Sockan i nytt stall

Jag har haft en riktig paus i bloggandet nu över sommaren – egentligen mest för att Sockan inte gjort speciellt mycket, antar jag. Runt sommarbetet fanns inga bra ridvägar och ridbanan var inte heller 100-procentig, så hon har fått vila ganska mycket.

Av ett flertal olika anledningar ville jag inte flytta tillbaka henne till det stall där hon stod tidigare, utan hon står nu i ett nytt stall i Burlöv. Det blir lite längre att köra varje dag, men det får jag leva med. 🙂

tussen.jpgTussen i sin nya (tillfälliga) hage.

Jag fick hjälp av Anna att flytta henne i måndags, och jag har börjat sätta igång henne lite igen. Som vanligt tar hon det hela med ro – ingen stress, äter bra, fin i magen och tycker att det är helt okej med nytt stall. Så himla skönt, det bådar verkligen gott inför en kommande tävlingskarriär också. 🙂

Ridbanan på det nya stället är toppen (och superstor!) och ridvägarna verkar också helt okej. Tanken är att jag ska rida mycket ute nu i ett par veckor så hon kommer igång igen. Sen ska jag faktiskt ta med henne upp till Småland en månad när J ska upp och göra sista rycket innan examen, och då hoppas jag att mamma kan hjälpa mig hyfsat mycket också. Vi ska försöka stalla upp både Sockan och Nettan i ett stall med ridhus under den månaden, så vi kan utnyttja tiden till max och träna!

Idag blev det också en uteritt. Sockis har (som vanligt) eld i baken och vill springa på som sjutton. Vi blev lite osams ett tag, men efter det accepterade hon motvilligt att vi inte skulle skena runt i bygden. 😉

Hovis på besök

I torsdags var hovslagaren hos oss för att fixa nya skor till Sockis. Jag har tidigare haft ett par olika hovslagare, mer eller mindre duktiga. Nu har jag dock hittat en superbra kille genom en kontakt här nere i Malmö! han är väldigt noggrann och tar tid på sig för att allt verkligen ska bli bra.

Sockan har haft (och har fortfarande) dåliga hovar, men sedan min nuvarande hovslagare har det blivit mycket bättre. Hon har stora hovar (nästan “fullblodshovar”) och de har varit ganska sköra, med sprickor framför allt på den vänstra, vita hoven.

Min gamla hovslagare slog på skorna på 30 min, skrev en saftig faktura och var sedan på väg därifrån snabbast möjligt. Min nuvarande tar tid på sig, provar, mäter vinklar, studerar och passar in otroligt noggrant. Frågar dessutom hur man upplever att det fungerat, svarar på diverse frågor man har, och om man säger något eller har åsikter tar han åt sig av det! Så fantastiskt skönt, för hennes riktigt tråkiga hovar har blivit mycket mycket bättre, även om de inte är helt hundra.

13689685_10154181721886550_848340421_n

Nu ser hovarna inte speciellt roliga ut nu heller, men de är extremt mycket bättre. Dels har jag fått tipset att använda Cornucrescine, vilket verkar fungera bra men tyvärr missfärgar hennes vita hov (därför den ser så tråkigt missfärgad ut! 😉 ), dels har hon horisontella jack i hoven för att stoppa sprickorna från att gå högre upp. Det går på rätt håll, så snart kanske hennes hovar blir hyfsat lika en normal hästs. 😉

Vad har ni för åsikter om hovslagare – är det inte svårt att hitta “rätt”?

Lite aha-upplevelser

Alla bilder i detta inlägg är på Sockan och min mamma.

Jag har ju redan berättat om min lilla aha-upplevelse med Sockan, när mamma följde med och red henne en kort kort stund. Det är verkligen extremt intressant att se någon annan, som dessutom är mycket kunnigare, sitta på ens häst.

13735427_10154181721741550_1467928886_n

Det korta pass som det ändå var har sporrat mig något otroligt. Jag har såklart alltid tyckt att jag har världens finaste häst, men att se henne “klicka till” och sedan faktiskt få till det själv på träningen dagen efter var världens grej! Jag som varit orolig för att ta igenom för mycket för snabbt upptäckte helt plötsligt att det var bättre att ta igenom ordentligt en gång, för att sedan få en häst som accepterade hjälperna på ett bättre och mycket mer harmoniskt sätt.

13735378_10154181721696550_1004772915_n

Något som jag funderat mycket över, och som jag diskuterade med mamma, är också det här med att tänka själv. Jag har haft det extremt förspänt som liten när det gäller ridningen. Jag har egentligen bara ridit två år innan  jag började nu i våras, och det var när jag hade ponny från 12 till 14 års ålder – totalt red jag då aktivt i cirka två år. Även om det gick extremt bra för mig och lilla ponnyn som var en riktig rosettplockare, har jag liksom aldrig behövt tänka själv i ridningen. Normala barn kanske red för instruktör en gång i veckan om de hade tur – jag gjorde det varje dag! Mamma var alltid med när jag red, och hjälpte mig otroligt mycket hela tiden. Även om detta innebar att jag och ponnyn utvecklades extremt snabbt, så innebar det också att jag slapp tänka själv så mycket. Mamma såg allt och var nog den bästa tränare jag kunde ha.

Det blir en extremt stor skillnad nu, när jag dela har en storhäst, dels inte har ridit alls på mer än 10 år (!) och dels måste börja tänka själv helt plötsligt. Att jag ska behöva tänka själv är dock ingen negativt – det kan vara dags när man är 25 år gammal. 😉

Jag är bara så taggad nu – dags att sluta fega och kanske faktiskt anmäla oss till en tävling. Även om det blir en LC så är det i alla fall ett steg på vägen. 🙂

13713427_10154181721876550_881018237_n13713263_10154181721726550_1627269856_n13705125_10154181721856550_1619271303_n13689402_10154181721761550_1392038286_n

Plötsligt händer det..!

Igår hände något mer eller mindre spektakulärt – min mamma upplyste mig nämligen om att min häst inte är gjord av porslin. 😉

Även om Sockan är 12 så är hon ju bara riden i lite drygt ett halvår, och jag som ridit så himla lite tidigare är nog lite för försiktig med henne – jag har totalt undvikt konflikter eller att pressa henne alls. Jag har nog varit rädd för att skapa konflikter i onödan – typ rädd att jag skulle målat in mig i ett hörn och gjort saken värre genom att ta igenom ordentligt och verkligen komma till arbete.

Min mycket kloka och fantastiskt duktiga mamma var dock inte lika rädd. Hon har varit nere och hälsat på mig i Malmö nu, och vi passade på att ta en sväng till stallet. Först red jag, och sedan var det hennes tur. Något modfälld konstaterade jag att efter 5 minuter med mamma i sadeln blev det en helt annan häst. De bråkade lite en stund (Sockan tyckte nog att mamma var skittaskig) men efter bara ett par minuter blev hon mycket stadigare och framför allt började hon jobba på med bakkärran!

Det blev lite blandade känslor – främst blev jag ju (såklart!) fantastiskt glad över hur fint hon gick, men det är liiiite liiiite jobbigt att se någon annan rida ens egen häst så mycket bättre än man själv gör… 😉 Men som mamma sa, jag har ridit två år när jag var 12-14 år och hon har ridit hela livet, så det vore ganska märkligt om hon inte kunde lite mer än mig, haha! Fast ändå lite jobbigt. 😉

Nu känns det dock toppen, nu vet jag att jag kan våga kräva mer av henne, framför allt att hon inte ska få springa på eller slå sig fri för att komma undan. Men så fantastiskt kul det blev att rida på en gång, och vad glad jag är för min lilla tjej. <3

Här nedanför kommer en liten filmsnutt från idag, mamma filmade. Vi har knappt tränat galoppfattningar alls, men hon börjar förstå! 🙂 Klicka här för att komma till videon.

13714494_10154180253341550_1612641367_n

Träns med vaggor

Det har varit en himla diskussion om träns med så kallade “vaggor” de senaste dagarna – inte minst på grund av det förtydligande som gjordes från Svenska Ridsportförbundet i samband med helgens SM-tävlingar på Strömsholm.

En vagga är ett extra resårband som används av vissa tränstillverkare, mest kända är nog PS of Sweden men funktionen används också av Prestige. Resårbandet sitter dels i sidostyckena vid bettet, dels i tyglarna vid bettet. Tanken är att de ska verka elastiskt och ge en högre grad av komfort för hästen, då de ska låta bettet “fjädra”. Det ska då avlasta tänder och laner från statiskt tryck. Många avser att hästarna trivs bättre med denna typ av träns, och att det är skonsammare och mer hästvänligt än vanliga träns/tyglar.

Anledningen till att det blivit så uppmärksammat nu är att Svenska Ridsportförbundet har gått ut med ett förtydligande av TR (Tävlingsregementet) som reglerar vad som är och inte är tillåtet på tävling. Enligt Ridsportförbundet tillåter TR inte vaggor. Till skillnad från vad många verkar tro är det inte så att det tagits ett beslut att förbjuda dem nu – det har faktiskt varit förbjudet hela tiden, allmänheten har bara inte varit medveten om det.

I sin helhet skriver Svenska Ridsportförbundet: “Med anledning av en diskussion rörande kandar och träns gör Svenska Ridsportförbundet följande förtydligande:

Tyglar med elastisk funktion är inte tillåtna enligt Svenska Ridsportförbundets TR, Tävlingsreglemente, och heller inte enligt FEI:s internationella regler.

Bett ska ha en direkt kontakt med sidostycken och tyglar utan någon fjädrande funktion.

Hästens utrustning regleras i Mom 211 i TR II Dressyr.
I Mom 211 punkt 8.6. står All övrig utrustning inte nämnd i moment 211, är förbjuden och dess användande leder till avstängning ur klass/klasser.” Länk till deras hemsida och uttalande här.

Vid närmare granskning av själva TR II för dressyr kan man läsa följande angående träns och tyglar: (TR I sin helhet kan du hitta här.)

“2.1. Träns består av huvudlag med bett och tyglar samt nosgrimma. Huvudlaget är sammansatt av nackstycke, sidostycken, käkrem och pannrem. Huvudlag och nosgrimma får vara gjorda av läder eller plast, som inte får såra eller skada hästen. Mjukt fodrat skydd får användas på nackstycke.”

“2.3. Tyglar ska vara av läder och/eller textil med eller utan läderstroppar. Även tyglar med tunn gummifodring eller gummivävtyglar är tillåtna.”

“8.6. All övrig utrustning inte nämnd i moment 211, är förbjuden och dess användande leder till avstängning ur klass/klasser.”

Med andra ord hävdar ridsportförbundet att det alltid har varit otillåtet att använda sig av denna typ av tyglar och träns, men att allmänheten inte varit medveten om det och att man därför väljer att nu gå ut med et förtydligande. Självklart orsakar detta ganska rejält med tumult, speciellt då det görs i samband med SM-tävlingar där ett flertal av ryttarna använder sig av denna typ av träns/tyglar (och har gjort så under flera år).

När jag tolkar TR tycker jag det framgår tydligt att det inte får användas resårvaggor på tyglar – tyglarna ska vara gjorda av läder eller textil. Även om de får ha gummifodring tror jag inte att man på något vis kan hävda att det är det dessa resårvaggor är.

Många hävdar att det borde vara tillåtet på tränsen, då de får vara gjorda av plast eller läder – dock tror jag här att Ridsportförbundet menar att det får bestå av plast såsom de träns som används inom distans eller galopp, inte att man ska få ha resår i tränsen. Dessutom brukar resårband vara gjorda av både gummi och textil, och därmed borde de inte vara tillåtna pga textilinslaget.

Opinionen verkar vara delad bland hästfolket – många tycker att det är helt fel beslut, att det självklart borde tillåtas och att det ligger något annat (t.ex. motvilja mot vissa tillverkare) bakom. Andra tycker helt tvärt om – att det hela tiden framgått av TR, och att det borde ha framkommit tidigare.

Många verkar också felaktigt dra slutsatsen att det är ett nytt beslut som klubbats igenom just nu, och då förstår jag verkligen upprördheten hos dessa personer. Dock är det viktigt att tänka på att det faktiskt är regler som funnits hela tiden, men att domare och allmänhet faktiskt inte varit medvetna och därför inte agerat mot det.

Det som slår mig är att tillverkarna inte är bättre förberedda inför en “skandal” som denna. Nu verkar faktiskt bla PS of Sweden ha fått mycket medhåll och har opinionen med sig, men jag som jobbar mycket med framtagning av produkter inom mitt område hade nog gått ett steg längre i produktutvecklingen – innan jag hade lanserat en produkt med en ny funktion hade jag kontaktat berörd organisation, i detta fall Ridsportförbundet, för att få ett absolut okej på produkterna. Talespersonen för PS hävdar själv att ingen kan svara på “varför det inte är tillåtet längre”. Kruxet är ju dock att det i själva verket aldrig varit tillåtet enligt TR. Självklart är det lätt att vara efterklok, men det är inte kul att möta en upprörd ström av kunder. Själv kan jag verkligen förstå upprördheten hos många av PS kunder. På många av tränsens beskrivningar står det att de är godkända för både hopp- och dressyrtävlingar, Om jag hade köpt ett träns för 3000 kr under dessa förutsättningar hade jag också varit upprörd om jag inte fått använda det på tävling. Det tråkiga med hela den här “soppan” är självklart att både tillverkare och kunder som köpt tränset gjort det av omtanke för hästen – att det ska bli skonsammare och mer komfortabelt än ett “vanligt” träns. Alternativet att klippa bort vaggorna finns såklart, och då är både träns och tyglar fullt godkända för tävling, men har man köpt ett träns med specifika funktioner vill man såklart ha kvar dessa.

 

Personligen kan jag tycka att det är synd att vaggorna inte tillåts – funktioner som främjar hästens komfort är självklart något man bör uppmuntra och aktivt jobba för att vidareutveckla. Samtidigt förstår jag verkligen att man valt att gå ut och förtydliga detta – om det hela tiden varit otillåtet (även enligt FEI) ska det inte få förekomma på tävling, oavsett om det blivit “normalt” eller ej – det är helt enkelt orättvist, för kan man tumma på en regel så måste man kunna tumma på fler, och då blir plötsligt TR ihåligt och tandlöst. En positiv aspekt i det hela är att TR faktiskt revideras med jämna mellanrum – låt oss hoppas att den kommande revidering tillåter denna typ av vaggor – för allt som kan öka komforten hos våra hästar bör premieras!

 

 

 

Busy day IGEN :)

Idag var ännu en busy day… Jonathan jobbar natt denna veckan, vilket SUGER. Han kommer hem när jag stiger upp och börjar jobba, sen sover han tills jag åker till stallet, och när jag kommer hem är det dags för honom att åka till jobbet igen. Inte superkul!

Idag slutade jag lite tidigare, runt 16:30, för att åka till stallet. Vi hade stallmöte vid 18:00, så jag hann bara med en liten runda innan det var dags att gå in igen. 35 minuter skritt och totalt 5 minuter trav, men trots det blev Sockis lite svettig i det varma vädret! Jag trodde att jag skulle ha mer tid på mig, men mitt i allt ringde vår bankman och ville ha kompletterande uppgifter angående vårt eventuella husköp. Han bad mig maila något och blev lite ställd när jag bara “du, jag är i stallet…!” haha!

Det efterföljande stallmötet gick igenom nya rutiner och vi fick mer information angående hur verksamheten kommer drivas när Pauline och Anders kommer ta över. Lite annorlunda, men det blir säkert bra!

Nu ska jag fixa lite med våra kampanjer på jobbet, och sen blir det sängen. Uppdaterar med ett lite roligare inlägg imorgon, med lite bilder på Sockisen!

Dagens pass

Idag jobbar Jonathan kl 15-24… Supertråkigt! Det blir inte mycket kul gjort på en helg med de arbetstiderna… Men man får se det positiva, nästa vecka är han ledig tors-sön! Hans frånvaro gjorde dock att jag med gott samvete kunde ta riktigt god tid på mig i stallet idag… 😉

sockan-fönster.png
Sockan var inte alls lika peppad som jag inför ridpasset… Hon stod under hela rykten med huvudet ut genom fönstret och tittade avundsjukt efter kompisarna som fick vara kvar i hagarna.

Hon har fortfarande ganska mycket vinterpäls kvar. Som en liten nallebjörn! Jag borde dock inte klaga, på vintern är hon fluffigare än vilken kallblodsponny som helst…

fluff-sockan
Fluffmonster deluxe!

Själva ridpasset gick bra, jag red i ca 20 minuter och hon jobbar på som tusan! I början blir hon väldigt het och vill gärna streta framåt, och vid halvhalter och förhållningar slänger hon lite med huvudet och går ur form för att komma undan. För att komma ifrån stretandet varje gång försöker jag jobba jättemycket med övergångar och tempoväxlingar – ökad takt levererar hon gärna, men att minska takten eller till och med gå i skritt är ju sååååå tråkigt.. 😉 På slutet var hon dock jätteduktig och gjorde det mycket bättre och kändes framför allt mer harmonisk – jag tror bara det gäller att ha självdisciplin och traggla – och naturligtvis kommer det bli lättare och lättare ju starkare hon blir, så det inte blir så jobbigt att samla sig och minska takten.

Galoppen gick också fint- hon har börjat förstå fattningarna så himla bra nu, trots att vi inte tränat vid många tillfällen alls! Från att inte alls förstå galoppskänkel för inte alls så länge sedan, till att förstå att det betyder galopp, och idag fattade hon till och med rätt galopp varje gång, trots att hon är så pass mycket starkare i ena sidan och har mycket lättare för ena galoppen. Duktig tjej!

13281821_10154044890536550_1636696003_n
Sockan är så himla söt i ridhuset – hon förstår inte riktigt det här med speglar, så när vi skrittade av gnäggade hon förtjust åt “den andra hästen”. Sen stod hon en stund och kikade och funderade… Haha!

Jag skrittar alltid igång och av Sockan för hand (om jag inte har sinnessjuka skavsår från stövlarna, vilket i och för sig är ganska vanligt…), av någon anledning tycker jag att det känns bättre. Dels tror jag det är bra att komma igång och bli lite varm i kroppen innan passet, och efter tycker jag bara det är onödigt att sitta på henne av ren lathet, speciellt när hon ofta är ganska trött. Utöver det tycker jag också att det är rätt mysigt, man kan klappa och klia lite, det känns som att det är bra för relationen på ett eller annat vis. 🙂

13245834_10154044890366550_1767347767_n
Vi har så himla fina påfåglar i stallet… Hanarna är supercoola med sina “svansar”!

Att förvalta en unghäst

sockan-ridhus

Lika ofta som jag är glad och tacksam över min fina häst, lika ofta får jag en liten, orolig klump i magen över det ansvar det innebär att utbilda henne. Inte något ansvar gentemot någon annan utomstående person, men ett ansvar mot hästen och mig själv att göra mitt absolut yttersta för att hon ska må bra och utbildas på bästa vis. Och ja, jag skriver unghäst i ämnet – även om hon är 12 i faktiska år, så är hon i sin utbildningsnivå som en 3-4:åring.

Inte nog med att hon är helt grön – jag har inte ridit sedan jag var 14, och jag var ju inte precis någon ryttare i världsklass då heller. Mamma är inte med mig och håller koll på varje steg eller tygeltag, och jag vet att jag har stora brister på vissa punkter. Jag vet att jag är sned i kroppen, tänk om jag gör henne oliksidig? Jag vet att jag kan bli för stilla och fast i ena handen, tänk om jag gör henne stum på den tygeln? Tänk om jag travar på för hårt underlag, eller jobbar för mycket på volt, eller jobbar för lite på volt eller… Det finns tusen skräckscenarion som utspelar sig i mitt huvud!

Skräckscenariot är såklart att rida på ett vis som i längden kan orsaka skada, men även att befästa dåliga attribut eller beteenden såsom oliksidighet eller någon form av ovana. Vissa saker är såklart ofrånkomliga, man kan inte vara 100% liksidig och perfekt själv, men att göra det bästa för hästen måste vara det yttersta målet. Sedan vill man såklart inte stanna där i sin målsättning – man vill ju komma framåt med hästen, utbilda den mot högre och högre mål, men samtidigt ha hästens välfärd i första rummet. Det är en svår balansgång att gå, hur mycket man ska begära av hästen varje gång, VAD man ska begära, hur ofta man ska träna… Speciellt inom en sport där alla har åsikter om allt. På gott och ont… 😉

Lyckligtvis hittade jag Pauline Larssons stall, där Sockan står idag. Pauline har själv ridit Grand Prix och är C-tränare i dressyr. Det känns skönt att ha någon att rida för regelbundet, men även om man rider för tränare varannan vecka (det är inte lönt att göra det oftare nu när Sockan och jag tragglar så pass mycket grunder som vi gör) så blir det inte samma sak som att vara 100% säker på att man gör helt rätt.

Som tur är har jag min snälla, goa mamma som trots att hon är 25 mil bort kan hjälpa mig supermycket via telefon. Varje gång jag stöter på minsta lilla grej, eller om något bara gått extra bra eller dåligt, ringer jag och rapporterar – och självklart blir det tusen frågor! 😉 “Mamma, Sockan gjorde det här idag, hur ska jag lösa det?” “Mamma, tycker du jag ska göra såhär för att lösa det här?” “Mamma, kan man göra såhär om Sockan…” Ja, det är tur att jag är välsignad med en hästkunnig (och mycket tålmodig) mor… 😉

En sak som är svår med just Sockan är att inte förhasta sig och gå för fort fram. Sockan är väldigt ambitiös, hon VILL så gärna göra rätt och gör alltid sitt bästa, vilket gör att jag får tänka extra noga på att inte kräva för mycket. Även om hon i vissa stunder har mycket humör (typ när hon vill springa jättejättesnabbt och matte säger nej, vilket resulterar i diverse akrobatiska språng upp i luften) så skulle hon aldrig få för sig att tjura ihop och inte göra sitt bästa – det gör det extra viktigt att jag som ryttare verkligen tar det lugnt, inte går för fort fram och avslutar passen i tid.

Och ja, jag förstår att det kan låta extremt pjoskigt att oroa sig för att hästen är ambitiös och gör sitt bästa och att det kanske någon gång i framtiden händer något så hon blir skadad… Men har man pjoskiga gener så har man… 😉 (Ja, det där var en pik till min morsa, som om hon fick bestämma, fortfarande inte hade låtit mig rida ut ensam om jag så hade haft världens mest bombsäkra häst. Puss mamma!)