Sockan åker på lördag…

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt och ganska känslosamt inlägg, men det har varit väldigt skönt att skriva av sig här och det har hänt rätt mycket de senaste dagarna.

Just nu är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Sedan jag flyttade Sockan till det nya stallet har ridningen flutit på så bra, Sockan har varit så duktig! Det har liksom bara varit att hoppa upp så har vi nästan direkt hittat den där superfina känslan när vi verkligen har ett dragläge – där hon jobbar på och är helt med mig i båda varven, och det känns som att vi verkligen är ett team som gör något tillsammans. Jag som har haft så svårt att hitta den där lilla sista energikicken i traven utan att hon springer ifrån mig, och att få henne att jobba lika bra i högervarv som i vänster – nu har det verkligen fungerat. Och nu, på grund av någon annan, känns det som att allt är nedspolat i toaletten.

13275782_10154044890686550_1996858670_n
Fina Sockan. <3

Det var i tisdags som allt gick åt skogen. Sockan vilade i måndags, och jag skulle rida på banan i tisdag, men beslutade mig för att ta en liten skritt- och travuppvärmning ute i naturen (hon tycker ju att det är så mycket roligare). Jag skrittade den vanliga rundan runt hagarna, och skulle trava fram och tillbaka på en liten travslinga som finns mellan ett fält och en 70-väg. Man kan inte säga att någon häst är 100% trafiksäker, men Sockan har gått i hage bredvid en relativt trafikerad väg och har vant sig vid både bilar, lastbilar och motorcyklar, så trafik brukar inte bekomma henne nämnvärt mycket. Trots att den lilla travslingan ligger parallellt med vägen, kanske 2-3 meter ifrån med en gles allé av små lövträd mellan, brukar det gå hur bra som helst. Det gjorde det denna gången också, och vi kom fram till slutet av fältet och vände tillbaka.

Under hela tiden är det ganska mycket trafik på vägen, men Sockan bryr sig inte om det alls. Precis när vi vänt kommer dock en lastbil som låter väldigt mycket, och Sockan blir lite orolig. När lastbilen är exakt i jämnhöjd med oss, dvs ca 3 meter mellan mig/Sockan och lastbilen, lägger sig lastbilschauffören på tuten (som jag uppfattade det för att han var irriterad på framförvarande bilist). Träden som är mellan ridslingan och vägen är små lövträd, planterade med flera meters mellanrum, och det fanns inte en chans att han inte hade sett oss – trots detta väljer han alltså att tuta när han är bara ett par meter ifrån en häst med ryttare.

Sockan blir givetvis livrädd, och sätter av i sken mot stallet. Jag blir såklart chockad, och försöker hålla in henne – när hon i sin panik känner att hon blir hindrad börjar hon panikslaget att först ställa sig och därefter bocka som en galning. Jag är normalt ganska sadelfast, men i detta läge hade jag inte en chans, utan kom på sniskan, klamrade mig fast för glatta livet medan Sockan skenade hemåt, och drog sedan i marken med en rejäl smäll. Höften tog den värsta smällen, men jag slog också i huvudet ganska ordentligt. Jag minns att jag tittade upp efter Sockan, och därefter svimmade jag av en kort stund. Jag skulle gissa att jag var avsvimmad i ett par sekunder, men Sockan hade ändå tagit sig väldigt långt när jag kvicknade till. Värt att notera är att varken lastbilschauffören eller någon av de bilister som måste ha sett min ofrivilliga avsittning stannade för att kolla läget, trots att jag inte reste mig upp omedelbart.

Efter min lilla avsvimning, och bedövad av adrenalin och chock, kom jag snabbt på fötter och började springa efter Sockan. Efter bara några steg insåg jag dock att benen knappt bar mig, och att jag skulle ramla när som helst om jag fortsatte “springa”. Jag fick alltså nöja mig med att haltande linka mot stallet, och samtidigt rörde sig tusen tankar i huvudet – hon har bara bott här några veckor, har hon full koll på vart hon ska? Hur fort hinner hon upp till Europa-vägen som ligger bara någon km från stallet? Hur mycket täcker hennes veterinärvårdsförsäkring? Tänk om hon redan kommit ut på vägen? Tänk om hon trampar på tyglarna? Tack och lov att jag tog tränset med de korta cob-tyglarna och inte mina långa som jag rider med 99% av gångerna. Har hon kommit hem? Har hon gått omkull?

Samtidigt ringde jag förtvivlat alla som jag trodde var i stallet, och fick inget svar första minuten (som kändes som en hel evighet). När jag till slut fick tag på Ingrid måste jag ha låtit som en babblande galning, som med gråten i rösten förtvivlat frågade om de fångat Sockan. Stackars Ingrid som stod och bytte om hade inte en aning om vad jag pratade om, och undrade hur det var med mig – om jag ramlat av och om jag var okej. Jag ylade bara att allt var bra och att vi måste hitta Sockan. Samtidigt kom Annika mot mig på ridslingan, hon såg ganska lugn ut och jag fick snabbt reda på att Sockan var infångad och vid första anblicken såg helt okej ut, även om hon såklart var väldigt skärrad.

Alla tjejerna i stallet var otroligt gulliga, de hade redan sadlat av och ställt in Sockan, och hjälpte mig ut till fikahörnan där de satte mig på en stol, hämtade vatten och pysslade om mig. Hanah och Birgitta satt länge och pratade med mig, vilket var fantastiskt skönt. Efter ett tag hade den värsta chocken gått över, och kvar var bara en blandning av lättnad att det ändå gått så bra som det gjorde, tacksamhet mot mina fantastiska stallkompisar som släppte allt bara för att hjälpa mig och sitta och prata med mig, samt en liten oro för hur länge jag skulle ha ont och inte kunna rida.

Efter en halvtimmes sittande och pratande skulle jag försöka ställa mig upp. Då antar jag att det värsta adrenalinpåslaget var borta, och så fort jag försökte stödja på högerbenet svartnade det framför ögonen på mig, på grund av smärtan. Vi konstaterade ganska snabbt att jag inte kunde gå, ännu mindre köra hem själv, så jag ringde J som fick skjuts till stallet av en kompis för att hämta bilen (och mig).

J fick bära mig och vika ihop mig så jag kom in i bilen (haha), och vi konstaterade ganska snabbt att jag borde åka till akuten – jag hade ju slagit i huvudet ganska ordentligt, och mådde lite illa samtidigt som jag hade svimmat och såklart hade fruktansvärt ont i höften.

När vi kom till akuten fick vi vänta en stund på att anmäla oss, men när sköterskorna väl fick min redogörelse över vad som hänt fick jag dels skäll för att jag inte ringt ambulansen (vilket jag tydligen borde ha gjort eftersom att jag svimmat efter att ha slagit i huvudet – kan vara bra att veta!), dels blev det en himla fart på dem och det kom snabbt två sköterskor med en bårvagn och nackkrage. Nackkragen slapp jag när jag ganska bestämt förklarade att det var totalt onödigt då jag inte hade ont alls och att det var höften som tog den absoluta merparten av smällen. Att flytta från rullstolen till båren var dock en svår uppgift – höften är en så central del av kroppen att man i princip inte kan röra sig utan att den påverkas, och varje liten rörelse skickade en blixt av nästan förlamande smärta genom hela höften och en bit ner på låret. Till slut lyckades jag, med hjälp av de två sköterskorna som fick ta emot mig och Jonathan som fick lyfta, kravla över till bårvagnen. Samtidigt som de två sköterskorna gjorde en initial undersökning, kollade puls och blodtryck och hjälpte mig av med ridbyxor och stövlar, förklarade jag entusiastiskt för den ena (som funderade på att börja rida) att min olycka inte skulle avskräcka henne och att ridskolehästar är hur snälla och stadiga som helst, och inte minst att hela min olycka berodde på ett as till lastbilschaufför.

Efter den inledande kollen blev jag inrullad i ett väntrum, där jag regelbundet blev kollad av sköterskor som lös mig i ögonen med en ficklampa och kollade så jag var okej och inte tappat minnet eller blivit förvirrad. Fina J satt med mig hela tiden och höll mig sällskap. <3

Efter cirka 8 timmars väntan på kirurgavdelningen  för att få träffa en läkare på grund av smällen i huvudet (som enligt mig var helt onödigt då jag varken hade ont i huvudet, var förvirrad eller illamående, utan enbart ville till ortopeden för min höft) lyckades J få en sköterska att skriva en remiss så att jag skulle få komma till röntgen för att kolla höften.

Efter totalt 13 timmars väntan hade jag blivit röntgad och fått träffa både kirurg och ortoped, och slutsatsen blev att jag inte hade någon allvarlig skada på huvudet utan troligtvis svimmat och mått illa på grund av chocken, men att jag däremot hade fått en fraktur i bäckenbenet. Seriöst, ni vet en sån fraktur man får när man är 100 år gammal och ramlar? Japp, en sån fraktur. Ovanpå det har jag också fått en muskelskada, som troligen är orsaken till den värsta smärtan just nu. Så, ungefär 6:30 på morgonen fick vi lämna akuten med kryckor och dunder-smärtstillande.

Enligt ortopeden kommer jag få hoppa på kryckor i ett bra tag. 12 veckor om jag har otur, men läker det fort så kanske det går på 6 veckor. Också stränga förmaningar om att jag ABSOLUT inte får rida innan det är helt bra så jag kan gå utan kryckor och smärta, för ramlar jag av hästen igen innan det är läkt kommer troligtvis hela bäckenet bli skadat med operationer och lååååång rehabiliteringstid som resultat.

Fan också. Jag är så jävla arg och ledsen och frustrerad just nu. När jag äntligen äntligen börjar hitta ett riktigt samspel med min fina häst så kommer ett pucko och förstör allt för oss. Naturligtvis hade det kunnat gå mycket mycket värre. Jag hade kunnat få allvarliga skador på rygg och nacke, Sockan hade kunnat gå omkull och skadat sig allvarligt, hon hade i allra värsta fall kunnat springa ut på vägen och orsaka en olycka där andra människor skadats… Jag är tacksam att det gick så bra som det gick, men jag är samtidigt otroligt arg för att det hände. Det var ju så onödigt, att inte visa någon hänsyn och att tuta just då!

Jag är samtidigt så otroligt tacksam mot alla som hjälpt mig – Ingrid och Annica för att ni mötte mig och hjälpte mig, precis när jag trillat av. Hanah och Birgitta för att ni fångade in Sockan, “klädde av henne”, och pysslade om både mig och hästen efter fallet. Och självklart för att ni dessutom erbjudit er att hjälpa till med mocking och ompyssling av Sockis nu när jag inte kan. Ett enormt tack till den fantastiska personalen på sjukhuset som trots att de är underbemannade och extremt stressade lyckas hålla humöret uppe och vara glada och trevliga mot alla de träffar. Och såklart fina, fina J som släppte allt för att hämta mig, och satt bredvid mig och höll sig vaken under hela natten på sjukhuset i 13 timmar på världens hårdaste trästol, och som tramsade och fick mig att skratta och tänka på annat trots att jag hade så jäkla ont att jag stundtals inte kunde fokusera på något annat. Som nu dessutom har städat hela vårt hus och gjort det “krycksäkert” så att jag ska komma fram överallt på egen hand. Och så självklart mamma och pappa, som kör hela vägen ner från Småland för att hämta Sockan och ta hand om henne nu när jag själv inte kan.

Jag vill be alla som blir vittne till en avfallning, oavsett om ni är inblandade eller inte, att stanna och se efter så att ryttaren är okej. Att man ställer sig upp och springer efter hästen är inte ett tecken på att allt är bra – i många fall är hästen både ens bästa vän och käraste ägodel, och allt man bryr sig om just då, när adrenalinpåslaget är stort och paniken bedövar all smärta, är att se till att kompisen inte blir påkörd av en bil eller ramlar och bryter benen. I mitt fall satte jag av efter Sockan trots att jag hade slagit i huvudet, svimmat och dessutom fått en fraktur på bäckenbenet. En avfallning som enligt sköterskorna på sjukhuset borde ha krävt ambulans.

Samtidigt vill jag också vädja till alla trafikanter att ta det lugnt om ni ser en häst när ni är ute och kör. Många, oavsett ålder och kön, beter sig föredömligt. Även om hästen inte är ett dugg orolig är det många som saktar ner eller stannar och till och med stänger av motorn så att hästen kan passera. Ni är fantastiska, TACK för er omtanke. Men sedan finns det ju den där lilla klicken, som inte visar samma hänsyn. Som kanske gasar på, kör för nära eller till och med tutar på ekipaget eller andra trafikanter. Jag förstår er, på många punkter – ni är kanske sena någonstans, måste hålla en deadline, ni är irriterade på medtrafikanterna, kanske tycker att man inte har att göra i eller i närheten av trafiken om man inte tar en trafiksäker häst. Absolut, ni har all rätt att känna så, men ställ er själva frågan: är det värt att orsaka en allvarlig olycka bara för att ni ska spara 30 sekunder? För många gånger är det faktiskt det enda som behövs: 30 sekunder att sakta ner och visa lite hänsyn tills ekipaget är en bit bort. 30 sekunder som du förlorar, men som kan bespara en annan människa en himla massa smärta, frustration och tid. 30 sekunder som lastbilschauffören i mitt fall troligtvis utan problem hade kunnat avvara, hade sparat mig 13 timmar på akuten och upp till 12 veckor som jag måste hoppa på kryckor, vara delsjukskriven och inte får rida.

Och för er (förhoppningsvis få personer) som inte bryr er tillräckligt mycket om hur ont någon får, eller hur mycket tid en annan människa blir berövad kanske det här får upp era ögon: En häst är SVINDYR. Och då menar jag inte några tusenlappar, jag menar att en vanlig “hobbyhäst” i många fall kan vara dyrare än bilen du kör. Jag känner ett flertal personer, som utan att vara några proffsryttare alls, lagt närmare en kvarts miljon kronor när de köpt häst. När det sker olyckor är det dessutom, i en mycket stor andel av fallen, bilföraren som är ansvarig på grund av de strikta lagar om trafikantens ansvar som vi har i Sverige. Jag citerar helahälsingland.se (länk till artikeln här):

“Olika regler gäller vid trafikolyckor där hästar och hundar är inblandade. Vid hundolyckor råder ett stort ägaransvar, medan det i princip alltid blir bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar.
– Till 95 procent är det bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar inblandade. Men som hästägare har man ett ansvar att inte vara oaktsam i trafiken, säger Ewa-Maria Gustafsson, regressansvarig på Agria djurförsäkringar.Hon berättar att om en van ryttare som rider en trafiksäker häst längs vägen och hästen därefter skräms, kastar av ryttaren, rusar ut i vägen och blir påkörd, blir det i de allra flesta fall bilisten som står som ansvarig för olyckan.

– Har bilisten en vanlig trafikförsäkring, då får han stå för kostnaderna. Har han däremot en helförsäkring går det på hans försäkring. Annars får han plikta för det själv. Kan man inte påvisa någon oaktsamhet hos ryttaren och en häst dykt upp på vägen, så är det tyvärr på det viset. Lagen säger så, berättar Eva Maria Gustavsson.”

Så, för att summera det hela: du som inte bryr dig om de eventuella skador på häst och ryttare som kan orsakas, du kanske i alla fall bryr dig om din plånbok. Jag tvivlar på att du kan se skillnaden mellan en häst som kostar 10 000 kr och en häst som kostar 1 000 000 kr. Och tro mig, även dyra hästar måste få komma ut i naturen ibland. Hade det känts i plånboken om du fått stå för ett sådant kalas? Troligen. Så om du inte värnar om andras, varken människor eller djurs, välbefinnande, tänk då på sin egen plånbok. Att bromsa och visa hänsyn i 30 sekunder kan spara dig väldigt mycket pengar.

Vilodag nummer två

Tyvärr får Sockan vila idag också, för andra dagen i rad. Eftersom att det strulade igår med inlämning av min bil fick jag göra det idag istället. J fick följa med hämta upp mig när jag lämnat den, och han kunde motvilligt tänka sig att vänta på mig när jag mockade och fixade höpåsar i stallet, men hade jag bett honom vänta i ett par timmar till så jag hade kunnat rida tror jag han hade exploderat… 😉

Lite tråkigt när det gick så bra sist och man bara läääängtar efter att fortsätta på samma spår. Nåja, vi har gott om tid på oss, så det är väl inte hela världen antar jag. 🙂

14182468_10154313194391550_2007861438_n.jpg

Gårdagens ridpass

Jag har ju glömt att skriva om ridpasset igår..! Sen senaste månaden har Sockan mest skrittat och travat för att hålla uppe konditionen, men nu när vi står på en ordentlig anläggning igen har vi självklart börjat “på riktigt” igen.

Det har blivit ganska mycket mjukstart med uteritter, men igår bestämde jag mig för att sitta en runda på banan. Dagen innan hade vi haft världens fight – Tussen tycker nämligen att det är heeeelt okej att slängtrava, försöka “springa ifrån” matte och vara allmänt super-taggad på livet. Hur mycket jag än älskar heta hästar, och tusen gånger hellre skulle ha det än en liten segis, blev vi rätt sura på varandra i förrgår. Jag tyckte nämligen att “nu fasen får det vara nog med trams”, medan Sockan tyckte att det var skitnice att springa på. Efter en rejäl dust kom vi dock överens om ett okej tempo, och jag avslutade passet nästan omgående efter att hon gett med sig.

sockan.png
Gulle-Tussen!

Jag förväntade mig samma scenario även igår, och föga förvånande började vi ridpasset i ungefär samma takt som om någon hade satt eld i svansen på henne. Det tog några varv innan hon lugnade ner sig och accepterade förhållningarna, men sedan var det precis som att spärren släppte och hon gick så jäkla fint! Det var precis som att gårdagens bråk (som jag lyckades ta igenom) hade tagit skruv, och hon insåg att det inte var så kul att bråka. Det var verkligen så himla roligt, hon jobbade på superbra och aktiverade verkligen kroppen, samtidigt som hon tog förhållningar, lyssnade på små hjälper, låg jättefint i formen även i övergångarna, och inte bråkade på något vis. För en häst som är riden så extremt lite är hon verkligen SÅ duktig, och suger till sig ny kunskap som en liten svamp!

Innan mamma hjälpte mig att “rida igenom henne” så att vi verkligen kom till arbete har hon alltid kastat lite med huvudet för att försöka komma undan, hastat på och inte velat t.ex. böja sig åt ena hållet, allt för att jag lät henne komma undan med det. Nu, när jag faktiskt börjar ställa lite krav på henne, är hon jättefin i munnen och följsam för hjälperna på ett helt annat sätt. Det var verkligen en dröm att rida igår. <3 Nu kommer det väl efterföljas av sjuttio pass som inte alls går lika bra, men man får leva på de gånger som allt verkligen klickar. 😉 Nu är hon dyr, hästapållan! <3

Vaccination och ny boxgranne

Idag var det vilodag för Sockis, som nu blir riden två dagar och sen vilar en. Det passade rätt bra ihop med hennes vaccination idag – det var dags för botulism-spruta. Jag steg upp ganska tidigt, tanken var att jag skulle köra till Audi och hämta ett lackstift, och därefter åka till Sockan, mocka och fixa höpåsar, vara där under vaccinationen och därefter åka och lämna in bilen på rekond.

Tyvärr fanns inte “min” färg i lager på Audi, utan de skulle beställa hem den tills imorgon. Ingen rekond idag med andra ord, utan det blev bara stallet avklarat i morse. Vaccinationen gick dock superbra, jag tror knappt att Tussen märkte av det. 😉 Dessutom kände veterinären Sockans uppfödare, vilket var lite komiskt. De hade tydligen gått på veterinärhögskolan tillsammans, så veterinären frågade direkt om jag kände Ragnvi när hon såg att Ragnvi var den enda som vaccinerat Sockan tidigare. Världen är liten ibland. 🙂

vaccination
Dags för vaccination!

Sockis har fått en ny boxgranne också! I början var hon väldigt intresserad av den nya kompisen, ett varmblod som heter Monroe. Monroe var däremot inte ett dugg intresserad av att prata med Sockan, trots längtansfulla blickar och lockande gnägg.

boxgranne
Sockis försöker övertyga Monroe om att det är en bra idé att snacka lite.

När Sockan insåg att Monroe kunde komma relativt nära hennes höhäck var hon dock inte alls lika intresserad av att prata vidare… 😉

Sockan i nytt stall

Jag har haft en riktig paus i bloggandet nu över sommaren – egentligen mest för att Sockan inte gjort speciellt mycket, antar jag. Runt sommarbetet fanns inga bra ridvägar och ridbanan var inte heller 100-procentig, så hon har fått vila ganska mycket.

Av ett flertal olika anledningar ville jag inte flytta tillbaka henne till det stall där hon stod tidigare, utan hon står nu i ett nytt stall i Burlöv. Det blir lite längre att köra varje dag, men det får jag leva med. 🙂

tussen.jpgTussen i sin nya (tillfälliga) hage.

Jag fick hjälp av Anna att flytta henne i måndags, och jag har börjat sätta igång henne lite igen. Som vanligt tar hon det hela med ro – ingen stress, äter bra, fin i magen och tycker att det är helt okej med nytt stall. Så himla skönt, det bådar verkligen gott inför en kommande tävlingskarriär också. 🙂

Ridbanan på det nya stället är toppen (och superstor!) och ridvägarna verkar också helt okej. Tanken är att jag ska rida mycket ute nu i ett par veckor så hon kommer igång igen. Sen ska jag faktiskt ta med henne upp till Småland en månad när J ska upp och göra sista rycket innan examen, och då hoppas jag att mamma kan hjälpa mig hyfsat mycket också. Vi ska försöka stalla upp både Sockan och Nettan i ett stall med ridhus under den månaden, så vi kan utnyttja tiden till max och träna!

Idag blev det också en uteritt. Sockis har (som vanligt) eld i baken och vill springa på som sjutton. Vi blev lite osams ett tag, men efter det accepterade hon motvilligt att vi inte skulle skena runt i bygden. 😉

Hovis på besök

I torsdags var hovslagaren hos oss för att fixa nya skor till Sockis. Jag har tidigare haft ett par olika hovslagare, mer eller mindre duktiga. Nu har jag dock hittat en superbra kille genom en kontakt här nere i Malmö! han är väldigt noggrann och tar tid på sig för att allt verkligen ska bli bra.

Sockan har haft (och har fortfarande) dåliga hovar, men sedan min nuvarande hovslagare har det blivit mycket bättre. Hon har stora hovar (nästan “fullblodshovar”) och de har varit ganska sköra, med sprickor framför allt på den vänstra, vita hoven.

Min gamla hovslagare slog på skorna på 30 min, skrev en saftig faktura och var sedan på väg därifrån snabbast möjligt. Min nuvarande tar tid på sig, provar, mäter vinklar, studerar och passar in otroligt noggrant. Frågar dessutom hur man upplever att det fungerat, svarar på diverse frågor man har, och om man säger något eller har åsikter tar han åt sig av det! Så fantastiskt skönt, för hennes riktigt tråkiga hovar har blivit mycket mycket bättre, även om de inte är helt hundra.

13689685_10154181721886550_848340421_n

Nu ser hovarna inte speciellt roliga ut nu heller, men de är extremt mycket bättre. Dels har jag fått tipset att använda Cornucrescine, vilket verkar fungera bra men tyvärr missfärgar hennes vita hov (därför den ser så tråkigt missfärgad ut! 😉 ), dels har hon horisontella jack i hoven för att stoppa sprickorna från att gå högre upp. Det går på rätt håll, så snart kanske hennes hovar blir hyfsat lika en normal hästs. 😉

Vad har ni för åsikter om hovslagare – är det inte svårt att hitta “rätt”?

Lite aha-upplevelser

Alla bilder i detta inlägg är på Sockan och min mamma.

Jag har ju redan berättat om min lilla aha-upplevelse med Sockan, när mamma följde med och red henne en kort kort stund. Det är verkligen extremt intressant att se någon annan, som dessutom är mycket kunnigare, sitta på ens häst.

13735427_10154181721741550_1467928886_n

Det korta pass som det ändå var har sporrat mig något otroligt. Jag har såklart alltid tyckt att jag har världens finaste häst, men att se henne “klicka till” och sedan faktiskt få till det själv på träningen dagen efter var världens grej! Jag som varit orolig för att ta igenom för mycket för snabbt upptäckte helt plötsligt att det var bättre att ta igenom ordentligt en gång, för att sedan få en häst som accepterade hjälperna på ett bättre och mycket mer harmoniskt sätt.

13735378_10154181721696550_1004772915_n

Något som jag funderat mycket över, och som jag diskuterade med mamma, är också det här med att tänka själv. Jag har haft det extremt förspänt som liten när det gäller ridningen. Jag har egentligen bara ridit två år innan  jag började nu i våras, och det var när jag hade ponny från 12 till 14 års ålder – totalt red jag då aktivt i cirka två år. Även om det gick extremt bra för mig och lilla ponnyn som var en riktig rosettplockare, har jag liksom aldrig behövt tänka själv i ridningen. Normala barn kanske red för instruktör en gång i veckan om de hade tur – jag gjorde det varje dag! Mamma var alltid med när jag red, och hjälpte mig otroligt mycket hela tiden. Även om detta innebar att jag och ponnyn utvecklades extremt snabbt, så innebar det också att jag slapp tänka själv så mycket. Mamma såg allt och var nog den bästa tränare jag kunde ha.

Det blir en extremt stor skillnad nu, när jag dela har en storhäst, dels inte har ridit alls på mer än 10 år (!) och dels måste börja tänka själv helt plötsligt. Att jag ska behöva tänka själv är dock ingen negativt – det kan vara dags när man är 25 år gammal. 😉

Jag är bara så taggad nu – dags att sluta fega och kanske faktiskt anmäla oss till en tävling. Även om det blir en LC så är det i alla fall ett steg på vägen. 🙂

13713427_10154181721876550_881018237_n13713263_10154181721726550_1627269856_n13705125_10154181721856550_1619271303_n13689402_10154181721761550_1392038286_n

Plötsligt händer det..!

Igår hände något mer eller mindre spektakulärt – min mamma upplyste mig nämligen om att min häst inte är gjord av porslin. 😉

Även om Sockan är 12 så är hon ju bara riden i lite drygt ett halvår, och jag som ridit så himla lite tidigare är nog lite för försiktig med henne – jag har totalt undvikt konflikter eller att pressa henne alls. Jag har nog varit rädd för att skapa konflikter i onödan – typ rädd att jag skulle målat in mig i ett hörn och gjort saken värre genom att ta igenom ordentligt och verkligen komma till arbete.

Min mycket kloka och fantastiskt duktiga mamma var dock inte lika rädd. Hon har varit nere och hälsat på mig i Malmö nu, och vi passade på att ta en sväng till stallet. Först red jag, och sedan var det hennes tur. Något modfälld konstaterade jag att efter 5 minuter med mamma i sadeln blev det en helt annan häst. De bråkade lite en stund (Sockan tyckte nog att mamma var skittaskig) men efter bara ett par minuter blev hon mycket stadigare och framför allt började hon jobba på med bakkärran!

Det blev lite blandade känslor – främst blev jag ju (såklart!) fantastiskt glad över hur fint hon gick, men det är liiiite liiiite jobbigt att se någon annan rida ens egen häst så mycket bättre än man själv gör… 😉 Men som mamma sa, jag har ridit två år när jag var 12-14 år och hon har ridit hela livet, så det vore ganska märkligt om hon inte kunde lite mer än mig, haha! Fast ändå lite jobbigt. 😉

Nu känns det dock toppen, nu vet jag att jag kan våga kräva mer av henne, framför allt att hon inte ska få springa på eller slå sig fri för att komma undan. Men så fantastiskt kul det blev att rida på en gång, och vad glad jag är för min lilla tjej. <3

Här nedanför kommer en liten filmsnutt från idag, mamma filmade. Vi har knappt tränat galoppfattningar alls, men hon börjar förstå! 🙂 Klicka här för att komma till videon.

13714494_10154180253341550_1612641367_n

Myshelg i Falsterbo

13650575_10154166747506550_726908080_n.jpg
Patrik Kittel och Delauney som vann lördagens Grand Prix Kür.

Den här helgen har varit en riktig myshelg i hästens tecken. Min bästa vän Amanda kom till oss i fredags, och det är lika härligt som alltid när hon kommer. Det är jobbigt att inte kunna umgås lika mycket som vi gjorde innan – när jag bodde i Växjö umgicks vi i princip varje dag, och nu är det helt plötsligt 25 mil mellan oss. Fredagskvällen gick bara åt till mys – jag lagade mat och därefter satt vi bara uppe och pratade och tittade på film.

På lördagen åkte vi direkt till Falsterbo, såg en massa fina hästar och mös i solen! Jag hade satt en mental spärr på plånboken då jag verkligen inte behöver mer utgifter just nu, och otroligt nog lyckades jag faktiskt hålla mig utan att köpa en enda pryl! 😉

J jobbade tyvärr natten mellan lördag och söndag, men jag och Amanda åkte till två av J:s kompisar på lite förfest innan vi avslutade kvällen på Etage i Malmö. Både jag och Amanda var riktigt toppade ett tag, vilket vi fick lida över idag.. 😉 Både hon och jag vaknade vansinnigt bakfulla vid 15.00, haha!

Hoppas ni har haft en lika härlig helg som jag 🙂

Träns med vaggor

Det har varit en himla diskussion om träns med så kallade “vaggor” de senaste dagarna – inte minst på grund av det förtydligande som gjordes från Svenska Ridsportförbundet i samband med helgens SM-tävlingar på Strömsholm.

En vagga är ett extra resårband som används av vissa tränstillverkare, mest kända är nog PS of Sweden men funktionen används också av Prestige. Resårbandet sitter dels i sidostyckena vid bettet, dels i tyglarna vid bettet. Tanken är att de ska verka elastiskt och ge en högre grad av komfort för hästen, då de ska låta bettet “fjädra”. Det ska då avlasta tänder och laner från statiskt tryck. Många avser att hästarna trivs bättre med denna typ av träns, och att det är skonsammare och mer hästvänligt än vanliga träns/tyglar.

Anledningen till att det blivit så uppmärksammat nu är att Svenska Ridsportförbundet har gått ut med ett förtydligande av TR (Tävlingsregementet) som reglerar vad som är och inte är tillåtet på tävling. Enligt Ridsportförbundet tillåter TR inte vaggor. Till skillnad från vad många verkar tro är det inte så att det tagits ett beslut att förbjuda dem nu – det har faktiskt varit förbjudet hela tiden, allmänheten har bara inte varit medveten om det.

I sin helhet skriver Svenska Ridsportförbundet: “Med anledning av en diskussion rörande kandar och träns gör Svenska Ridsportförbundet följande förtydligande:

Tyglar med elastisk funktion är inte tillåtna enligt Svenska Ridsportförbundets TR, Tävlingsreglemente, och heller inte enligt FEI:s internationella regler.

Bett ska ha en direkt kontakt med sidostycken och tyglar utan någon fjädrande funktion.

Hästens utrustning regleras i Mom 211 i TR II Dressyr.
I Mom 211 punkt 8.6. står All övrig utrustning inte nämnd i moment 211, är förbjuden och dess användande leder till avstängning ur klass/klasser.” Länk till deras hemsida och uttalande här.

Vid närmare granskning av själva TR II för dressyr kan man läsa följande angående träns och tyglar: (TR I sin helhet kan du hitta här.)

“2.1. Träns består av huvudlag med bett och tyglar samt nosgrimma. Huvudlaget är sammansatt av nackstycke, sidostycken, käkrem och pannrem. Huvudlag och nosgrimma får vara gjorda av läder eller plast, som inte får såra eller skada hästen. Mjukt fodrat skydd får användas på nackstycke.”

“2.3. Tyglar ska vara av läder och/eller textil med eller utan läderstroppar. Även tyglar med tunn gummifodring eller gummivävtyglar är tillåtna.”

“8.6. All övrig utrustning inte nämnd i moment 211, är förbjuden och dess användande leder till avstängning ur klass/klasser.”

Med andra ord hävdar ridsportförbundet att det alltid har varit otillåtet att använda sig av denna typ av tyglar och träns, men att allmänheten inte varit medveten om det och att man därför väljer att nu gå ut med et förtydligande. Självklart orsakar detta ganska rejält med tumult, speciellt då det görs i samband med SM-tävlingar där ett flertal av ryttarna använder sig av denna typ av träns/tyglar (och har gjort så under flera år).

När jag tolkar TR tycker jag det framgår tydligt att det inte får användas resårvaggor på tyglar – tyglarna ska vara gjorda av läder eller textil. Även om de får ha gummifodring tror jag inte att man på något vis kan hävda att det är det dessa resårvaggor är.

Många hävdar att det borde vara tillåtet på tränsen, då de får vara gjorda av plast eller läder – dock tror jag här att Ridsportförbundet menar att det får bestå av plast såsom de träns som används inom distans eller galopp, inte att man ska få ha resår i tränsen. Dessutom brukar resårband vara gjorda av både gummi och textil, och därmed borde de inte vara tillåtna pga textilinslaget.

Opinionen verkar vara delad bland hästfolket – många tycker att det är helt fel beslut, att det självklart borde tillåtas och att det ligger något annat (t.ex. motvilja mot vissa tillverkare) bakom. Andra tycker helt tvärt om – att det hela tiden framgått av TR, och att det borde ha framkommit tidigare.

Många verkar också felaktigt dra slutsatsen att det är ett nytt beslut som klubbats igenom just nu, och då förstår jag verkligen upprördheten hos dessa personer. Dock är det viktigt att tänka på att det faktiskt är regler som funnits hela tiden, men att domare och allmänhet faktiskt inte varit medvetna och därför inte agerat mot det.

Det som slår mig är att tillverkarna inte är bättre förberedda inför en “skandal” som denna. Nu verkar faktiskt bla PS of Sweden ha fått mycket medhåll och har opinionen med sig, men jag som jobbar mycket med framtagning av produkter inom mitt område hade nog gått ett steg längre i produktutvecklingen – innan jag hade lanserat en produkt med en ny funktion hade jag kontaktat berörd organisation, i detta fall Ridsportförbundet, för att få ett absolut okej på produkterna. Talespersonen för PS hävdar själv att ingen kan svara på “varför det inte är tillåtet längre”. Kruxet är ju dock att det i själva verket aldrig varit tillåtet enligt TR. Självklart är det lätt att vara efterklok, men det är inte kul att möta en upprörd ström av kunder. Själv kan jag verkligen förstå upprördheten hos många av PS kunder. På många av tränsens beskrivningar står det att de är godkända för både hopp- och dressyrtävlingar, Om jag hade köpt ett träns för 3000 kr under dessa förutsättningar hade jag också varit upprörd om jag inte fått använda det på tävling. Det tråkiga med hela den här “soppan” är självklart att både tillverkare och kunder som köpt tränset gjort det av omtanke för hästen – att det ska bli skonsammare och mer komfortabelt än ett “vanligt” träns. Alternativet att klippa bort vaggorna finns såklart, och då är både träns och tyglar fullt godkända för tävling, men har man köpt ett träns med specifika funktioner vill man såklart ha kvar dessa.

 

Personligen kan jag tycka att det är synd att vaggorna inte tillåts – funktioner som främjar hästens komfort är självklart något man bör uppmuntra och aktivt jobba för att vidareutveckla. Samtidigt förstår jag verkligen att man valt att gå ut och förtydliga detta – om det hela tiden varit otillåtet (även enligt FEI) ska det inte få förekomma på tävling, oavsett om det blivit “normalt” eller ej – det är helt enkelt orättvist, för kan man tumma på en regel så måste man kunna tumma på fler, och då blir plötsligt TR ihåligt och tandlöst. En positiv aspekt i det hela är att TR faktiskt revideras med jämna mellanrum – låt oss hoppas att den kommande revidering tillåter denna typ av vaggor – för allt som kan öka komforten hos våra hästar bör premieras!