Ridsport som friskvård

Jag är med i en grupp för ekonomiintresserade kvinnor på Facebook, och blev där påmind om en helt absurd grej – ridning är fortfarande inte klassat som friskvård enligt skatteverket. De flesta arbetstagare som får friskvårdsbidrag genom jobbet kan alltså inte använda sitt bidrag för ridning.

Men vad kan då anses vara friskvård?

Jo, det ska jag berätta för dig! Förutom rimliga saker, såsom gymkort, simning och annat som känns ganska självklart, så finns det också en del uppstickare – t.ex. örtbad och minigolf , vilket tydligen är helt okej att dra av som friskvård. Suck.

Inte för att jag på något sätt vill förringa dessa aktiviteter, men jag har svårt att se hur ridning, som ändå är mycket fysiskt ansträngande och dessutom har bevisat positiva effekter både för psykisk och fysisk hälsa, inte ska vara godkänt. Jag har dessutom själv ont i kroppen, vilket faktiskt blir bättre med ridningens hjälp, vilket gör det hela än mer knasigt i min bok.

Vad säger politikerna?

Tydligen så har riksdagen faktiskt godkänt ridning redan 2008, men beslutet kom aldrig hela vägen till skatteverket och ridsport blev därmed aldrig registrerat som avdragsgill friskvård. Inför valet 2014 sa alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet ja till ridning som friskvård (men hallå, wtf V, vad pysslar ni med?!).

Varför är det relevant?

Varför bryr vi oss om hur Skatteverket klassar vår sport? Jo, det kan faktiskt spela stor roll! Många arbetstagare får nämligen ett så kallat friskvårdsbidrag av sina arbetsgivare. Det innebär att de varje år får en summa pengar, ofta minst en tusenlapp, att spendera på friskvård. Dock får dessa pengar oftast bara spenderas på aktiviteter som godkänts av skatteverket, då dessa är avdragsgilla och därmed medför skattelättnader för arbetsgivaren.

Skriv under du också

Nu har i alla fall tidningen Ridsport dragit ihop en namninsamling – kom igen, skriv på du också. Skriv på här.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Back to basic

För höga krav

Efter Sockans viloperiod pga sjukdom har jag bara ridit ett par gånger, men jag har insett att jag måste backa lite i vilka krav jag ställer, och se mer övergripande på ridningen. Jag har en tendens att sikta in mig på en specifik detalj, och går all in på att just den ska fungera. T.ex. traven, den är jättefin nu, men istället för att jag har varit nöjd med det och fokuserat på saker som absolut inte fungerar (t.ex. allt som har med galopp att göra) så har jag gått all in på att plocka fram mer schvung och flashighet i traven. Absolut något som ska göras, men kanske inte just nu, utan om ett år, när alla grunder sitter superbra.

Galoppen är svårast

Galoppen har ju t.ex. inte fungerat alls sedan min skada, som det nu faktiskt är ett helt år sedan den inträffade. (För er som inte vet fick jag två frakturer i höften, ni kan läsa mer om det här.) Jag började rida för tidigt, hade jätteont och blev sned, vilket tyvärr fortfarande håller i sig. Snedheten medför att jag ger Sockan dubbla signaler, och fattningarna sitter inte alls, det blir fel galopp otroligt ofta. Detta har i sin tur lett till att vi (både jag och hästen) liksom tänker i spiraler just runt fattningarna. Över-tänkandet gör allt tusen gånger mer komplicerat än vad det ska vara, och det blir pannkaka av allt.

öva, öva, öva…

Jag har beslutet mig för att fattningarna bara SKA fungera nu, och det blir bättre och bättre, men fortfarande inte bra. I torsdags lånade jag dock en bomlös sadel av en kompis i stallet, bara för att testa. Jag hamnade inte bra i den alls, så jag ställde mig i fältsits och “slafsred” lite – och helt plötsligt funkade varenda j*vla fattning klockrent. Hon lyssnade superbra både fram och tillbaka, och fattade rätt direkt bara jag la bak ytterskänkeln.

I fredags gjorde jag samma sak. Då red jag bara lite kort efter att Jonathan hade skrittat och travat lite, men då ställde jag mig upp i lätt sits, släppte alla krav på att formen ska vara hundraprocentig och att traven ska vara jättesamlad och balanserad innan fattning (sjukt svårt att släppa på detta för mig, tant supernoggran-dressyris som har kämpat SÅ för att få en fin och stadig form, haha), och så lät jag bara henne trilla på i öppen form, gjorde en massa övergångar mellan trav och galopp i båda varven. Och det bara fungerade! Hon är så söt också, blir så himla glad när man berömmer henne. Ville inte alls lägga av när vi skulle, utan tog lite egna initiativ och gjorde några övergångar helt på eget bevåg innan hon kände sig klar. Haha, sötnos, jag brukar styra med järnhand men när hon bara är så glad och busig får hon hållas. <3

Men blir man inte trött på sig själv liksom? När något som egentligen är så lätt blir så svårt bara för att man analyserar sönder momentet. Tur Sockan står ut med sin matte, haha.

Idag kan jante dra åt helvete!

Jag är generellt inget fan av jantelagen, men just idag känns den extra dum och onödig. Idag tänkte jag nämligen passa på att vara sjukt stolt över mig själv och min fina fina häst! 😀

Som ni kanske har läst så red vi Pay n Ride igår. Sockan har bara varit ute på en tävling tidigare, så denna PnR var hennes andra tillfälle någonsin i en “tävlingssituation”. Sockan är ordentligt riden i ungefär 8-9 månader nu – med andra ord på samma utbildningsnivå som en 4-4,5:åring.

På framridningen kändes hon superfin, helt med mig och framåt. När vi väl kom in i ridhuset spände hon sig ganska mycket och gick emot, ville inte gå nära staketet eller domarbordet t.ex, vilket ledde till att jag tog mer i henne än jag brukar, vilket i sin tur ledde till lite tjafs. I den avslutande halten var jag mest frustrerad, lite besviken över att jag inte kunnat visa upp vad vi egentligen går för. Även om jag vet att det handlar om spänning hos hästen, och att det kommer försvinna så småningom när hon fått lite rutin på nya situationer och tävlingar, så är jag otålig och vill visa oss från vår bästa sida NU. 🙂

När jag skulle skritta ut bad domaren mig att stanna, och sa att han ville byta några ord, och efter det var jag på fantastiskt humör igen! Han sa att poängen kommer bli dåliga (det blev 64,3% så inte så tokigt för att vara andra gången) MEN att han inte vill att jag ska ta åt mig av det. Att jag har en fantastiskt fin häst, att det är synd på spänningen och tjafset, men att jag löste situationen jättefint och gjorde ett bra jobb. Han sa också att han hoppas att jag kommer kämpa på och fortsätta, för han vill verkligen att vi ska ta oss förbi de lätta klasserna och komma upp och tävla lite högre klasser.

Jag kan knappt uttrycka hur glad jag blev över det fina berömmet! Framför allt är jag stolt, för vi har faktiskt tagit oss hit helt själv. Jag som inte ridit på 13 år, och hästen som var helt grön, vi har faktiskt gjort det tillsammans helt själv. Som jag har kämpat och slitit och ibland varit så frustrerad att jag håller på att sprängas för att jag inte VET hur jag ska lösa en specifik situation. Men vi har faktiskt gjort det själv! Naturligtvis har jag haft tur med mycket, jag har fått tag på en superhärlig häst och jag har turen att ha en duktig mamma som jag kan ringa och fråga saker efter varje pass, även om hon inte bor i närheten. Jag har bara ridit för instruktör 3-4 gånger och har inte fått någon annan “proffshjälp”. Det är SÅ SKÖNT att höra att man är på rätt väg, att jag liksom inte fuckat upp hästen totalt med mina nybörjarfasoner. Detta pepp var värt så otroligt mycket! Trots att det bara var en kommentar efter en PnR-LC känns det som ett SM-guld, hahaha!

finsnok
Sötsnoken nybadad. <3

snoktävling
Klicka på bilden eller här för att se filmen.

Vi är kompisar igen!

Äntligen! Jag och Sockan börjar bli kompisar igen. Efter mina två (nästan tre) veckor utan ridning har vi haft lite svårt att hitta tillbaka till varandra, och helt enkelt inte varit lika synkade som vi varit tidigare.

Nu känns det dock toppen! Idag tränade vi galoppfattningar och att hålla galoppen kort. Eftersom att hon blivit galopperad så lite under ryttare har hon haft svårt att fatta rätt, och att hålla ihop galoppen – det har varit standarden att det går lite fortare hela tiden. Hon har också varit lite stressad då hon vet att fattningarna lätt blir fel och har därför sprungit på ganska fort. De börjar bli bättre, men vi har fortfarande mycket att jobba på.

Idag fick jag dock infallet att fatta höger (den svåra galoppen) ur skritt. Jag skrittade, flyttade henne lite inåt (alltså från spåret för vänsterskänkeln) och gav galoppskänkel. Döm min förvåning när hon fattar hur fint som helst, och håller tempot i galoppen jättefint?! Ibland tror jag att jag bara måste tänka lite utanför boxen, och inte snöa in mig på det som inte fungerar. Hon är så fin lilla pluttan! <3

snok

Jag är så glad för att vi börjar komma överens igen. Jag har jobbat mycket med sätet och hon svarar bra på det. Jag har aldrig gjort det med någon annan häst och inte riktigt fattat grejen innan, men det är verkligen häftigt när man kan öka och minska bara genom sätet.

Efter ett sånt här ridpass känns det nästan synd att betäcka henne nästa år, haha! Men jag hinner väl ångra mig igen… 😉

Ny sadel till hårbollen?

Igår hade vi sadelmakaren ute hos oss, för att kolla passformen på Snokis och Nettans sadel, samt få lite tips och råd inför framtiden och vad vi ska tänka på.

Det första jag fick göra var att övertyga henne om att det inte är en övervuxen shetlandsponny på 170+ cm… 😉 Sockis har så mycket päls just nu, ser nästan galet ut! Men jag har faktiskt inte brytt mig om att klippa henne, dels för att jag är skadad och inte kan rida fullt ut, och dels för att jag faktiskt funderar på att betäcka henne till våren, och jag läste att brunsten är tätt sammankopplad med fällning och att man rekommenderas att inte klippa ston som ska betäckas.

harbollFluffis McFluffenstien som har shettispäls tom i ansiktet!

Över lag var det ingen katastrof, mammas sadel ligger bra på Nettan och Sockans är också helt okej, även om hon rekommenderade en liten pad för att höja upp sadeln bak. Hon tyckte att jag kunde rida i den med gott samvete, men rekommenderade att jag ska börja titta på en ny sadel framåt våren, om jag ska fortsätta rida/sikta mot att tävla och inte betäcka.

Jag har en gammal, gammal Kieffer Master som jag älskar, vi köpte den begagnad när jag red ponny (typ 2012-2013) så den måste vara runt 20 år nu… Men har ändå fungerat extremt bra för mig! Sadelmakaren påpekade ändå att även om jag gillar min egen sadel så har ju utvecklingen gått framåt sedan min tillverkades, och att man kanske inte behöver sitta och nöta på en hård gammal läderbit när det finns en hel uppsjö av fantastiska nya sadlar som både är skönare och enklare att rida i nu för tiden… “Varför ha en sadel som du måste kämpa för att sitta rätt i, när det finns sadlar som hjälper dig?” Och när hon lägger fram det på det sättet låter det ju himla ologiskt att hänga kvar i min gamla Kieffer… 😉

Efter mina behov/önskemål rekommenderade hon en sadel med smal midja och djupt säte, som var omvärmningsbar och omstoppningsbar då Sockan musklar på sig mer och mer hela tiden. Hon föreslog märken som Prestige och Wellington (lite baserat på vad jag vill ge) så snart blir det väl dags att ge sig in i sadelträsket igen… Usch, haha!

prestigeFunderar på en Prestige Doge.

Jag fick också en väldigt logisk förklaring till varför jag tycker att mina stigläder blir ojämna hela tiden! Jag och mamma har spekulerat länge angående detta, och har haft flera olika anledningar – första gissningen var att jag helt enkelt köpt billiga stigläder från Hööks, och att de töjt sig ojämnt. Investerade då i ett par dyra kalvskinnsläder med nylonkärna som skulle vara helt otöjbara, och tänkte nöjt att problemet skulle vara löst.

Icke! Samma problem så fort jag satt upp första gången. Ny gissning: jag är ojämnt lång i benen (har opererats för detta som liten), kanske är det anledningen, att jag trampar sadeln lite snett? Men det kändes också himla ologiskt, då jag upplever att höger läder blir längre och det är det benet som är mitt korta.

Sned sadel? Kändes ologiskt, vi ser/känner inga ojämnheter och vår duktiga sadelmakare har tittat över och stoppat om den nyligen.

Lyckligtvis kunde sadelmakaren lösa problemet på 2 röda sekunder! Hon strök snabbt sockan över rygg och manke först på vänster, och sedan på höger sida, och konstaterade därefter att hon (precis som 80-90% av alla ridhästar hon besöker) är oliksidig. Hon är lite mer musklad på vänstersidan, vilket gör att hon fyller ut lite mer där än på högersidan. Detta i sin tur gör att sadeln inte ligger helt jämnt, och högerlädret blir någon cm längre.

Såklart! Tycker man ju att vi borde ha listat ut själva, när vi är så medvetna om att hon har en svagare sida! Lyckligtvis kommer hon bli jämnare i muskulaturen efter lite träning, så sadelmakaren trodde att problemet kommer försvinna av sig själv när jag ridit henne en period. Vad skönt det är att få riktiga svar ibland, så man slipper spekulera vilt själv! 😉

Är det någon av er som har erfarenhet av dressyrsadlar av märket Presige, Wellington och liknande? Bra eller dåligt? Vad rekommenderar ni? 🙂

 

En fraktur till!

Hej kompisar!

Nu har det hänt ännu mer spännande saker – jag har nämligen “fått” en fraktur till. Eller ja – jag har haft två hela tiden, tydligen, men först upptäckte man bara en. 2 dagar efter olyckan (runt 15/9) granskade man mina röntgenplåtar en gång till, och upptäckte en fraktur till (båda i bäckenet). Det intressanta här är att sjukvården “glömt” att berätta det för mig, jag upptäckte det själv för någon vecka sedan när jag loggade in på 117.se och kollade mina journaler. Kul! 😉

På den positiva sidan, så försökte jag rida igen igår, och det gick faktiskt bra! Gjorde knappt ont alls. 🙂 Jag tog det väldigt försiktigt och satt aldrig ner i trav eller galopp, utan värvade lättridning och lätt sits. Det tråkiga är att jag inte känner att jag “får till det” lika bra, för att man verkligen ska kunna påverka krävs det nästan (för mig iaf) att jag verkligen kan sitta i och hålla om… Men vi kommer ju någonstans, och det är superkul att jag i alla fall kan hålla igång henne själv och att mamma slipper rida både sin och min… Får hoppas att det håller i sig att jag kan rida bara. 😀

Nedan kommer en liten bild på mamma när hon rider Sockis. 🙂

Om ni inte kan se videon nedan så finns det en video här: KLICKA HÄR.

 

 

Sockan åker på lördag…

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt och ganska känslosamt inlägg, men det har varit väldigt skönt att skriva av sig här och det har hänt rätt mycket de senaste dagarna.

Just nu är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Sedan jag flyttade Sockan till det nya stallet har ridningen flutit på så bra, Sockan har varit så duktig! Det har liksom bara varit att hoppa upp så har vi nästan direkt hittat den där superfina känslan när vi verkligen har ett dragläge – där hon jobbar på och är helt med mig i båda varven, och det känns som att vi verkligen är ett team som gör något tillsammans. Jag som har haft så svårt att hitta den där lilla sista energikicken i traven utan att hon springer ifrån mig, och att få henne att jobba lika bra i högervarv som i vänster – nu har det verkligen fungerat. Och nu, på grund av någon annan, känns det som att allt är nedspolat i toaletten.

13275782_10154044890686550_1996858670_n
Fina Sockan. <3

Det var i tisdags som allt gick åt skogen. Sockan vilade i måndags, och jag skulle rida på banan i tisdag, men beslutade mig för att ta en liten skritt- och travuppvärmning ute i naturen (hon tycker ju att det är så mycket roligare). Jag skrittade den vanliga rundan runt hagarna, och skulle trava fram och tillbaka på en liten travslinga som finns mellan ett fält och en 70-väg. Man kan inte säga att någon häst är 100% trafiksäker, men Sockan har gått i hage bredvid en relativt trafikerad väg och har vant sig vid både bilar, lastbilar och motorcyklar, så trafik brukar inte bekomma henne nämnvärt mycket. Trots att den lilla travslingan ligger parallellt med vägen, kanske 2-3 meter ifrån med en gles allé av små lövträd mellan, brukar det gå hur bra som helst. Det gjorde det denna gången också, och vi kom fram till slutet av fältet och vände tillbaka.

Under hela tiden är det ganska mycket trafik på vägen, men Sockan bryr sig inte om det alls. Precis när vi vänt kommer dock en lastbil som låter väldigt mycket, och Sockan blir lite orolig. När lastbilen är exakt i jämnhöjd med oss, dvs ca 3 meter mellan mig/Sockan och lastbilen, lägger sig lastbilschauffören på tuten (som jag uppfattade det för att han var irriterad på framförvarande bilist). Träden som är mellan ridslingan och vägen är små lövträd, planterade med flera meters mellanrum, och det fanns inte en chans att han inte hade sett oss – trots detta väljer han alltså att tuta när han är bara ett par meter ifrån en häst med ryttare.

Sockan blir givetvis livrädd, och sätter av i sken mot stallet. Jag blir såklart chockad, och försöker hålla in henne – när hon i sin panik känner att hon blir hindrad börjar hon panikslaget att först ställa sig och därefter bocka som en galning. Jag är normalt ganska sadelfast, men i detta läge hade jag inte en chans, utan kom på sniskan, klamrade mig fast för glatta livet medan Sockan skenade hemåt, och drog sedan i marken med en rejäl smäll. Höften tog den värsta smällen, men jag slog också i huvudet ganska ordentligt. Jag minns att jag tittade upp efter Sockan, och därefter svimmade jag av en kort stund. Jag skulle gissa att jag var avsvimmad i ett par sekunder, men Sockan hade ändå tagit sig väldigt långt när jag kvicknade till. Värt att notera är att varken lastbilschauffören eller någon av de bilister som måste ha sett min ofrivilliga avsittning stannade för att kolla läget, trots att jag inte reste mig upp omedelbart.

Efter min lilla avsvimning, och bedövad av adrenalin och chock, kom jag snabbt på fötter och började springa efter Sockan. Efter bara några steg insåg jag dock att benen knappt bar mig, och att jag skulle ramla när som helst om jag fortsatte “springa”. Jag fick alltså nöja mig med att haltande linka mot stallet, och samtidigt rörde sig tusen tankar i huvudet – hon har bara bott här några veckor, har hon full koll på vart hon ska? Hur fort hinner hon upp till Europa-vägen som ligger bara någon km från stallet? Hur mycket täcker hennes veterinärvårdsförsäkring? Tänk om hon redan kommit ut på vägen? Tänk om hon trampar på tyglarna? Tack och lov att jag tog tränset med de korta cob-tyglarna och inte mina långa som jag rider med 99% av gångerna. Har hon kommit hem? Har hon gått omkull?

Samtidigt ringde jag förtvivlat alla som jag trodde var i stallet, och fick inget svar första minuten (som kändes som en hel evighet). När jag till slut fick tag på Ingrid måste jag ha låtit som en babblande galning, som med gråten i rösten förtvivlat frågade om de fångat Sockan. Stackars Ingrid som stod och bytte om hade inte en aning om vad jag pratade om, och undrade hur det var med mig – om jag ramlat av och om jag var okej. Jag ylade bara att allt var bra och att vi måste hitta Sockan. Samtidigt kom Annika mot mig på ridslingan, hon såg ganska lugn ut och jag fick snabbt reda på att Sockan var infångad och vid första anblicken såg helt okej ut, även om hon såklart var väldigt skärrad.

Alla tjejerna i stallet var otroligt gulliga, de hade redan sadlat av och ställt in Sockan, och hjälpte mig ut till fikahörnan där de satte mig på en stol, hämtade vatten och pysslade om mig. Hanah och Birgitta satt länge och pratade med mig, vilket var fantastiskt skönt. Efter ett tag hade den värsta chocken gått över, och kvar var bara en blandning av lättnad att det ändå gått så bra som det gjorde, tacksamhet mot mina fantastiska stallkompisar som släppte allt bara för att hjälpa mig och sitta och prata med mig, samt en liten oro för hur länge jag skulle ha ont och inte kunna rida.

Efter en halvtimmes sittande och pratande skulle jag försöka ställa mig upp. Då antar jag att det värsta adrenalinpåslaget var borta, och så fort jag försökte stödja på högerbenet svartnade det framför ögonen på mig, på grund av smärtan. Vi konstaterade ganska snabbt att jag inte kunde gå, ännu mindre köra hem själv, så jag ringde J som fick skjuts till stallet av en kompis för att hämta bilen (och mig).

J fick bära mig och vika ihop mig så jag kom in i bilen (haha), och vi konstaterade ganska snabbt att jag borde åka till akuten – jag hade ju slagit i huvudet ganska ordentligt, och mådde lite illa samtidigt som jag hade svimmat och såklart hade fruktansvärt ont i höften.

När vi kom till akuten fick vi vänta en stund på att anmäla oss, men när sköterskorna väl fick min redogörelse över vad som hänt fick jag dels skäll för att jag inte ringt ambulansen (vilket jag tydligen borde ha gjort eftersom att jag svimmat efter att ha slagit i huvudet – kan vara bra att veta!), dels blev det en himla fart på dem och det kom snabbt två sköterskor med en bårvagn och nackkrage. Nackkragen slapp jag när jag ganska bestämt förklarade att det var totalt onödigt då jag inte hade ont alls och att det var höften som tog den absoluta merparten av smällen. Att flytta från rullstolen till båren var dock en svår uppgift – höften är en så central del av kroppen att man i princip inte kan röra sig utan att den påverkas, och varje liten rörelse skickade en blixt av nästan förlamande smärta genom hela höften och en bit ner på låret. Till slut lyckades jag, med hjälp av de två sköterskorna som fick ta emot mig och Jonathan som fick lyfta, kravla över till bårvagnen. Samtidigt som de två sköterskorna gjorde en initial undersökning, kollade puls och blodtryck och hjälpte mig av med ridbyxor och stövlar, förklarade jag entusiastiskt för den ena (som funderade på att börja rida) att min olycka inte skulle avskräcka henne och att ridskolehästar är hur snälla och stadiga som helst, och inte minst att hela min olycka berodde på ett as till lastbilschaufför.

Efter den inledande kollen blev jag inrullad i ett väntrum, där jag regelbundet blev kollad av sköterskor som lös mig i ögonen med en ficklampa och kollade så jag var okej och inte tappat minnet eller blivit förvirrad. Fina J satt med mig hela tiden och höll mig sällskap. <3

Efter cirka 8 timmars väntan på kirurgavdelningen  för att få träffa en läkare på grund av smällen i huvudet (som enligt mig var helt onödigt då jag varken hade ont i huvudet, var förvirrad eller illamående, utan enbart ville till ortopeden för min höft) lyckades J få en sköterska att skriva en remiss så att jag skulle få komma till röntgen för att kolla höften.

Efter totalt 13 timmars väntan hade jag blivit röntgad och fått träffa både kirurg och ortoped, och slutsatsen blev att jag inte hade någon allvarlig skada på huvudet utan troligtvis svimmat och mått illa på grund av chocken, men att jag däremot hade fått en fraktur i bäckenbenet. Seriöst, ni vet en sån fraktur man får när man är 100 år gammal och ramlar? Japp, en sån fraktur. Ovanpå det har jag också fått en muskelskada, som troligen är orsaken till den värsta smärtan just nu. Så, ungefär 6:30 på morgonen fick vi lämna akuten med kryckor och dunder-smärtstillande.

Enligt ortopeden kommer jag få hoppa på kryckor i ett bra tag. 12 veckor om jag har otur, men läker det fort så kanske det går på 6 veckor. Också stränga förmaningar om att jag ABSOLUT inte får rida innan det är helt bra så jag kan gå utan kryckor och smärta, för ramlar jag av hästen igen innan det är läkt kommer troligtvis hela bäckenet bli skadat med operationer och lååååång rehabiliteringstid som resultat.

Fan också. Jag är så jävla arg och ledsen och frustrerad just nu. När jag äntligen äntligen börjar hitta ett riktigt samspel med min fina häst så kommer ett pucko och förstör allt för oss. Naturligtvis hade det kunnat gå mycket mycket värre. Jag hade kunnat få allvarliga skador på rygg och nacke, Sockan hade kunnat gå omkull och skadat sig allvarligt, hon hade i allra värsta fall kunnat springa ut på vägen och orsaka en olycka där andra människor skadats… Jag är tacksam att det gick så bra som det gick, men jag är samtidigt otroligt arg för att det hände. Det var ju så onödigt, att inte visa någon hänsyn och att tuta just då!

Jag är samtidigt så otroligt tacksam mot alla som hjälpt mig – Ingrid och Annica för att ni mötte mig och hjälpte mig, precis när jag trillat av. Hanah och Birgitta för att ni fångade in Sockan, “klädde av henne”, och pysslade om både mig och hästen efter fallet. Och självklart för att ni dessutom erbjudit er att hjälpa till med mocking och ompyssling av Sockis nu när jag inte kan. Ett enormt tack till den fantastiska personalen på sjukhuset som trots att de är underbemannade och extremt stressade lyckas hålla humöret uppe och vara glada och trevliga mot alla de träffar. Och såklart fina, fina J som släppte allt för att hämta mig, och satt bredvid mig och höll sig vaken under hela natten på sjukhuset i 13 timmar på världens hårdaste trästol, och som tramsade och fick mig att skratta och tänka på annat trots att jag hade så jäkla ont att jag stundtals inte kunde fokusera på något annat. Som nu dessutom har städat hela vårt hus och gjort det “krycksäkert” så att jag ska komma fram överallt på egen hand. Och så självklart mamma och pappa, som kör hela vägen ner från Småland för att hämta Sockan och ta hand om henne nu när jag själv inte kan.

Jag vill be alla som blir vittne till en avfallning, oavsett om ni är inblandade eller inte, att stanna och se efter så att ryttaren är okej. Att man ställer sig upp och springer efter hästen är inte ett tecken på att allt är bra – i många fall är hästen både ens bästa vän och käraste ägodel, och allt man bryr sig om just då, när adrenalinpåslaget är stort och paniken bedövar all smärta, är att se till att kompisen inte blir påkörd av en bil eller ramlar och bryter benen. I mitt fall satte jag av efter Sockan trots att jag hade slagit i huvudet, svimmat och dessutom fått en fraktur på bäckenbenet. En avfallning som enligt sköterskorna på sjukhuset borde ha krävt ambulans.

Samtidigt vill jag också vädja till alla trafikanter att ta det lugnt om ni ser en häst när ni är ute och kör. Många, oavsett ålder och kön, beter sig föredömligt. Även om hästen inte är ett dugg orolig är det många som saktar ner eller stannar och till och med stänger av motorn så att hästen kan passera. Ni är fantastiska, TACK för er omtanke. Men sedan finns det ju den där lilla klicken, som inte visar samma hänsyn. Som kanske gasar på, kör för nära eller till och med tutar på ekipaget eller andra trafikanter. Jag förstår er, på många punkter – ni är kanske sena någonstans, måste hålla en deadline, ni är irriterade på medtrafikanterna, kanske tycker att man inte har att göra i eller i närheten av trafiken om man inte tar en trafiksäker häst. Absolut, ni har all rätt att känna så, men ställ er själva frågan: är det värt att orsaka en allvarlig olycka bara för att ni ska spara 30 sekunder? För många gånger är det faktiskt det enda som behövs: 30 sekunder att sakta ner och visa lite hänsyn tills ekipaget är en bit bort. 30 sekunder som du förlorar, men som kan bespara en annan människa en himla massa smärta, frustration och tid. 30 sekunder som lastbilschauffören i mitt fall troligtvis utan problem hade kunnat avvara, hade sparat mig 13 timmar på akuten och upp till 12 veckor som jag måste hoppa på kryckor, vara delsjukskriven och inte får rida.

Och för er (förhoppningsvis få personer) som inte bryr er tillräckligt mycket om hur ont någon får, eller hur mycket tid en annan människa blir berövad kanske det här får upp era ögon: En häst är SVINDYR. Och då menar jag inte några tusenlappar, jag menar att en vanlig “hobbyhäst” i många fall kan vara dyrare än bilen du kör. Jag känner ett flertal personer, som utan att vara några proffsryttare alls, lagt närmare en kvarts miljon kronor när de köpt häst. När det sker olyckor är det dessutom, i en mycket stor andel av fallen, bilföraren som är ansvarig på grund av de strikta lagar om trafikantens ansvar som vi har i Sverige. Jag citerar helahälsingland.se (länk till artikeln här):

“Olika regler gäller vid trafikolyckor där hästar och hundar är inblandade. Vid hundolyckor råder ett stort ägaransvar, medan det i princip alltid blir bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar.
– Till 95 procent är det bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar inblandade. Men som hästägare har man ett ansvar att inte vara oaktsam i trafiken, säger Ewa-Maria Gustafsson, regressansvarig på Agria djurförsäkringar.Hon berättar att om en van ryttare som rider en trafiksäker häst längs vägen och hästen därefter skräms, kastar av ryttaren, rusar ut i vägen och blir påkörd, blir det i de allra flesta fall bilisten som står som ansvarig för olyckan.

– Har bilisten en vanlig trafikförsäkring, då får han stå för kostnaderna. Har han däremot en helförsäkring går det på hans försäkring. Annars får han plikta för det själv. Kan man inte påvisa någon oaktsamhet hos ryttaren och en häst dykt upp på vägen, så är det tyvärr på det viset. Lagen säger så, berättar Eva Maria Gustavsson.”

Så, för att summera det hela: du som inte bryr dig om de eventuella skador på häst och ryttare som kan orsakas, du kanske i alla fall bryr dig om din plånbok. Jag tvivlar på att du kan se skillnaden mellan en häst som kostar 10 000 kr och en häst som kostar 1 000 000 kr. Och tro mig, även dyra hästar måste få komma ut i naturen ibland. Hade det känts i plånboken om du fått stå för ett sådant kalas? Troligen. Så om du inte värnar om andras, varken människor eller djurs, välbefinnande, tänk då på sin egen plånbok. Att bromsa och visa hänsyn i 30 sekunder kan spara dig väldigt mycket pengar.

Vilodag nummer två

Tyvärr får Sockan vila idag också, för andra dagen i rad. Eftersom att det strulade igår med inlämning av min bil fick jag göra det idag istället. J fick följa med hämta upp mig när jag lämnat den, och han kunde motvilligt tänka sig att vänta på mig när jag mockade och fixade höpåsar i stallet, men hade jag bett honom vänta i ett par timmar till så jag hade kunnat rida tror jag han hade exploderat… 😉

Lite tråkigt när det gick så bra sist och man bara läääängtar efter att fortsätta på samma spår. Nåja, vi har gott om tid på oss, så det är väl inte hela världen antar jag. 🙂

14182468_10154313194391550_2007861438_n.jpg

Gårdagens ridpass

Jag har ju glömt att skriva om ridpasset igår..! Sen senaste månaden har Sockan mest skrittat och travat för att hålla uppe konditionen, men nu när vi står på en ordentlig anläggning igen har vi självklart börjat “på riktigt” igen.

Det har blivit ganska mycket mjukstart med uteritter, men igår bestämde jag mig för att sitta en runda på banan. Dagen innan hade vi haft världens fight – Tussen tycker nämligen att det är heeeelt okej att slängtrava, försöka “springa ifrån” matte och vara allmänt super-taggad på livet. Hur mycket jag än älskar heta hästar, och tusen gånger hellre skulle ha det än en liten segis, blev vi rätt sura på varandra i förrgår. Jag tyckte nämligen att “nu fasen får det vara nog med trams”, medan Sockan tyckte att det var skitnice att springa på. Efter en rejäl dust kom vi dock överens om ett okej tempo, och jag avslutade passet nästan omgående efter att hon gett med sig.

sockan.png
Gulle-Tussen!

Jag förväntade mig samma scenario även igår, och föga förvånande började vi ridpasset i ungefär samma takt som om någon hade satt eld i svansen på henne. Det tog några varv innan hon lugnade ner sig och accepterade förhållningarna, men sedan var det precis som att spärren släppte och hon gick så jäkla fint! Det var precis som att gårdagens bråk (som jag lyckades ta igenom) hade tagit skruv, och hon insåg att det inte var så kul att bråka. Det var verkligen så himla roligt, hon jobbade på superbra och aktiverade verkligen kroppen, samtidigt som hon tog förhållningar, lyssnade på små hjälper, låg jättefint i formen även i övergångarna, och inte bråkade på något vis. För en häst som är riden så extremt lite är hon verkligen SÅ duktig, och suger till sig ny kunskap som en liten svamp!

Innan mamma hjälpte mig att “rida igenom henne” så att vi verkligen kom till arbete har hon alltid kastat lite med huvudet för att försöka komma undan, hastat på och inte velat t.ex. böja sig åt ena hållet, allt för att jag lät henne komma undan med det. Nu, när jag faktiskt börjar ställa lite krav på henne, är hon jättefin i munnen och följsam för hjälperna på ett helt annat sätt. Det var verkligen en dröm att rida igår. <3 Nu kommer det väl efterföljas av sjuttio pass som inte alls går lika bra, men man får leva på de gånger som allt verkligen klickar. 😉 Nu är hon dyr, hästapållan! <3

Vaccination och ny boxgranne

Idag var det vilodag för Sockis, som nu blir riden två dagar och sen vilar en. Det passade rätt bra ihop med hennes vaccination idag – det var dags för botulism-spruta. Jag steg upp ganska tidigt, tanken var att jag skulle köra till Audi och hämta ett lackstift, och därefter åka till Sockan, mocka och fixa höpåsar, vara där under vaccinationen och därefter åka och lämna in bilen på rekond.

Tyvärr fanns inte “min” färg i lager på Audi, utan de skulle beställa hem den tills imorgon. Ingen rekond idag med andra ord, utan det blev bara stallet avklarat i morse. Vaccinationen gick dock superbra, jag tror knappt att Tussen märkte av det. 😉 Dessutom kände veterinären Sockans uppfödare, vilket var lite komiskt. De hade tydligen gått på veterinärhögskolan tillsammans, så veterinären frågade direkt om jag kände Ragnvi när hon såg att Ragnvi var den enda som vaccinerat Sockan tidigare. Världen är liten ibland. 🙂

vaccination
Dags för vaccination!

Sockis har fått en ny boxgranne också! I början var hon väldigt intresserad av den nya kompisen, ett varmblod som heter Monroe. Monroe var däremot inte ett dugg intresserad av att prata med Sockan, trots längtansfulla blickar och lockande gnägg.

boxgranne
Sockis försöker övertyga Monroe om att det är en bra idé att snacka lite.

När Sockan insåg att Monroe kunde komma relativt nära hennes höhäck var hon dock inte alls lika intresserad av att prata vidare… 😉