Ridsport som friskvård

Jag är med i en grupp för ekonomiintresserade kvinnor på Facebook, och blev där påmind om en helt absurd grej – ridning är fortfarande inte klassat som friskvård enligt skatteverket. De flesta arbetstagare som får friskvårdsbidrag genom jobbet kan alltså inte använda sitt bidrag för ridning.

Men vad kan då anses vara friskvård?

Jo, det ska jag berätta för dig! Förutom rimliga saker, såsom gymkort, simning och annat som känns ganska självklart, så finns det också en del uppstickare – t.ex. örtbad och minigolf , vilket tydligen är helt okej att dra av som friskvård. Suck.

Inte för att jag på något sätt vill förringa dessa aktiviteter, men jag har svårt att se hur ridning, som ändå är mycket fysiskt ansträngande och dessutom har bevisat positiva effekter både för psykisk och fysisk hälsa, inte ska vara godkänt. Jag har dessutom själv ont i kroppen, vilket faktiskt blir bättre med ridningens hjälp, vilket gör det hela än mer knasigt i min bok.

Vad säger politikerna?

Tydligen så har riksdagen faktiskt godkänt ridning redan 2008, men beslutet kom aldrig hela vägen till skatteverket och ridsport blev därmed aldrig registrerat som avdragsgill friskvård. Inför valet 2014 sa alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet ja till ridning som friskvård (men hallå, wtf V, vad pysslar ni med?!).

Varför är det relevant?

Varför bryr vi oss om hur Skatteverket klassar vår sport? Jo, det kan faktiskt spela stor roll! Många arbetstagare får nämligen ett så kallat friskvårdsbidrag av sina arbetsgivare. Det innebär att de varje år får en summa pengar, ofta minst en tusenlapp, att spendera på friskvård. Dock får dessa pengar oftast bara spenderas på aktiviteter som godkänts av skatteverket, då dessa är avdragsgilla och därmed medför skattelättnader för arbetsgivaren.

Skriv under du också

Nu har i alla fall tidningen Ridsport dragit ihop en namninsamling – kom igen, skriv på du också. Skriv på här.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Ridsport räknas inte som friskvård.

Jag kanske ska hoppa imorgon

Eller ja, hoppa och hoppa… Det blir nog snarare trava över bommar någon dm över marken. 😉

Dock sjukt otäckt för en dressyr-fegis som mig. Sist jag travade över cavaletti ställde jag mig upp, grabbade tag i manen och blundade… Såatte….

Så om jag plötsligt slutar blogga nu har jag troligtvis blivit gravt traumatiserad av den otäcka hoppupplevelsen. 😉

Idag kan jante dra åt helvete!

Jag är generellt inget fan av jantelagen, men just idag känns den extra dum och onödig. Idag tänkte jag nämligen passa på att vara sjukt stolt över mig själv och min fina fina häst! 😀

Som ni kanske har läst så red vi Pay n Ride igår. Sockan har bara varit ute på en tävling tidigare, så denna PnR var hennes andra tillfälle någonsin i en “tävlingssituation”. Sockan är ordentligt riden i ungefär 8-9 månader nu – med andra ord på samma utbildningsnivå som en 4-4,5:åring.

På framridningen kändes hon superfin, helt med mig och framåt. När vi väl kom in i ridhuset spände hon sig ganska mycket och gick emot, ville inte gå nära staketet eller domarbordet t.ex, vilket ledde till att jag tog mer i henne än jag brukar, vilket i sin tur ledde till lite tjafs. I den avslutande halten var jag mest frustrerad, lite besviken över att jag inte kunnat visa upp vad vi egentligen går för. Även om jag vet att det handlar om spänning hos hästen, och att det kommer försvinna så småningom när hon fått lite rutin på nya situationer och tävlingar, så är jag otålig och vill visa oss från vår bästa sida NU. 🙂

När jag skulle skritta ut bad domaren mig att stanna, och sa att han ville byta några ord, och efter det var jag på fantastiskt humör igen! Han sa att poängen kommer bli dåliga (det blev 64,3% så inte så tokigt för att vara andra gången) MEN att han inte vill att jag ska ta åt mig av det. Att jag har en fantastiskt fin häst, att det är synd på spänningen och tjafset, men att jag löste situationen jättefint och gjorde ett bra jobb. Han sa också att han hoppas att jag kommer kämpa på och fortsätta, för han vill verkligen att vi ska ta oss förbi de lätta klasserna och komma upp och tävla lite högre klasser.

Jag kan knappt uttrycka hur glad jag blev över det fina berömmet! Framför allt är jag stolt, för vi har faktiskt tagit oss hit helt själv. Jag som inte ridit på 13 år, och hästen som var helt grön, vi har faktiskt gjort det tillsammans helt själv. Som jag har kämpat och slitit och ibland varit så frustrerad att jag håller på att sprängas för att jag inte VET hur jag ska lösa en specifik situation. Men vi har faktiskt gjort det själv! Naturligtvis har jag haft tur med mycket, jag har fått tag på en superhärlig häst och jag har turen att ha en duktig mamma som jag kan ringa och fråga saker efter varje pass, även om hon inte bor i närheten. Jag har bara ridit för instruktör 3-4 gånger och har inte fått någon annan “proffshjälp”. Det är SÅ SKÖNT att höra att man är på rätt väg, att jag liksom inte fuckat upp hästen totalt med mina nybörjarfasoner. Detta pepp var värt så otroligt mycket! Trots att det bara var en kommentar efter en PnR-LC känns det som ett SM-guld, hahaha!

finsnok
Sötsnoken nybadad. <3

snoktävling
Klicka på bilden eller här för att se filmen.

Vad fan hände just?

Ja, det var ungefär så jag kände under dagens ridpass!

Jag kom till stallet när det var strålande solsken, och började med att mocka och fixa stallsysslorna. När jag tog in Sockan noterade jag direkt att hon börjat brunsta – KUL, såhär 4 dagar innan vår första tävling någonsin.

I ridningen blev hon precis som vanligt lite nipprig vid brunsten, spänner sig för diverse läskigheter, lyssnar inte riktigt lika bra och är inte lika följsam som vanligt. Efter en stund tycker jag dock att hon gick helt okej! Jag tänkte öva på galoppen, och använda mig av lite tips som Amalie kom med.

De första fattningarna i högergaloppen var helt okej, de flesta blev rät galopp. Vi har inte hittat balansen där riktigt ännu – högern är mycket svårare än vänstern för henne! Det blir gärna lite hastigt och obalanserat. Samtidigt har jag varit lite för mesig med henne och låtit henne tuffa på, men Amelie tyckte jag kunde börja sitta i galoppen och försöka få ihop henne.

Så helt plötsligt var det som att polletten trillade ner för både mig och hästen samtidigt! Jag vet inte vad sjutton som hände, men helt plötsligt lyckades jag samla ihop henne! Högergaloppen blev mycket mer balanserad, jag kunde verkligen RIDA den, hon tog hjälperna jättebra och behövde inte tyngre stöd än normalt i handen. Det kändes så himla bra! Jag bröt av och fattade igen, och hon gick jättefint även då. SÅ stolt över lilla pluttan.

Det var inte på något vis en perfekt galopp, det såg säkert ut som skräp. Men det var MINDRE skräp än tidigare i alla fall! 😀 Trots att jag bara red ett kort pass var både jag och Snoken helt slut efter passet…

svett-tusse.jpgSvett-snoken gör det hon gör bäst – tigger godis!

Träning för Amalie

Idag var det träningsdags för mig och Snoken! Jag rider för Amalie Egholm Hebsgaard, har gjort det 3-4 gånger nu och det fungerar superbra. Amalie är (såklart) väldigt duktig, och det känns som att hon anpassar passen väldigt mycket efter just mig och Snoken. Känns toppenbra!

snoken-ridhusFröken snok, redo för träning.

Idag tränade vi mest på galoppen, eftersom att det är den jag är mest osäker på (och tränat minst på). Efter min olycka har det mest blivit trav och skritt, och så har jag skjutit problemet med galoppen framför mig eftersom att det varit svårt för oss.

Idag fick jag med mig mycket konkreta tips inför tävlingen, men också mycket att öva på i galoppen! Jag har varit lite för mesig och inte hållit ihop henne riktig tidigare, men ett par gånger nu kändes det mycket bättre än det brukar göra. Framför allt vet vi också vad vi ska öva på tills nästa gång! 🙂

Jag har gjort något jättedumt!

Ja, det är sant! Jag har nämligen anmält oss till en tävling!

anmalan

Jag är skitskraj just nu. Det känns som att hela magen är full av speedade fjärilar, och jag har gått igenom allt i huvudet tusen gånger – vad jag ska ta med, vad jag ska träna på, hur det går till…

Inte för att det är något avancerat, precis. En LC:2 och en LB:1, men likväl Sockans allra första tävling någonsin, och min första på 13 år! Jag är såklart jättenöjd om jag får in henne på banan ens, men nervositeten finns där likaväl.

OM hon ens går in på banan är jag inte speciellt orolig för skritten eller traven. Hon känns SÅ fin just nu, mjuk, samarbetsvillig och energisk. Däremot galoppen har vi inte tränat på sedan jag bröt bäckenet, i september, och då hade vi precis börjat öva på fattningar. Ibland (ganska ofta) blir det vänstergalopp i högervarvet, och även om hon nu orkar galoppera i hyfsat schysst tempo sladdar vi ibland utåt i volterna. Nåja, nollar vi galoppen så gör vi väl, det kommer fler chanser. 🙂

Tack och lov följer min fantastiskt snälla mamma med, hon kommer ner från Småland för att hjälpa mig på vår första tävling!

Håll tummarna för oss. <3

Felaktig rea på Horsemeup.se

Idag har det varit stora rubriker på bland annat Ridsport och Hippson angående Horsemeup – på grund av ett tekniskt fel lämnades en alldeles för hög rabatt (85% på hela sortimentet) under hela söndagen. Horsemeup har nu gått ut och meddelat att berörda beställningar kommer annulleras då företaget mer eller mindre hade gått i konkurs om de tvingas fullfölja alla beställningar till dessa löjligt låga priser.

Och folk ragear loss. Såklart. Man skriver arga inlägg på FB, ännu argare blogginlägg, försöker starta missnöjeshashtags… Alltså på riktigt, jag blir nästan mörkrädd. Till alla er som blir galna över detta, för det första: Lägg ner. Ni kommer till 99% förlora tvisten, jag kommer förklara varför lite längre ner. För det andra: Jag hoppas att ni aldrig någonsin i era liv har begått ett enda misstag. Någonsin. Skäms!

Jag blir uppriktigt SÅ trött och ledsen. Jag har själv drivit webbutiker. Ibland går saker fel, utan att någon riktigt vet varför, för att någon programmerare någonstans gjort lite knas, eller för att någon satt ett komma eller en nolla fel. Mänskliga faktorn, liksom. Självklart är det tråkigt, men man måste ha lite förståelse för att alla kan göra misstag – även större butiker. Alla tänker på hur ledsna de är över att de inte får sina varor till 85% rabatt, men ingen tänker på butiken. Oavsett hur de gör kommer situationen vara supertråkig för dem. Självklart kan de inte leverera hundratals beställningar med 85% rabatt, det är helt orimligt. När de meddelar detta får de självklart en enorm anstormning av besvikna kunder.

Först och främst kan vi titta på de ekonomiska biten – Horsemeup omsatte 7,2 miljoner kronor förra året – det är alltså ett litet bolag. Om vi förutsätter att de haft en superb tillväxt detta året, vi säger hela 20%, kanske de börjar närma sig 10-miljonersstrecket. Fortfarande ett litet bolag. Om vi då för enkelhetens skull säger att de fick in exakt 100 beställningar med 85% rabatt under söndagen, och att snittordervärdet efter rabatten låg på 1000 kr inkl moms (dvs 800 kr exkl moms, låter som rimliga siffror om man tittar på kommentarer och omständigheter) skulle alltså det “ursprungliga” ordinarie priset för denna order  vara 6700 kr inkl moms, eller 5300 kr exkl moms (avrundat för enkelhetens skull).

Normalt brukar man räkna på 30-40% TG (dvs vad man får “över” om man att bort inköpspriset från varans pris), jag är inte insatt i just hästprodukter men kan tänka mig att det är rimligt att räkna på 40%. Det innebär att 60% av ordinarie priset alltså är butikens inköpspris. I det antagande som gjordes tidigare, med en snittorder på 1000 kr inkl moms efter rabatt, innebär det alltså att butiken får in totalt 800 kr exkl moms. Varornas ordinarie pris är 5300 inkl moms. Inköpspriset för Horsemeup på dess saker bör ha legat på runt 3180 kr, grovt räknat. Utöver det ska man betala för personal som packar, packmaterial, frakt… Säg en 50-lapp i personalkostnader, 75 kr i frakt (stora paket), en 10:a för lådan… Totalt alltså närmare 3300 kr i kostnader. De får in 800 kr. De går alltså minus 2500 kr på varje paket (i snitt). Multiplicera det med hundra beställningar, så har vi alltså en kvarts miljon i ren förlust. Ingen e-handel har råd med en sådan förlust. Normalt har ett bra bolag kanske ett par procent över i vinst på en normal försäljning när alla kostnader är betalda. Många e-handelsbolag går dessutom med förlust ändå.

Självklart är kunderna besvikna över att man inte får sina “fyndvaror” till det pris man hoppats, men man har också ett ansvar som kund. För det första borde man redan initialt ha insett att 85% på hela sortimentet är en orimligt hög rabatt, och kalkylerat med risken att ordern skulle kunna annulleras. För det andra har man också accepterat köpvillkoren där butiken faktiskt reserverar sig för fel som dessa.

Självklart fylls Horsemeup:s Facebooksida av arga kunder och självutnämnda experter på e-handel och ekonomi som inte har en aning om vad de snackar om egentligen, men som hävdar att de “vet” att de har rätt för de kan minsann det här med e-handel, ekonomi och juridik. Som exempel har vi personen som hävdar att hon kan det här med e-handel och vet att det aldrig blir fel, eller personen som lägger in en skärmdump av Horsemeup:s omsättning och resultat och hävdar att resultatet stiger för varje år, trots att det är glasklart i hennes egen bild att resultatet i själva verket både är negativt och fallande.

Utöver detta tycker folk såklart att de ska stå för sitt misstag, för stora bolag som Stadium har gjort det när de gjort fel… Jo, såklart, men man har lite annorlunda förutsättningar att rätta till ett misstag om man är en rikstäckande koncern som omsätter 5 miljarder om året.

Självklart hade man kunnat önska att Horsemeup hade hanterat problemet snabbare, men det inträffade på en söndag när man normalt är ledig, och man har normalt ingen möjlighet att förutse tekniska fel.

Tänk er själva – hur hade ni känt, om ni blivit av med jobb och inkomst över en natt på grund av ett fel som ingen gjort medvetet, och som man ej kunnat förutse. Ingen tvivlar på att man gärna hade tagit sin order med 85% rabatt, men man måste ha lite förståelse för den stackars småföretagare som står bakom och får ta skiten!

 

Ny sadel till hårbollen?

Igår hade vi sadelmakaren ute hos oss, för att kolla passformen på Snokis och Nettans sadel, samt få lite tips och råd inför framtiden och vad vi ska tänka på.

Det första jag fick göra var att övertyga henne om att det inte är en övervuxen shetlandsponny på 170+ cm… 😉 Sockis har så mycket päls just nu, ser nästan galet ut! Men jag har faktiskt inte brytt mig om att klippa henne, dels för att jag är skadad och inte kan rida fullt ut, och dels för att jag faktiskt funderar på att betäcka henne till våren, och jag läste att brunsten är tätt sammankopplad med fällning och att man rekommenderas att inte klippa ston som ska betäckas.

harbollFluffis McFluffenstien som har shettispäls tom i ansiktet!

Över lag var det ingen katastrof, mammas sadel ligger bra på Nettan och Sockans är också helt okej, även om hon rekommenderade en liten pad för att höja upp sadeln bak. Hon tyckte att jag kunde rida i den med gott samvete, men rekommenderade att jag ska börja titta på en ny sadel framåt våren, om jag ska fortsätta rida/sikta mot att tävla och inte betäcka.

Jag har en gammal, gammal Kieffer Master som jag älskar, vi köpte den begagnad när jag red ponny (typ 2012-2013) så den måste vara runt 20 år nu… Men har ändå fungerat extremt bra för mig! Sadelmakaren påpekade ändå att även om jag gillar min egen sadel så har ju utvecklingen gått framåt sedan min tillverkades, och att man kanske inte behöver sitta och nöta på en hård gammal läderbit när det finns en hel uppsjö av fantastiska nya sadlar som både är skönare och enklare att rida i nu för tiden… “Varför ha en sadel som du måste kämpa för att sitta rätt i, när det finns sadlar som hjälper dig?” Och när hon lägger fram det på det sättet låter det ju himla ologiskt att hänga kvar i min gamla Kieffer… 😉

Efter mina behov/önskemål rekommenderade hon en sadel med smal midja och djupt säte, som var omvärmningsbar och omstoppningsbar då Sockan musklar på sig mer och mer hela tiden. Hon föreslog märken som Prestige och Wellington (lite baserat på vad jag vill ge) så snart blir det väl dags att ge sig in i sadelträsket igen… Usch, haha!

prestigeFunderar på en Prestige Doge.

Jag fick också en väldigt logisk förklaring till varför jag tycker att mina stigläder blir ojämna hela tiden! Jag och mamma har spekulerat länge angående detta, och har haft flera olika anledningar – första gissningen var att jag helt enkelt köpt billiga stigläder från Hööks, och att de töjt sig ojämnt. Investerade då i ett par dyra kalvskinnsläder med nylonkärna som skulle vara helt otöjbara, och tänkte nöjt att problemet skulle vara löst.

Icke! Samma problem så fort jag satt upp första gången. Ny gissning: jag är ojämnt lång i benen (har opererats för detta som liten), kanske är det anledningen, att jag trampar sadeln lite snett? Men det kändes också himla ologiskt, då jag upplever att höger läder blir längre och det är det benet som är mitt korta.

Sned sadel? Kändes ologiskt, vi ser/känner inga ojämnheter och vår duktiga sadelmakare har tittat över och stoppat om den nyligen.

Lyckligtvis kunde sadelmakaren lösa problemet på 2 röda sekunder! Hon strök snabbt sockan över rygg och manke först på vänster, och sedan på höger sida, och konstaterade därefter att hon (precis som 80-90% av alla ridhästar hon besöker) är oliksidig. Hon är lite mer musklad på vänstersidan, vilket gör att hon fyller ut lite mer där än på högersidan. Detta i sin tur gör att sadeln inte ligger helt jämnt, och högerlädret blir någon cm längre.

Såklart! Tycker man ju att vi borde ha listat ut själva, när vi är så medvetna om att hon har en svagare sida! Lyckligtvis kommer hon bli jämnare i muskulaturen efter lite träning, så sadelmakaren trodde att problemet kommer försvinna av sig själv när jag ridit henne en period. Vad skönt det är att få riktiga svar ibland, så man slipper spekulera vilt själv! 😉

Är det någon av er som har erfarenhet av dressyrsadlar av märket Presige, Wellington och liknande? Bra eller dåligt? Vad rekommenderar ni? 🙂

 

Det här med att hacka på andra…

Något som jag uppmärksammat, speciellt inom hästvärlden, är att många är så himla snabba att hacka på andra för att själva verka duktiga. Inte sällan hamnar också de stackars “offren” i ett moment 22, där de blir hackade på och gör fel hur de än vänder sig. Jag förstår verkligen att så många inom hästvärlden känner sig illa behandlade – om inte jag hade haft både en extremt kunnig morsa, en veterinär/uppfödare och fantastisk hovslagare på speed dial och istället behövt fråga på t.ex. FB i olika hästgrupper när jag undrade något hade jag varit skitskraj för hur taskiga folk faktiskt kan vara.

Stötte på ett strålande exempel senast i morse – en tjej frågade i en grupp på FB om någon kunde tipsa om en person som var duktig på att prova ut bett. Naturligtvis fanns det hjälpsamma personer som tipsade om bra tandläkare och allmänt kunniga personer, men så finns det ett par-tre personer som alltid ska in och tycka till. “Vadå, hur ska någon annan kunna veta vad som passar DIN häst?!” “Du känner väl själv vad som passar din häst.” “Vadå, vad hästen trivs med känner man väl direkt?

13275782_10154044890686550_1996858670_nSnokfia med sitt 3-delade bett med fasta ringar.

Alltså jag ORKAR bara inte! Vad vill personerna som lägger dessa kommentarer uppnå, förutom att påpeka att de minsann själva är tillräckligt duktiga för att prova ut bett själv?

För det första, om personen i fråga känner att hon är osäker på vad som passar hennes häst bäst är det väl FANTASTISKT bra att hon är villig att lägga tid och pengar på att ta ut en expert som faktiskt kan hjälpa henne att hitta det bästa för just hennes häst? Då har hon dessutom tillgång till ett helt arsenal av bett som hon troligtvis inte köpt med sig från en ridsportbutik, samtidigt som hon får hjälp av någon som verkligen är duktig att titta på hästens mun, bettets läge och funktion, vad som fungerar bäst med hennes ridning osv.

Det som är extra intressant är att allt som ofta så är de självutnämnda experterna som hävdar att de vet precis vad deras hästar trivs bäst med sådana som stoppar ett halvt skrotupplag i munnen på sin stackars krake, och ovanpå det har både en, två och tre hjälptyglar “för han är så svår”. Dubbelmoralen frodas.

Om vi nu vänder på det – om personen som ville ha hjälp att hitta rätt bett istället hade fortsatt rida på ett bett som hon inte känner är 100% bra, som hästen inte trivs med, hade folk varit snälla då? Nej, troligtvis hade det blivit snack även då om hur fruktansvärt det är att rida sin häst på ett bett som den vantrivs med och hur dåligt det är av henne att inte byta till något annat.

Jag tycker uppriktigt synd om alla hästägare som inte har 100 års erfarenhet och faktiskt känner att de behöver hjälp ibland, för det ibland kan de verkligen inte göra rätt hur de än beter sig. Hästvärlden är ofta tuff, svår och bitchig, det är mycket konkurrens inbördes oavsett vilken nivå man är på, och framför allt är det mycket känslor med i bilden. Detta innebär dock inte att man behöver trycka ner personer som faktiskt sträcker ut handen och ber om hjälp. Låt våra nybörjare vara nybörjare – skräm inte bort dem från ridsporten, hjälp dem istället att samla på sig kunskap så att de nästa gång kan hjälpa någon annan!

En fraktur till!

Hej kompisar!

Nu har det hänt ännu mer spännande saker – jag har nämligen “fått” en fraktur till. Eller ja – jag har haft två hela tiden, tydligen, men först upptäckte man bara en. 2 dagar efter olyckan (runt 15/9) granskade man mina röntgenplåtar en gång till, och upptäckte en fraktur till (båda i bäckenet). Det intressanta här är att sjukvården “glömt” att berätta det för mig, jag upptäckte det själv för någon vecka sedan när jag loggade in på 117.se och kollade mina journaler. Kul! 😉

På den positiva sidan, så försökte jag rida igen igår, och det gick faktiskt bra! Gjorde knappt ont alls. 🙂 Jag tog det väldigt försiktigt och satt aldrig ner i trav eller galopp, utan värvade lättridning och lätt sits. Det tråkiga är att jag inte känner att jag “får till det” lika bra, för att man verkligen ska kunna påverka krävs det nästan (för mig iaf) att jag verkligen kan sitta i och hålla om… Men vi kommer ju någonstans, och det är superkul att jag i alla fall kan hålla igång henne själv och att mamma slipper rida både sin och min… Får hoppas att det håller i sig att jag kan rida bara. 😀

Nedan kommer en liten bild på mamma när hon rider Sockis. 🙂

Om ni inte kan se videon nedan så finns det en video här: KLICKA HÄR.