessutom tror jag att ombyte bara är bra – liksom att man ska variera underlag och övningar tror jag det kan vara bra att inte bli för inrutad på utrustningen heller, utan att verkligen känna efter vad som fungerar för en själv och hästen!

Jag är SÅ stolt över min lilla råtta, ibland går hon verkligen från klarhet till klarhet. Jag är så himla glad att jag fått köpa denna fantastiska lilla arbetsmyra till häst. <3 SNART startar vi Grand Prix. Eller i alla fall LC… 😉