Det här med att hacka på andra…

Något som jag uppmärksammat, speciellt inom hästvärlden, är att många är så himla snabba att hacka på andra för att själva verka duktiga. Inte sällan hamnar också de stackars “offren” i ett moment 22, där de blir hackade på och gör fel hur de än vänder sig. Jag förstår verkligen att så många inom hästvärlden känner sig illa behandlade – om inte jag hade haft både en extremt kunnig morsa, en veterinär/uppfödare och fantastisk hovslagare på speed dial och istället behövt fråga på t.ex. FB i olika hästgrupper när jag undrade något hade jag varit skitskraj för hur taskiga folk faktiskt kan vara.

Stötte på ett strålande exempel senast i morse – en tjej frågade i en grupp på FB om någon kunde tipsa om en person som var duktig på att prova ut bett. Naturligtvis fanns det hjälpsamma personer som tipsade om bra tandläkare och allmänt kunniga personer, men så finns det ett par-tre personer som alltid ska in och tycka till. “Vadå, hur ska någon annan kunna veta vad som passar DIN häst?!” “Du känner väl själv vad som passar din häst.” “Vadå, vad hästen trivs med känner man väl direkt?

13275782_10154044890686550_1996858670_nSnokfia med sitt 3-delade bett med fasta ringar.

Alltså jag ORKAR bara inte! Vad vill personerna som lägger dessa kommentarer uppnå, förutom att påpeka att de minsann själva är tillräckligt duktiga för att prova ut bett själv?

För det första, om personen i fråga känner att hon är osäker på vad som passar hennes häst bäst är det väl FANTASTISKT bra att hon är villig att lägga tid och pengar på att ta ut en expert som faktiskt kan hjälpa henne att hitta det bästa för just hennes häst? Då har hon dessutom tillgång till ett helt arsenal av bett som hon troligtvis inte köpt med sig från en ridsportbutik, samtidigt som hon får hjälp av någon som verkligen är duktig att titta på hästens mun, bettets läge och funktion, vad som fungerar bäst med hennes ridning osv.

Det som är extra intressant är att allt som ofta så är de självutnämnda experterna som hävdar att de vet precis vad deras hästar trivs bäst med sådana som stoppar ett halvt skrotupplag i munnen på sin stackars krake, och ovanpå det har både en, två och tre hjälptyglar “för han är så svår”. Dubbelmoralen frodas.

Om vi nu vänder på det – om personen som ville ha hjälp att hitta rätt bett istället hade fortsatt rida på ett bett som hon inte känner är 100% bra, som hästen inte trivs med, hade folk varit snälla då? Nej, troligtvis hade det blivit snack även då om hur fruktansvärt det är att rida sin häst på ett bett som den vantrivs med och hur dåligt det är av henne att inte byta till något annat.

Jag tycker uppriktigt synd om alla hästägare som inte har 100 års erfarenhet och faktiskt känner att de behöver hjälp ibland, för det ibland kan de verkligen inte göra rätt hur de än beter sig. Hästvärlden är ofta tuff, svår och bitchig, det är mycket konkurrens inbördes oavsett vilken nivå man är på, och framför allt är det mycket känslor med i bilden. Detta innebär dock inte att man behöver trycka ner personer som faktiskt sträcker ut handen och ber om hjälp. Låt våra nybörjare vara nybörjare – skräm inte bort dem från ridsporten, hjälp dem istället att samla på sig kunskap så att de nästa gång kan hjälpa någon annan!

Det här med unghästar och bett…

Jag är lite kluven när det gäller bett – speciellt till Sockan som, även om hon inte räknas som unghäst, är på samma utbildningsnivå. På banan rider jag alltid på ett vanligt, enkelt tredelat bett med D-ringar. Det fungerar bra och känns som det som hon ska gå på permanent.

Jag har alltid varit emot att betsla upp för att lösa problem. Jag har inga åsikter om andra människor och vilka bett de använder, men för min egen del har målet alltid varit att jag ska kunna rida på ett vanligt tränsbett oavsett omständigheter. Nu när jag börjat rida igen har jag dock insett att det är mer eller mindre omöjligt för min del – minsta lilla Sockan ligger på extra går både min handled och axel sönder direkt, vilket resulterar i att jag inte kan rida på flera dagar.

Som ett resultat av att jag får så jäkla ont har jag börjat rida på pessoabett när jag rider ut – och det fungerar faktiskt hur bra som helst! Då jag är väldigt mjuk i handen (för mjuk, glappande tyglar.. haha!) tror att det fortfarande är väldigt behagligt för Sockan, samtidigt som hon inte kommer undan med att ligga på för mycket. Jag hoppas dock att jag så småningom kan återgå till det vanliga bettet när jag rider ut också, så snart det är lite mer befäst att hon inte kan sticka iväg och busa med mig.

Hur tänker ni när det gäller bett? Vad trivs ni och era hästar bäst med?

13275782_10154044890686550_1996858670_n