Ryttarens mentala spärrar

Nyligen gick det upp för mig hur sjukt mycket den mentala biten spelar in på ridningen, och hur man kan “hjälpa sig själv” för att komma förbi det.

Jag har länge haft stora problem med yttersidan i vänster varv, speciellt i galoppen. Hur mycket jag än har tänkt på det så glappar jag på yttern och “styr runt” med innertygeln, i t.ex. volter eller hörnpasseringar. Har därmed inte heller lyckats samla ihop galoppen speciellt bra, utan den har blivit lite flängig.

Det har verkligen inte spelat någon roll vad jag har gjort – jag har alltså suttit och pratat högt med mig själv och upprepat “släpp innern, få tag i yttersidan, släpp innern, få tag i yttersidan, släpp innern, få tag i yttersidan,” men lik förbannat när man kommer in i volten känner jag, samtidigt som jag säger högt för mig själv “släpp innern, få tag i yttersidan,” hur jag gör EXAKT tvärt om, dvs släpper yttern och styr med innern, för det sitter så mycket i bakhuvudet att “det är så man gör när man ska svänga i galoppen”.

Efter ett par gånger insåg jag att jag måste göra något annat för att tänka om. Då började jag fundera, när behöver man verkligen ha koll på yttersidan i galoppen? Jo, om man ska påbörja en arbetspiruett, till exempel. Då provade jag helt enkelt att tänka att precis efter den här hörnpasseringen, eller efter en bit på volten ska jag påbörja en arbetspiruett, så jag måste vara väl förberedd. Naturligtvis är vi inte där i träningen ännu att vi kan påbörja piruetter, men bara tanken att “nu ska jag förbereda en piruett” istället för “nu ska jag svänga” gjorde enorm skillnad, och plötsligt gick det hur bra som helst att få tag i yttersidan. Galoppen blev dessutom så mycket bättre direkt!

Ibland inser man verkligen hur korkad man är, och att man verkligen är kvar i de gamla “spåren” som man är van vid. 🙂

19757995_10155333491091550_234243374_n
Sockan being very fashionable. 😉 Den där barbackapadden är för ful alltså! Tur att sadelutprovaren kommer ut snart så vi kan få något vettigt till damen. 🙂

Idag kan jante dra åt helvete!

Jag är generellt inget fan av jantelagen, men just idag känns den extra dum och onödig. Idag tänkte jag nämligen passa på att vara sjukt stolt över mig själv och min fina fina häst! 😀

Som ni kanske har läst så red vi Pay n Ride igår. Sockan har bara varit ute på en tävling tidigare, så denna PnR var hennes andra tillfälle någonsin i en “tävlingssituation”. Sockan är ordentligt riden i ungefär 8-9 månader nu – med andra ord på samma utbildningsnivå som en 4-4,5:åring.

På framridningen kändes hon superfin, helt med mig och framåt. När vi väl kom in i ridhuset spände hon sig ganska mycket och gick emot, ville inte gå nära staketet eller domarbordet t.ex, vilket ledde till att jag tog mer i henne än jag brukar, vilket i sin tur ledde till lite tjafs. I den avslutande halten var jag mest frustrerad, lite besviken över att jag inte kunnat visa upp vad vi egentligen går för. Även om jag vet att det handlar om spänning hos hästen, och att det kommer försvinna så småningom när hon fått lite rutin på nya situationer och tävlingar, så är jag otålig och vill visa oss från vår bästa sida NU. 🙂

När jag skulle skritta ut bad domaren mig att stanna, och sa att han ville byta några ord, och efter det var jag på fantastiskt humör igen! Han sa att poängen kommer bli dåliga (det blev 64,3% så inte så tokigt för att vara andra gången) MEN att han inte vill att jag ska ta åt mig av det. Att jag har en fantastiskt fin häst, att det är synd på spänningen och tjafset, men att jag löste situationen jättefint och gjorde ett bra jobb. Han sa också att han hoppas att jag kommer kämpa på och fortsätta, för han vill verkligen att vi ska ta oss förbi de lätta klasserna och komma upp och tävla lite högre klasser.

Jag kan knappt uttrycka hur glad jag blev över det fina berömmet! Framför allt är jag stolt, för vi har faktiskt tagit oss hit helt själv. Jag som inte ridit på 13 år, och hästen som var helt grön, vi har faktiskt gjort det tillsammans helt själv. Som jag har kämpat och slitit och ibland varit så frustrerad att jag håller på att sprängas för att jag inte VET hur jag ska lösa en specifik situation. Men vi har faktiskt gjort det själv! Naturligtvis har jag haft tur med mycket, jag har fått tag på en superhärlig häst och jag har turen att ha en duktig mamma som jag kan ringa och fråga saker efter varje pass, även om hon inte bor i närheten. Jag har bara ridit för instruktör 3-4 gånger och har inte fått någon annan “proffshjälp”. Det är SÅ SKÖNT att höra att man är på rätt väg, att jag liksom inte fuckat upp hästen totalt med mina nybörjarfasoner. Detta pepp var värt så otroligt mycket! Trots att det bara var en kommentar efter en PnR-LC känns det som ett SM-guld, hahaha!

finsnok
Sötsnoken nybadad. <3

snoktävling
Klicka på bilden eller här för att se filmen.

Ny sadel till hårbollen?

Igår hade vi sadelmakaren ute hos oss, för att kolla passformen på Snokis och Nettans sadel, samt få lite tips och råd inför framtiden och vad vi ska tänka på.

Det första jag fick göra var att övertyga henne om att det inte är en övervuxen shetlandsponny på 170+ cm… 😉 Sockis har så mycket päls just nu, ser nästan galet ut! Men jag har faktiskt inte brytt mig om att klippa henne, dels för att jag är skadad och inte kan rida fullt ut, och dels för att jag faktiskt funderar på att betäcka henne till våren, och jag läste att brunsten är tätt sammankopplad med fällning och att man rekommenderas att inte klippa ston som ska betäckas.

harbollFluffis McFluffenstien som har shettispäls tom i ansiktet!

Över lag var det ingen katastrof, mammas sadel ligger bra på Nettan och Sockans är också helt okej, även om hon rekommenderade en liten pad för att höja upp sadeln bak. Hon tyckte att jag kunde rida i den med gott samvete, men rekommenderade att jag ska börja titta på en ny sadel framåt våren, om jag ska fortsätta rida/sikta mot att tävla och inte betäcka.

Jag har en gammal, gammal Kieffer Master som jag älskar, vi köpte den begagnad när jag red ponny (typ 2012-2013) så den måste vara runt 20 år nu… Men har ändå fungerat extremt bra för mig! Sadelmakaren påpekade ändå att även om jag gillar min egen sadel så har ju utvecklingen gått framåt sedan min tillverkades, och att man kanske inte behöver sitta och nöta på en hård gammal läderbit när det finns en hel uppsjö av fantastiska nya sadlar som både är skönare och enklare att rida i nu för tiden… “Varför ha en sadel som du måste kämpa för att sitta rätt i, när det finns sadlar som hjälper dig?” Och när hon lägger fram det på det sättet låter det ju himla ologiskt att hänga kvar i min gamla Kieffer… 😉

Efter mina behov/önskemål rekommenderade hon en sadel med smal midja och djupt säte, som var omvärmningsbar och omstoppningsbar då Sockan musklar på sig mer och mer hela tiden. Hon föreslog märken som Prestige och Wellington (lite baserat på vad jag vill ge) så snart blir det väl dags att ge sig in i sadelträsket igen… Usch, haha!

prestigeFunderar på en Prestige Doge.

Jag fick också en väldigt logisk förklaring till varför jag tycker att mina stigläder blir ojämna hela tiden! Jag och mamma har spekulerat länge angående detta, och har haft flera olika anledningar – första gissningen var att jag helt enkelt köpt billiga stigläder från Hööks, och att de töjt sig ojämnt. Investerade då i ett par dyra kalvskinnsläder med nylonkärna som skulle vara helt otöjbara, och tänkte nöjt att problemet skulle vara löst.

Icke! Samma problem så fort jag satt upp första gången. Ny gissning: jag är ojämnt lång i benen (har opererats för detta som liten), kanske är det anledningen, att jag trampar sadeln lite snett? Men det kändes också himla ologiskt, då jag upplever att höger läder blir längre och det är det benet som är mitt korta.

Sned sadel? Kändes ologiskt, vi ser/känner inga ojämnheter och vår duktiga sadelmakare har tittat över och stoppat om den nyligen.

Lyckligtvis kunde sadelmakaren lösa problemet på 2 röda sekunder! Hon strök snabbt sockan över rygg och manke först på vänster, och sedan på höger sida, och konstaterade därefter att hon (precis som 80-90% av alla ridhästar hon besöker) är oliksidig. Hon är lite mer musklad på vänstersidan, vilket gör att hon fyller ut lite mer där än på högersidan. Detta i sin tur gör att sadeln inte ligger helt jämnt, och högerlädret blir någon cm längre.

Såklart! Tycker man ju att vi borde ha listat ut själva, när vi är så medvetna om att hon har en svagare sida! Lyckligtvis kommer hon bli jämnare i muskulaturen efter lite träning, så sadelmakaren trodde att problemet kommer försvinna av sig själv när jag ridit henne en period. Vad skönt det är att få riktiga svar ibland, så man slipper spekulera vilt själv! 😉

Är det någon av er som har erfarenhet av dressyrsadlar av märket Presige, Wellington och liknande? Bra eller dåligt? Vad rekommenderar ni? 🙂

 

Gårdagens ridpass

Jag har ju glömt att skriva om ridpasset igår..! Sen senaste månaden har Sockan mest skrittat och travat för att hålla uppe konditionen, men nu när vi står på en ordentlig anläggning igen har vi självklart börjat “på riktigt” igen.

Det har blivit ganska mycket mjukstart med uteritter, men igår bestämde jag mig för att sitta en runda på banan. Dagen innan hade vi haft världens fight – Tussen tycker nämligen att det är heeeelt okej att slängtrava, försöka “springa ifrån” matte och vara allmänt super-taggad på livet. Hur mycket jag än älskar heta hästar, och tusen gånger hellre skulle ha det än en liten segis, blev vi rätt sura på varandra i förrgår. Jag tyckte nämligen att “nu fasen får det vara nog med trams”, medan Sockan tyckte att det var skitnice att springa på. Efter en rejäl dust kom vi dock överens om ett okej tempo, och jag avslutade passet nästan omgående efter att hon gett med sig.

sockan.png
Gulle-Tussen!

Jag förväntade mig samma scenario även igår, och föga förvånande började vi ridpasset i ungefär samma takt som om någon hade satt eld i svansen på henne. Det tog några varv innan hon lugnade ner sig och accepterade förhållningarna, men sedan var det precis som att spärren släppte och hon gick så jäkla fint! Det var precis som att gårdagens bråk (som jag lyckades ta igenom) hade tagit skruv, och hon insåg att det inte var så kul att bråka. Det var verkligen så himla roligt, hon jobbade på superbra och aktiverade verkligen kroppen, samtidigt som hon tog förhållningar, lyssnade på små hjälper, låg jättefint i formen även i övergångarna, och inte bråkade på något vis. För en häst som är riden så extremt lite är hon verkligen SÅ duktig, och suger till sig ny kunskap som en liten svamp!

Innan mamma hjälpte mig att “rida igenom henne” så att vi verkligen kom till arbete har hon alltid kastat lite med huvudet för att försöka komma undan, hastat på och inte velat t.ex. böja sig åt ena hållet, allt för att jag lät henne komma undan med det. Nu, när jag faktiskt börjar ställa lite krav på henne, är hon jättefin i munnen och följsam för hjälperna på ett helt annat sätt. Det var verkligen en dröm att rida igår. <3 Nu kommer det väl efterföljas av sjuttio pass som inte alls går lika bra, men man får leva på de gånger som allt verkligen klickar. 😉 Nu är hon dyr, hästapållan! <3

Vaccination och ny boxgranne

Idag var det vilodag för Sockis, som nu blir riden två dagar och sen vilar en. Det passade rätt bra ihop med hennes vaccination idag – det var dags för botulism-spruta. Jag steg upp ganska tidigt, tanken var att jag skulle köra till Audi och hämta ett lackstift, och därefter åka till Sockan, mocka och fixa höpåsar, vara där under vaccinationen och därefter åka och lämna in bilen på rekond.

Tyvärr fanns inte “min” färg i lager på Audi, utan de skulle beställa hem den tills imorgon. Ingen rekond idag med andra ord, utan det blev bara stallet avklarat i morse. Vaccinationen gick dock superbra, jag tror knappt att Tussen märkte av det. 😉 Dessutom kände veterinären Sockans uppfödare, vilket var lite komiskt. De hade tydligen gått på veterinärhögskolan tillsammans, så veterinären frågade direkt om jag kände Ragnvi när hon såg att Ragnvi var den enda som vaccinerat Sockan tidigare. Världen är liten ibland. 🙂

vaccination
Dags för vaccination!

Sockis har fått en ny boxgranne också! I början var hon väldigt intresserad av den nya kompisen, ett varmblod som heter Monroe. Monroe var däremot inte ett dugg intresserad av att prata med Sockan, trots längtansfulla blickar och lockande gnägg.

boxgranne
Sockis försöker övertyga Monroe om att det är en bra idé att snacka lite.

När Sockan insåg att Monroe kunde komma relativt nära hennes höhäck var hon dock inte alls lika intresserad av att prata vidare… 😉

Sockan i nytt stall

Jag har haft en riktig paus i bloggandet nu över sommaren – egentligen mest för att Sockan inte gjort speciellt mycket, antar jag. Runt sommarbetet fanns inga bra ridvägar och ridbanan var inte heller 100-procentig, så hon har fått vila ganska mycket.

Av ett flertal olika anledningar ville jag inte flytta tillbaka henne till det stall där hon stod tidigare, utan hon står nu i ett nytt stall i Burlöv. Det blir lite längre att köra varje dag, men det får jag leva med. 🙂

tussen.jpgTussen i sin nya (tillfälliga) hage.

Jag fick hjälp av Anna att flytta henne i måndags, och jag har börjat sätta igång henne lite igen. Som vanligt tar hon det hela med ro – ingen stress, äter bra, fin i magen och tycker att det är helt okej med nytt stall. Så himla skönt, det bådar verkligen gott inför en kommande tävlingskarriär också. 🙂

Ridbanan på det nya stället är toppen (och superstor!) och ridvägarna verkar också helt okej. Tanken är att jag ska rida mycket ute nu i ett par veckor så hon kommer igång igen. Sen ska jag faktiskt ta med henne upp till Småland en månad när J ska upp och göra sista rycket innan examen, och då hoppas jag att mamma kan hjälpa mig hyfsat mycket också. Vi ska försöka stalla upp både Sockan och Nettan i ett stall med ridhus under den månaden, så vi kan utnyttja tiden till max och träna!

Idag blev det också en uteritt. Sockis har (som vanligt) eld i baken och vill springa på som sjutton. Vi blev lite osams ett tag, men efter det accepterade hon motvilligt att vi inte skulle skena runt i bygden. 😉

Hovis på besök

I torsdags var hovslagaren hos oss för att fixa nya skor till Sockis. Jag har tidigare haft ett par olika hovslagare, mer eller mindre duktiga. Nu har jag dock hittat en superbra kille genom en kontakt här nere i Malmö! han är väldigt noggrann och tar tid på sig för att allt verkligen ska bli bra.

Sockan har haft (och har fortfarande) dåliga hovar, men sedan min nuvarande hovslagare har det blivit mycket bättre. Hon har stora hovar (nästan “fullblodshovar”) och de har varit ganska sköra, med sprickor framför allt på den vänstra, vita hoven.

Min gamla hovslagare slog på skorna på 30 min, skrev en saftig faktura och var sedan på väg därifrån snabbast möjligt. Min nuvarande tar tid på sig, provar, mäter vinklar, studerar och passar in otroligt noggrant. Frågar dessutom hur man upplever att det fungerat, svarar på diverse frågor man har, och om man säger något eller har åsikter tar han åt sig av det! Så fantastiskt skönt, för hennes riktigt tråkiga hovar har blivit mycket mycket bättre, även om de inte är helt hundra.

13689685_10154181721886550_848340421_n

Nu ser hovarna inte speciellt roliga ut nu heller, men de är extremt mycket bättre. Dels har jag fått tipset att använda Cornucrescine, vilket verkar fungera bra men tyvärr missfärgar hennes vita hov (därför den ser så tråkigt missfärgad ut! 😉 ), dels har hon horisontella jack i hoven för att stoppa sprickorna från att gå högre upp. Det går på rätt håll, så snart kanske hennes hovar blir hyfsat lika en normal hästs. 😉

Vad har ni för åsikter om hovslagare – är det inte svårt att hitta “rätt”?

Lite aha-upplevelser

Alla bilder i detta inlägg är på Sockan och min mamma.

Jag har ju redan berättat om min lilla aha-upplevelse med Sockan, när mamma följde med och red henne en kort kort stund. Det är verkligen extremt intressant att se någon annan, som dessutom är mycket kunnigare, sitta på ens häst.

13735427_10154181721741550_1467928886_n

Det korta pass som det ändå var har sporrat mig något otroligt. Jag har såklart alltid tyckt att jag har världens finaste häst, men att se henne “klicka till” och sedan faktiskt få till det själv på träningen dagen efter var världens grej! Jag som varit orolig för att ta igenom för mycket för snabbt upptäckte helt plötsligt att det var bättre att ta igenom ordentligt en gång, för att sedan få en häst som accepterade hjälperna på ett bättre och mycket mer harmoniskt sätt.

13735378_10154181721696550_1004772915_n

Något som jag funderat mycket över, och som jag diskuterade med mamma, är också det här med att tänka själv. Jag har haft det extremt förspänt som liten när det gäller ridningen. Jag har egentligen bara ridit två år innan  jag började nu i våras, och det var när jag hade ponny från 12 till 14 års ålder – totalt red jag då aktivt i cirka två år. Även om det gick extremt bra för mig och lilla ponnyn som var en riktig rosettplockare, har jag liksom aldrig behövt tänka själv i ridningen. Normala barn kanske red för instruktör en gång i veckan om de hade tur – jag gjorde det varje dag! Mamma var alltid med när jag red, och hjälpte mig otroligt mycket hela tiden. Även om detta innebar att jag och ponnyn utvecklades extremt snabbt, så innebar det också att jag slapp tänka själv så mycket. Mamma såg allt och var nog den bästa tränare jag kunde ha.

Det blir en extremt stor skillnad nu, när jag dela har en storhäst, dels inte har ridit alls på mer än 10 år (!) och dels måste börja tänka själv helt plötsligt. Att jag ska behöva tänka själv är dock ingen negativt – det kan vara dags när man är 25 år gammal. 😉

Jag är bara så taggad nu – dags att sluta fega och kanske faktiskt anmäla oss till en tävling. Även om det blir en LC så är det i alla fall ett steg på vägen. 🙂

13713427_10154181721876550_881018237_n13713263_10154181721726550_1627269856_n13705125_10154181721856550_1619271303_n13689402_10154181721761550_1392038286_n

Plötsligt händer det..!

Igår hände något mer eller mindre spektakulärt – min mamma upplyste mig nämligen om att min häst inte är gjord av porslin. 😉

Även om Sockan är 12 så är hon ju bara riden i lite drygt ett halvår, och jag som ridit så himla lite tidigare är nog lite för försiktig med henne – jag har totalt undvikt konflikter eller att pressa henne alls. Jag har nog varit rädd för att skapa konflikter i onödan – typ rädd att jag skulle målat in mig i ett hörn och gjort saken värre genom att ta igenom ordentligt och verkligen komma till arbete.

Min mycket kloka och fantastiskt duktiga mamma var dock inte lika rädd. Hon har varit nere och hälsat på mig i Malmö nu, och vi passade på att ta en sväng till stallet. Först red jag, och sedan var det hennes tur. Något modfälld konstaterade jag att efter 5 minuter med mamma i sadeln blev det en helt annan häst. De bråkade lite en stund (Sockan tyckte nog att mamma var skittaskig) men efter bara ett par minuter blev hon mycket stadigare och framför allt började hon jobba på med bakkärran!

Det blev lite blandade känslor – främst blev jag ju (såklart!) fantastiskt glad över hur fint hon gick, men det är liiiite liiiite jobbigt att se någon annan rida ens egen häst så mycket bättre än man själv gör… 😉 Men som mamma sa, jag har ridit två år när jag var 12-14 år och hon har ridit hela livet, så det vore ganska märkligt om hon inte kunde lite mer än mig, haha! Fast ändå lite jobbigt. 😉

Nu känns det dock toppen, nu vet jag att jag kan våga kräva mer av henne, framför allt att hon inte ska få springa på eller slå sig fri för att komma undan. Men så fantastiskt kul det blev att rida på en gång, och vad glad jag är för min lilla tjej. <3

Här nedanför kommer en liten filmsnutt från idag, mamma filmade. Vi har knappt tränat galoppfattningar alls, men hon börjar förstå! 🙂 Klicka här för att komma till videon.

13714494_10154180253341550_1612641367_n

Busy day IGEN :)

Idag var ännu en busy day… Jonathan jobbar natt denna veckan, vilket SUGER. Han kommer hem när jag stiger upp och börjar jobba, sen sover han tills jag åker till stallet, och när jag kommer hem är det dags för honom att åka till jobbet igen. Inte superkul!

Idag slutade jag lite tidigare, runt 16:30, för att åka till stallet. Vi hade stallmöte vid 18:00, så jag hann bara med en liten runda innan det var dags att gå in igen. 35 minuter skritt och totalt 5 minuter trav, men trots det blev Sockis lite svettig i det varma vädret! Jag trodde att jag skulle ha mer tid på mig, men mitt i allt ringde vår bankman och ville ha kompletterande uppgifter angående vårt eventuella husköp. Han bad mig maila något och blev lite ställd när jag bara “du, jag är i stallet…!” haha!

Det efterföljande stallmötet gick igenom nya rutiner och vi fick mer information angående hur verksamheten kommer drivas när Pauline och Anders kommer ta över. Lite annorlunda, men det blir säkert bra!

Nu ska jag fixa lite med våra kampanjer på jobbet, och sen blir det sängen. Uppdaterar med ett lite roligare inlägg imorgon, med lite bilder på Sockisen!