Biler från Pay n ride:en

Hej allihop!

Här kommer lite bilder från Pay n Ride:en. Det är superduktiga Emma Johannesson från Burf (vår hemmaklubb) som tagit alla bilder. 🙂

Stiliga Sockan och Sanna!

Lika snygga som innan

Så var programmet igång!Sockan och Sanna gör sig redo inne på bananSockan och Sanna tillbaka på bananSå var sista rundan för dem avklarad

Och glöm inte… Var alltid er själva och le mot domaren och publiken… 😉

Sockan försöker charma domaren med sitt snyggaste smile

Bokslut och bilkörning…

Alltså, jag börjar bli rätt trött på att köra 60 mil varje gång jag ska på tjänsteresa… Snart vettesjutton om jag inte ska lura upp Jonathan till Småland igen. 😉

Idag steg jag upp vid kl 5 och kom hem från tjänsteresan först nu, vid 20-tiden. Låååånga och tråkiga timmar i bilen! Satt dessutom uppe till 1 igår och fixade det sista med bokslutet, phu… Nu blir det snart sängen 🙂

Emma rider Sockis idag, vilket känns jäkligt skönt med tanke på min nivå av trötthet just nu!

 

Tillbaka i Sverige!

Ääääntligen tillbaka i Sverige! Visst är det skönt med semester, men det är tråkigt att vara utan både häst och hundar. 🙂

Jag och Jonathan har spenderat två veckor i USA – första veckan var jobb för mig, då vi gick på Global Pet Expo (en mässa för husdjursprodukter), men andra veckan blev semester då vi åkte ner till Miami.

Första veckan spenderade vi med en av mina leverantörer (de var såklart inte superglada att jag var där för att hitta nya leverantörer, men jag lovade att inte byta ut deras produkter, haha.. 😉 ). Under denna vecka bodde vi i Orlando. Global Pet Expo var som vanligt fantastiskt bra och välorganiserat, men det är säkert 4000+ utställare – med andra ord helt omöjligt att se allt på bara tre dagar!

17814122_10155029410021550_2114022975_n
Villan vi fick bo i första veckan.

ALLT är enormt i USA. Nachotallriken var tänkt som en förrätt till en person, och den gigantiska koppen kaffe toppad med grädde är tydligen en vanlig “morgonkaffe”.

Över lag är det fantastiskt vackert Florida. Första bilden är tagen i Key West, andra på ett café på Miami Beach.

En av de sista dagarna spenderade vi på Miami Seaquarium. INTE något jag rekommenderar… Uttråkade djur i alldeles för små inhägnader.

Det var oerhört skönt (och välbehövligt) med semester, men jag är glad att vara hemma igen. 🙂

Sockan åker på lördag…

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt och ganska känslosamt inlägg, men det har varit väldigt skönt att skriva av sig här och det har hänt rätt mycket de senaste dagarna.

Just nu är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Sedan jag flyttade Sockan till det nya stallet har ridningen flutit på så bra, Sockan har varit så duktig! Det har liksom bara varit att hoppa upp så har vi nästan direkt hittat den där superfina känslan när vi verkligen har ett dragläge – där hon jobbar på och är helt med mig i båda varven, och det känns som att vi verkligen är ett team som gör något tillsammans. Jag som har haft så svårt att hitta den där lilla sista energikicken i traven utan att hon springer ifrån mig, och att få henne att jobba lika bra i högervarv som i vänster – nu har det verkligen fungerat. Och nu, på grund av någon annan, känns det som att allt är nedspolat i toaletten.

13275782_10154044890686550_1996858670_n
Fina Sockan. <3

Det var i tisdags som allt gick åt skogen. Sockan vilade i måndags, och jag skulle rida på banan i tisdag, men beslutade mig för att ta en liten skritt- och travuppvärmning ute i naturen (hon tycker ju att det är så mycket roligare). Jag skrittade den vanliga rundan runt hagarna, och skulle trava fram och tillbaka på en liten travslinga som finns mellan ett fält och en 70-väg. Man kan inte säga att någon häst är 100% trafiksäker, men Sockan har gått i hage bredvid en relativt trafikerad väg och har vant sig vid både bilar, lastbilar och motorcyklar, så trafik brukar inte bekomma henne nämnvärt mycket. Trots att den lilla travslingan ligger parallellt med vägen, kanske 2-3 meter ifrån med en gles allé av små lövträd mellan, brukar det gå hur bra som helst. Det gjorde det denna gången också, och vi kom fram till slutet av fältet och vände tillbaka.

Under hela tiden är det ganska mycket trafik på vägen, men Sockan bryr sig inte om det alls. Precis när vi vänt kommer dock en lastbil som låter väldigt mycket, och Sockan blir lite orolig. När lastbilen är exakt i jämnhöjd med oss, dvs ca 3 meter mellan mig/Sockan och lastbilen, lägger sig lastbilschauffören på tuten (som jag uppfattade det för att han var irriterad på framförvarande bilist). Träden som är mellan ridslingan och vägen är små lövträd, planterade med flera meters mellanrum, och det fanns inte en chans att han inte hade sett oss – trots detta väljer han alltså att tuta när han är bara ett par meter ifrån en häst med ryttare.

Sockan blir givetvis livrädd, och sätter av i sken mot stallet. Jag blir såklart chockad, och försöker hålla in henne – när hon i sin panik känner att hon blir hindrad börjar hon panikslaget att först ställa sig och därefter bocka som en galning. Jag är normalt ganska sadelfast, men i detta läge hade jag inte en chans, utan kom på sniskan, klamrade mig fast för glatta livet medan Sockan skenade hemåt, och drog sedan i marken med en rejäl smäll. Höften tog den värsta smällen, men jag slog också i huvudet ganska ordentligt. Jag minns att jag tittade upp efter Sockan, och därefter svimmade jag av en kort stund. Jag skulle gissa att jag var avsvimmad i ett par sekunder, men Sockan hade ändå tagit sig väldigt långt när jag kvicknade till. Värt att notera är att varken lastbilschauffören eller någon av de bilister som måste ha sett min ofrivilliga avsittning stannade för att kolla läget, trots att jag inte reste mig upp omedelbart.

Efter min lilla avsvimning, och bedövad av adrenalin och chock, kom jag snabbt på fötter och började springa efter Sockan. Efter bara några steg insåg jag dock att benen knappt bar mig, och att jag skulle ramla när som helst om jag fortsatte “springa”. Jag fick alltså nöja mig med att haltande linka mot stallet, och samtidigt rörde sig tusen tankar i huvudet – hon har bara bott här några veckor, har hon full koll på vart hon ska? Hur fort hinner hon upp till Europa-vägen som ligger bara någon km från stallet? Hur mycket täcker hennes veterinärvårdsförsäkring? Tänk om hon redan kommit ut på vägen? Tänk om hon trampar på tyglarna? Tack och lov att jag tog tränset med de korta cob-tyglarna och inte mina långa som jag rider med 99% av gångerna. Har hon kommit hem? Har hon gått omkull?

Samtidigt ringde jag förtvivlat alla som jag trodde var i stallet, och fick inget svar första minuten (som kändes som en hel evighet). När jag till slut fick tag på Ingrid måste jag ha låtit som en babblande galning, som med gråten i rösten förtvivlat frågade om de fångat Sockan. Stackars Ingrid som stod och bytte om hade inte en aning om vad jag pratade om, och undrade hur det var med mig – om jag ramlat av och om jag var okej. Jag ylade bara att allt var bra och att vi måste hitta Sockan. Samtidigt kom Annika mot mig på ridslingan, hon såg ganska lugn ut och jag fick snabbt reda på att Sockan var infångad och vid första anblicken såg helt okej ut, även om hon såklart var väldigt skärrad.

Alla tjejerna i stallet var otroligt gulliga, de hade redan sadlat av och ställt in Sockan, och hjälpte mig ut till fikahörnan där de satte mig på en stol, hämtade vatten och pysslade om mig. Hanah och Birgitta satt länge och pratade med mig, vilket var fantastiskt skönt. Efter ett tag hade den värsta chocken gått över, och kvar var bara en blandning av lättnad att det ändå gått så bra som det gjorde, tacksamhet mot mina fantastiska stallkompisar som släppte allt bara för att hjälpa mig och sitta och prata med mig, samt en liten oro för hur länge jag skulle ha ont och inte kunna rida.

Efter en halvtimmes sittande och pratande skulle jag försöka ställa mig upp. Då antar jag att det värsta adrenalinpåslaget var borta, och så fort jag försökte stödja på högerbenet svartnade det framför ögonen på mig, på grund av smärtan. Vi konstaterade ganska snabbt att jag inte kunde gå, ännu mindre köra hem själv, så jag ringde J som fick skjuts till stallet av en kompis för att hämta bilen (och mig).

J fick bära mig och vika ihop mig så jag kom in i bilen (haha), och vi konstaterade ganska snabbt att jag borde åka till akuten – jag hade ju slagit i huvudet ganska ordentligt, och mådde lite illa samtidigt som jag hade svimmat och såklart hade fruktansvärt ont i höften.

När vi kom till akuten fick vi vänta en stund på att anmäla oss, men när sköterskorna väl fick min redogörelse över vad som hänt fick jag dels skäll för att jag inte ringt ambulansen (vilket jag tydligen borde ha gjort eftersom att jag svimmat efter att ha slagit i huvudet – kan vara bra att veta!), dels blev det en himla fart på dem och det kom snabbt två sköterskor med en bårvagn och nackkrage. Nackkragen slapp jag när jag ganska bestämt förklarade att det var totalt onödigt då jag inte hade ont alls och att det var höften som tog den absoluta merparten av smällen. Att flytta från rullstolen till båren var dock en svår uppgift – höften är en så central del av kroppen att man i princip inte kan röra sig utan att den påverkas, och varje liten rörelse skickade en blixt av nästan förlamande smärta genom hela höften och en bit ner på låret. Till slut lyckades jag, med hjälp av de två sköterskorna som fick ta emot mig och Jonathan som fick lyfta, kravla över till bårvagnen. Samtidigt som de två sköterskorna gjorde en initial undersökning, kollade puls och blodtryck och hjälpte mig av med ridbyxor och stövlar, förklarade jag entusiastiskt för den ena (som funderade på att börja rida) att min olycka inte skulle avskräcka henne och att ridskolehästar är hur snälla och stadiga som helst, och inte minst att hela min olycka berodde på ett as till lastbilschaufför.

Efter den inledande kollen blev jag inrullad i ett väntrum, där jag regelbundet blev kollad av sköterskor som lös mig i ögonen med en ficklampa och kollade så jag var okej och inte tappat minnet eller blivit förvirrad. Fina J satt med mig hela tiden och höll mig sällskap. <3

Efter cirka 8 timmars väntan på kirurgavdelningen  för att få träffa en läkare på grund av smällen i huvudet (som enligt mig var helt onödigt då jag varken hade ont i huvudet, var förvirrad eller illamående, utan enbart ville till ortopeden för min höft) lyckades J få en sköterska att skriva en remiss så att jag skulle få komma till röntgen för att kolla höften.

Efter totalt 13 timmars väntan hade jag blivit röntgad och fått träffa både kirurg och ortoped, och slutsatsen blev att jag inte hade någon allvarlig skada på huvudet utan troligtvis svimmat och mått illa på grund av chocken, men att jag däremot hade fått en fraktur i bäckenbenet. Seriöst, ni vet en sån fraktur man får när man är 100 år gammal och ramlar? Japp, en sån fraktur. Ovanpå det har jag också fått en muskelskada, som troligen är orsaken till den värsta smärtan just nu. Så, ungefär 6:30 på morgonen fick vi lämna akuten med kryckor och dunder-smärtstillande.

Enligt ortopeden kommer jag få hoppa på kryckor i ett bra tag. 12 veckor om jag har otur, men läker det fort så kanske det går på 6 veckor. Också stränga förmaningar om att jag ABSOLUT inte får rida innan det är helt bra så jag kan gå utan kryckor och smärta, för ramlar jag av hästen igen innan det är läkt kommer troligtvis hela bäckenet bli skadat med operationer och lååååång rehabiliteringstid som resultat.

Fan också. Jag är så jävla arg och ledsen och frustrerad just nu. När jag äntligen äntligen börjar hitta ett riktigt samspel med min fina häst så kommer ett pucko och förstör allt för oss. Naturligtvis hade det kunnat gå mycket mycket värre. Jag hade kunnat få allvarliga skador på rygg och nacke, Sockan hade kunnat gå omkull och skadat sig allvarligt, hon hade i allra värsta fall kunnat springa ut på vägen och orsaka en olycka där andra människor skadats… Jag är tacksam att det gick så bra som det gick, men jag är samtidigt otroligt arg för att det hände. Det var ju så onödigt, att inte visa någon hänsyn och att tuta just då!

Jag är samtidigt så otroligt tacksam mot alla som hjälpt mig – Ingrid och Annica för att ni mötte mig och hjälpte mig, precis när jag trillat av. Hanah och Birgitta för att ni fångade in Sockan, “klädde av henne”, och pysslade om både mig och hästen efter fallet. Och självklart för att ni dessutom erbjudit er att hjälpa till med mocking och ompyssling av Sockis nu när jag inte kan. Ett enormt tack till den fantastiska personalen på sjukhuset som trots att de är underbemannade och extremt stressade lyckas hålla humöret uppe och vara glada och trevliga mot alla de träffar. Och såklart fina, fina J som släppte allt för att hämta mig, och satt bredvid mig och höll sig vaken under hela natten på sjukhuset i 13 timmar på världens hårdaste trästol, och som tramsade och fick mig att skratta och tänka på annat trots att jag hade så jäkla ont att jag stundtals inte kunde fokusera på något annat. Som nu dessutom har städat hela vårt hus och gjort det “krycksäkert” så att jag ska komma fram överallt på egen hand. Och så självklart mamma och pappa, som kör hela vägen ner från Småland för att hämta Sockan och ta hand om henne nu när jag själv inte kan.

Jag vill be alla som blir vittne till en avfallning, oavsett om ni är inblandade eller inte, att stanna och se efter så att ryttaren är okej. Att man ställer sig upp och springer efter hästen är inte ett tecken på att allt är bra – i många fall är hästen både ens bästa vän och käraste ägodel, och allt man bryr sig om just då, när adrenalinpåslaget är stort och paniken bedövar all smärta, är att se till att kompisen inte blir påkörd av en bil eller ramlar och bryter benen. I mitt fall satte jag av efter Sockan trots att jag hade slagit i huvudet, svimmat och dessutom fått en fraktur på bäckenbenet. En avfallning som enligt sköterskorna på sjukhuset borde ha krävt ambulans.

Samtidigt vill jag också vädja till alla trafikanter att ta det lugnt om ni ser en häst när ni är ute och kör. Många, oavsett ålder och kön, beter sig föredömligt. Även om hästen inte är ett dugg orolig är det många som saktar ner eller stannar och till och med stänger av motorn så att hästen kan passera. Ni är fantastiska, TACK för er omtanke. Men sedan finns det ju den där lilla klicken, som inte visar samma hänsyn. Som kanske gasar på, kör för nära eller till och med tutar på ekipaget eller andra trafikanter. Jag förstår er, på många punkter – ni är kanske sena någonstans, måste hålla en deadline, ni är irriterade på medtrafikanterna, kanske tycker att man inte har att göra i eller i närheten av trafiken om man inte tar en trafiksäker häst. Absolut, ni har all rätt att känna så, men ställ er själva frågan: är det värt att orsaka en allvarlig olycka bara för att ni ska spara 30 sekunder? För många gånger är det faktiskt det enda som behövs: 30 sekunder att sakta ner och visa lite hänsyn tills ekipaget är en bit bort. 30 sekunder som du förlorar, men som kan bespara en annan människa en himla massa smärta, frustration och tid. 30 sekunder som lastbilschauffören i mitt fall troligtvis utan problem hade kunnat avvara, hade sparat mig 13 timmar på akuten och upp till 12 veckor som jag måste hoppa på kryckor, vara delsjukskriven och inte får rida.

Och för er (förhoppningsvis få personer) som inte bryr er tillräckligt mycket om hur ont någon får, eller hur mycket tid en annan människa blir berövad kanske det här får upp era ögon: En häst är SVINDYR. Och då menar jag inte några tusenlappar, jag menar att en vanlig “hobbyhäst” i många fall kan vara dyrare än bilen du kör. Jag känner ett flertal personer, som utan att vara några proffsryttare alls, lagt närmare en kvarts miljon kronor när de köpt häst. När det sker olyckor är det dessutom, i en mycket stor andel av fallen, bilföraren som är ansvarig på grund av de strikta lagar om trafikantens ansvar som vi har i Sverige. Jag citerar helahälsingland.se (länk till artikeln här):

“Olika regler gäller vid trafikolyckor där hästar och hundar är inblandade. Vid hundolyckor råder ett stort ägaransvar, medan det i princip alltid blir bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar.
– Till 95 procent är det bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar inblandade. Men som hästägare har man ett ansvar att inte vara oaktsam i trafiken, säger Ewa-Maria Gustafsson, regressansvarig på Agria djurförsäkringar.Hon berättar att om en van ryttare som rider en trafiksäker häst längs vägen och hästen därefter skräms, kastar av ryttaren, rusar ut i vägen och blir påkörd, blir det i de allra flesta fall bilisten som står som ansvarig för olyckan.

– Har bilisten en vanlig trafikförsäkring, då får han stå för kostnaderna. Har han däremot en helförsäkring går det på hans försäkring. Annars får han plikta för det själv. Kan man inte påvisa någon oaktsamhet hos ryttaren och en häst dykt upp på vägen, så är det tyvärr på det viset. Lagen säger så, berättar Eva Maria Gustavsson.”

Så, för att summera det hela: du som inte bryr dig om de eventuella skador på häst och ryttare som kan orsakas, du kanske i alla fall bryr dig om din plånbok. Jag tvivlar på att du kan se skillnaden mellan en häst som kostar 10 000 kr och en häst som kostar 1 000 000 kr. Och tro mig, även dyra hästar måste få komma ut i naturen ibland. Hade det känts i plånboken om du fått stå för ett sådant kalas? Troligen. Så om du inte värnar om andras, varken människor eller djurs, välbefinnande, tänk då på sin egen plånbok. Att bromsa och visa hänsyn i 30 sekunder kan spara dig väldigt mycket pengar.

Vilodag nummer två

Tyvärr får Sockan vila idag också, för andra dagen i rad. Eftersom att det strulade igår med inlämning av min bil fick jag göra det idag istället. J fick följa med hämta upp mig när jag lämnat den, och han kunde motvilligt tänka sig att vänta på mig när jag mockade och fixade höpåsar i stallet, men hade jag bett honom vänta i ett par timmar till så jag hade kunnat rida tror jag han hade exploderat… 😉

Lite tråkigt när det gick så bra sist och man bara läääängtar efter att fortsätta på samma spår. Nåja, vi har gott om tid på oss, så det är väl inte hela världen antar jag. 🙂

14182468_10154313194391550_2007861438_n.jpg

Skodödar-Sockis

Sockan har bara fått skrutta nu i ett par dagar – hon var varit lite lite tjock i ena frambenet. Det går inte riktigt lokalisera exakt var det kommer ifrån, och hon har inte ont någonstans. Efter lite klurande gissar vi på att det är någon form av insektsbett eller -stick.

Hon haltar absolut inte och visar inga tecken på smärta eller irritation när man klämmer och känner, men jag har ändå valt att inte rida henne tills det går ner igen – jag har ju ingen brådska, och nu är det himla skönt för henne att bara gå och skrutta på betet. Lite tråkigt dock när man sett fram emot att rida. 🙂

Tanken var att jag skulle gå en promenad med henne idag så hon skulle få röra på sig lite, men efter 10 meter (och nej, jag skojar inte..) så trampar hon precis precis bak på min sko där sulan står ut bara ett par millimeter.. Jag snubblar, ramlar nästan framlänges och ser till min förskräckelse att sulan är kvar under hästens hov medan ovansidan av skon sitter kvar på min fot… Hahahaha! Inte mycket till promenad där, det såg Sockis till att ordna. 😉 Tur att de rör lite på sig i hagen i alla fall…

locket-sockis.jpg

 

Sockans bror i Falsterbo

Sockans halvbror, Feliso e. Feliciano som har samma mamma som Sockan har hoppat Krafft Amateurs Tour på Falsterbo för andra året i rad. Feliso är bara 10 år men han och hans duktiga ryttare tog sig hela vägen till finalen där de slutade på 12.e plats.

Så himla roligt, stort grattis! Det var evigheter sedan jag såg Feliso, det var innan han såldes från uppfödaren, men nu när jag bor nere i Skåne borde jag ha passat på att åka ner till Falsterbo och tittat på honom. Synd att man måste jobba alltså.. 😉

Kanske är dags att ta tag i sig själv och börja träna ordentligt själv… Fast någon hoppning blir det inte för min och Sockans del, jag tycker allt över 20 cm är superläskigt…. Haha!

13624997_10154157746246550_732173522_n (1).jpg
Typ det högsta vi någonsin kommer hoppa… Hahahaa!

Varning för Bolagsupplysningen

Detta inlägg är egentligen ganska orelaterat, men det kanske ändå kan vara relevant då det finns många egenföretagare inom hästbranschen!

Jag har hört från flera personer att Bolagsupplysningen (även Nummerupplysningen som drivs av samma organisation) börjat skicka ut sina bluffbrev igen – både loggan, namnet och utformningen på blanketten de skickar ut ser ut som att den kommer från en myndighet. De har i de flesta fall felaktiga uppgifter på blanketten, och många företagare tror att det är en myndighet som vill få in korrekta adressuppgifter.

I själva verket är det ett blufföretag som i det finstilta anger att det är ett avtal för att de ska promota ditt företag på sin hemsida. De debiterar minst 9000 kr exkl moms och binder upp dig på minst två år. Bolaget är estniskt och om man bestrider hotar de med att driva ärendet vidare till domstol i Tallin.

Många använder det förfrankerade returkuvertet till att skicka tillbaka lådor eller brev enbart för att ge dem oönskade portokostnader – man kan skicka tillbaka brev på under 2 kg till dem om man klistrar kuvertet på en låda, trots texten på kuvertet anger att det får innehålla max 50g. Inget jag i normala fall skulle rekommendera, speciellt inte om man lägger något olämpligt i lådan, men att skicka tillbaka ett tomt kuvert kan knappast skada…

Bolagsupplysningen finns med på flera varningslistor och svartlistor, inte minst Svensk Handels egen.

OM du ändå, av misstag, råkat skriva på denna blankett – bestrid den! Bestrid alltid via t.ex. mail eller rekommenderat brev som kan spåras – gärna på flera olika sätt. Bestrid till inkassoföretaget och kronofogden, om det går så långt. Även om det går till kronofogden så får du ingen betalningsanmärkning då de finns på Svensk Handels varningslista, och samtliga svenska kreditupplysnings-företag filtrerar bort noteringar om de kommer från bolag på varningslistan (denna information  kommer från driva-eget.se).

Nedan ser ni en bild på blanketten – skriv absolut inte på!

bolagsupplysningen.jpg

 

Att flytta till en ny stad

tutan.png

Jag kommer från en liten liten by som heter Lidnäs. Men kan säga att Lidnäs med sina ca 100 invånare är förstad (eller förby kanske man borde säga) till Moheda, en lite större by, med av 1500 invånare. Moheda är i sin tur förstad till Alvesta, som i sin tur är förstad till Växjö. Ja, jag tror att ni förstår att det är en liten liiiten by på landet vi pratar om. Jag har bott på en hel massa ställen mer eller mindre tillfälligt, men för ca 2,5 år sedan landade jag i Växjö centrum, där jag köpte en lägenhet.

Även om jag inte alltid bott i Växjö har jag alltid varit i närheten, och alltid haft samma umgängeskrets runt mig. Nu, när jag beslutat mig för att sälja min lägenhet och ta alla mina tillhörigheter för att flytta med Jonathan (sambon) ner till Malmö blir vardagen lite annorlunda – man har inte längre den där trygga umgängeskretsen att luta sig tillbaka på!

Det faktum att jag jobbar hemifrån, och därmed inte har en ny arbetsplats med nya kollegor att lära känna gör det hela extra påtagligt! Självklart är Jonathans familj och vänner toppen, jättesnälla och omtänksamma, men det är mest singelkillar… Med andra ord ingen man ringer en fredagskväll för ett glas vin och en manikyr. 😉

Tack och lov har jag stallet att gå till – tänk om jag bara suttit inne vid mitt hemmakontor hela dagarna, jag tror jag hade blivit galen (…eller kanske galnare är rätt ordval?). Jag tror faktiskt Sockan tycker det är rätt mysigt när jag kommer också, nu när hon inte har enorma hagar och en massa kompisar att leka med är det helt okej när matte kommer och hälsar på ändå… 😉