Träning för Charlotte

Idag tränade jag för Charlotte på CS Dressage, det är tredje gången jag rider för henne och jag trivs jättebra! Hon både lyssnar på vad jag funderar på (vilket inte är helt vanligt när det gäller tränare), samtidigt som hon alltid har en bra lösning eller svar på mina funderingar. Tråkigt att vi ska flytta, nu när jag har både bra tränare och hovslagare här nere. Tyvärr tror jag inte att någon av dem är sugen på att följa med mig upp till Småland… Haha! 😉

När jag red fram (innan Charlotte kom) kändes det inte alls bra. Högervarvet fungerar toppenbra och vänstervarvet inte alls lika bra, precis som gårdagens pass. Jag blir frustrerad och grubblar på vad jag kan göra, samtidigt som jag mesar lite med hästen för att jag inte är 100% säker på hur mycket jag kan kräva. Sockan är såklart en liten smartis och gör inte mer än hon måste. 🙂

Vi började i trav, och Charlotte gav mig tipset att hela tiden tänka på att krama vänstertygeln (“som en blodtrycksmätare” haha), så att jag inte blir statisk där och håller i den istället för högern, vilket Sockan (och jag) gärna vill. När det kändes bättre i traven gav vi oss på galoppen. Där fungerar höhögergaloppen jättebra, även om jag tycker att jag får lite för mycket i yttertygeln. Dock handlar det nog om styrka – det kommer bli bättre när Sockan blir starkare och orkar bära sig bättre.

Vänstergaloppen var inte lika rolig. Det blir mycket svårare i det varvet, inte minst på grund av mig. Charlotte påpekade för mig att jag vrider fram högeraxeln lite, och då blev det faktiskt mycket bättre. En stor del av oliksidigheten beror säkert på mig, och att jag är sned efter min olycka. Har den senaste tiden försökt tänka på att sitta rakt så jag inte viker mig i någon sida, men har inte tänkt på att jag kanske vrider hela kroppen. Tänk vilken skillnad det blir när man har någon på marken som kan hjälpa en! Det hade jag aldrig klurat ut själv…  Passet avslutades med en myyyycket bättre vänstergalopp är vi fått till tidigare. Heja Charlotte! 🙂

Slutligen fick jag med mig att jag måste ställa mer krav på Sockan. Jag blir lätt lite osäker och då vågar jag inte kräva något, är fortfarande kvar i tanken att hon är en bebis som bara behöver hjälp och stöttning med minsta lilla. Nu har vi ju trots allt kommit en bit (i traven) och det är dags att fixa galoppen så vi kommer någon vart. Tack Charlotte för att du inte låter mig tramsa, haha! 😀

En fraktur till!

Hej kompisar!

Nu har det hänt ännu mer spännande saker – jag har nämligen “fått” en fraktur till. Eller ja – jag har haft två hela tiden, tydligen, men först upptäckte man bara en. 2 dagar efter olyckan (runt 15/9) granskade man mina röntgenplåtar en gång till, och upptäckte en fraktur till (båda i bäckenet). Det intressanta här är att sjukvården “glömt” att berätta det för mig, jag upptäckte det själv för någon vecka sedan när jag loggade in på 117.se och kollade mina journaler. Kul! 😉

På den positiva sidan, så försökte jag rida igen igår, och det gick faktiskt bra! Gjorde knappt ont alls. 🙂 Jag tog det väldigt försiktigt och satt aldrig ner i trav eller galopp, utan värvade lättridning och lätt sits. Det tråkiga är att jag inte känner att jag “får till det” lika bra, för att man verkligen ska kunna påverka krävs det nästan (för mig iaf) att jag verkligen kan sitta i och hålla om… Men vi kommer ju någonstans, och det är superkul att jag i alla fall kan hålla igång henne själv och att mamma slipper rida både sin och min… Får hoppas att det håller i sig att jag kan rida bara. 😀

Nedan kommer en liten bild på mamma när hon rider Sockis. 🙂

Om ni inte kan se videon nedan så finns det en video här: KLICKA HÄR.

 

 

Hur går det för oss?

Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat här på evigheter – jag har deppat ihop totalt när det gäller ridningen, efter olyckan.

Snabb recap för er som inte läst mitt tidigare inlägg – jag och Sockan var på bara några meters avstånd från en tutande lastbil, vilket resulterade i att jag ramlade av och fick en fraktur i bäckenet. Sockan klarade sig tack och lov bra!

Nu har det gått 7 veckor sedan olyckan. Sockan har varit hemma hos mamma ända sedan dess, men på grund av att Jonathan ska avsluta sin utbildning är vi tillbaka i Växjö i en månad med start förra måndagen, 24/10.

Mitt tillfrisknande har gått förvånansvärt bra! Jag har gått från att inte kunna ta mig upp ur sängen utan hjälp till att kunna gå som vanligt utan att det gör ont. I samband med att vi åkte tillbaka till Växjö stallade jag och mamma upp Sockan och Nettan (mammas häst) på Lammhults Ridklubb för att kunna träna intensivt i en månad. Mamma är verkligen duktig och tanken var att hon skulle hjälpa mig och Sockan att utvecklas ordentligt den kommande månaden.

13713263_10154181721726550_1627269856_nSnoken och mamma i somras.

Jag provade att rida lite försiktigt de två-tre första gångerna, det blev lite ömt men ingen stor grej och gick över till dagen efter. I helgen körde vi ett ordentlig pass och det gick såååå bra. Ni vet, ett sånt där pass när man bara känner hur mycket man älskar sin lilla häst? Hon tuffade på, trampade under sig, fick lite stuns i steget men var samtidigt mjuk och följsam.. Så fantastiskt härligt. <3 Problemet med det hela var att det gick så bra att jag liksom glömde bort att känna efter hur ont det gjorde. När vi saktade av till skritt och skulle gå in insåg jag att det gjorde lite ondare än vad det gjort innan. Mamma fick “ta emot” när jag hoppade av, och jag konstaterade direkt att jag inte kunde gå. Alls. Alltså, jag haltade typ som om ena benet varit 30 cm kortare än det andra.

Jag var dock fortsatt positiv! Och ja, jag inser att det låter helt befängt, men jag fick två skador när jag trillade av – en fraktur i bäckenet (vid sittbenet) och en mjukdelsskada typ vid utsidan på höften. Eftersom att det “bara” gjorde ont på utsidan av höften antog jag att jag bara överansträngt musklerna innan de var helt läkta, och att det snart blir bättre igen. nu, efter 4 dagar, har jag mycket ont i själva sittbenet igen – med andra ord har jag troligtvis slagit upp frakturen igen. JIPPIE, nu förlänger jag säkert min konvalescens med ytterligare två månader. Hur sjutton ska jag göra med Sockis nu? Mamma kan såklart rida henne de kommande tre veckorna, men när vi åker tillbaka till Malmö får hon såklart följa med. Hitta tillfällig medryttare? Känns sådär, min lilla Snok är ganska speciell och man måste ha helt rätt blandning av mjuk men bestämd ridning för att det ska fungera. Tömköra i en månad? Mja, känns inte heller superbra med tanke på hur lite erfarenhet jag har. Får väl bli en senare fråga kanske, just nu blir det till att dricka mycket mjölk och hoppas att frakturgudarna plötsligt beslutar sig för att unna mig ett rekordsnabbt tillfrisknande! 😉

Vill ni veta det allra bästa, nu när jag återigen har superont och knappt kan ta mig 15 meter utan kryckor? Jag lämnade alla mina smärtstillande hemma i Malmö, för jag “har ju inte alls ont längre”. Sanna Johansson i ett nötskal. 😉

Sockan åker på lördag…

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt och ganska känslosamt inlägg, men det har varit väldigt skönt att skriva av sig här och det har hänt rätt mycket de senaste dagarna.

Just nu är jag så fruktansvärt ledsen och besviken. Sedan jag flyttade Sockan till det nya stallet har ridningen flutit på så bra, Sockan har varit så duktig! Det har liksom bara varit att hoppa upp så har vi nästan direkt hittat den där superfina känslan när vi verkligen har ett dragläge – där hon jobbar på och är helt med mig i båda varven, och det känns som att vi verkligen är ett team som gör något tillsammans. Jag som har haft så svårt att hitta den där lilla sista energikicken i traven utan att hon springer ifrån mig, och att få henne att jobba lika bra i högervarv som i vänster – nu har det verkligen fungerat. Och nu, på grund av någon annan, känns det som att allt är nedspolat i toaletten.

13275782_10154044890686550_1996858670_n
Fina Sockan. <3

Det var i tisdags som allt gick åt skogen. Sockan vilade i måndags, och jag skulle rida på banan i tisdag, men beslutade mig för att ta en liten skritt- och travuppvärmning ute i naturen (hon tycker ju att det är så mycket roligare). Jag skrittade den vanliga rundan runt hagarna, och skulle trava fram och tillbaka på en liten travslinga som finns mellan ett fält och en 70-väg. Man kan inte säga att någon häst är 100% trafiksäker, men Sockan har gått i hage bredvid en relativt trafikerad väg och har vant sig vid både bilar, lastbilar och motorcyklar, så trafik brukar inte bekomma henne nämnvärt mycket. Trots att den lilla travslingan ligger parallellt med vägen, kanske 2-3 meter ifrån med en gles allé av små lövträd mellan, brukar det gå hur bra som helst. Det gjorde det denna gången också, och vi kom fram till slutet av fältet och vände tillbaka.

Under hela tiden är det ganska mycket trafik på vägen, men Sockan bryr sig inte om det alls. Precis när vi vänt kommer dock en lastbil som låter väldigt mycket, och Sockan blir lite orolig. När lastbilen är exakt i jämnhöjd med oss, dvs ca 3 meter mellan mig/Sockan och lastbilen, lägger sig lastbilschauffören på tuten (som jag uppfattade det för att han var irriterad på framförvarande bilist). Träden som är mellan ridslingan och vägen är små lövträd, planterade med flera meters mellanrum, och det fanns inte en chans att han inte hade sett oss – trots detta väljer han alltså att tuta när han är bara ett par meter ifrån en häst med ryttare.

Sockan blir givetvis livrädd, och sätter av i sken mot stallet. Jag blir såklart chockad, och försöker hålla in henne – när hon i sin panik känner att hon blir hindrad börjar hon panikslaget att först ställa sig och därefter bocka som en galning. Jag är normalt ganska sadelfast, men i detta läge hade jag inte en chans, utan kom på sniskan, klamrade mig fast för glatta livet medan Sockan skenade hemåt, och drog sedan i marken med en rejäl smäll. Höften tog den värsta smällen, men jag slog också i huvudet ganska ordentligt. Jag minns att jag tittade upp efter Sockan, och därefter svimmade jag av en kort stund. Jag skulle gissa att jag var avsvimmad i ett par sekunder, men Sockan hade ändå tagit sig väldigt långt när jag kvicknade till. Värt att notera är att varken lastbilschauffören eller någon av de bilister som måste ha sett min ofrivilliga avsittning stannade för att kolla läget, trots att jag inte reste mig upp omedelbart.

Efter min lilla avsvimning, och bedövad av adrenalin och chock, kom jag snabbt på fötter och började springa efter Sockan. Efter bara några steg insåg jag dock att benen knappt bar mig, och att jag skulle ramla när som helst om jag fortsatte “springa”. Jag fick alltså nöja mig med att haltande linka mot stallet, och samtidigt rörde sig tusen tankar i huvudet – hon har bara bott här några veckor, har hon full koll på vart hon ska? Hur fort hinner hon upp till Europa-vägen som ligger bara någon km från stallet? Hur mycket täcker hennes veterinärvårdsförsäkring? Tänk om hon redan kommit ut på vägen? Tänk om hon trampar på tyglarna? Tack och lov att jag tog tränset med de korta cob-tyglarna och inte mina långa som jag rider med 99% av gångerna. Har hon kommit hem? Har hon gått omkull?

Samtidigt ringde jag förtvivlat alla som jag trodde var i stallet, och fick inget svar första minuten (som kändes som en hel evighet). När jag till slut fick tag på Ingrid måste jag ha låtit som en babblande galning, som med gråten i rösten förtvivlat frågade om de fångat Sockan. Stackars Ingrid som stod och bytte om hade inte en aning om vad jag pratade om, och undrade hur det var med mig – om jag ramlat av och om jag var okej. Jag ylade bara att allt var bra och att vi måste hitta Sockan. Samtidigt kom Annika mot mig på ridslingan, hon såg ganska lugn ut och jag fick snabbt reda på att Sockan var infångad och vid första anblicken såg helt okej ut, även om hon såklart var väldigt skärrad.

Alla tjejerna i stallet var otroligt gulliga, de hade redan sadlat av och ställt in Sockan, och hjälpte mig ut till fikahörnan där de satte mig på en stol, hämtade vatten och pysslade om mig. Hanah och Birgitta satt länge och pratade med mig, vilket var fantastiskt skönt. Efter ett tag hade den värsta chocken gått över, och kvar var bara en blandning av lättnad att det ändå gått så bra som det gjorde, tacksamhet mot mina fantastiska stallkompisar som släppte allt bara för att hjälpa mig och sitta och prata med mig, samt en liten oro för hur länge jag skulle ha ont och inte kunna rida.

Efter en halvtimmes sittande och pratande skulle jag försöka ställa mig upp. Då antar jag att det värsta adrenalinpåslaget var borta, och så fort jag försökte stödja på högerbenet svartnade det framför ögonen på mig, på grund av smärtan. Vi konstaterade ganska snabbt att jag inte kunde gå, ännu mindre köra hem själv, så jag ringde J som fick skjuts till stallet av en kompis för att hämta bilen (och mig).

J fick bära mig och vika ihop mig så jag kom in i bilen (haha), och vi konstaterade ganska snabbt att jag borde åka till akuten – jag hade ju slagit i huvudet ganska ordentligt, och mådde lite illa samtidigt som jag hade svimmat och såklart hade fruktansvärt ont i höften.

När vi kom till akuten fick vi vänta en stund på att anmäla oss, men när sköterskorna väl fick min redogörelse över vad som hänt fick jag dels skäll för att jag inte ringt ambulansen (vilket jag tydligen borde ha gjort eftersom att jag svimmat efter att ha slagit i huvudet – kan vara bra att veta!), dels blev det en himla fart på dem och det kom snabbt två sköterskor med en bårvagn och nackkrage. Nackkragen slapp jag när jag ganska bestämt förklarade att det var totalt onödigt då jag inte hade ont alls och att det var höften som tog den absoluta merparten av smällen. Att flytta från rullstolen till båren var dock en svår uppgift – höften är en så central del av kroppen att man i princip inte kan röra sig utan att den påverkas, och varje liten rörelse skickade en blixt av nästan förlamande smärta genom hela höften och en bit ner på låret. Till slut lyckades jag, med hjälp av de två sköterskorna som fick ta emot mig och Jonathan som fick lyfta, kravla över till bårvagnen. Samtidigt som de två sköterskorna gjorde en initial undersökning, kollade puls och blodtryck och hjälpte mig av med ridbyxor och stövlar, förklarade jag entusiastiskt för den ena (som funderade på att börja rida) att min olycka inte skulle avskräcka henne och att ridskolehästar är hur snälla och stadiga som helst, och inte minst att hela min olycka berodde på ett as till lastbilschaufför.

Efter den inledande kollen blev jag inrullad i ett väntrum, där jag regelbundet blev kollad av sköterskor som lös mig i ögonen med en ficklampa och kollade så jag var okej och inte tappat minnet eller blivit förvirrad. Fina J satt med mig hela tiden och höll mig sällskap. <3

Efter cirka 8 timmars väntan på kirurgavdelningen  för att få träffa en läkare på grund av smällen i huvudet (som enligt mig var helt onödigt då jag varken hade ont i huvudet, var förvirrad eller illamående, utan enbart ville till ortopeden för min höft) lyckades J få en sköterska att skriva en remiss så att jag skulle få komma till röntgen för att kolla höften.

Efter totalt 13 timmars väntan hade jag blivit röntgad och fått träffa både kirurg och ortoped, och slutsatsen blev att jag inte hade någon allvarlig skada på huvudet utan troligtvis svimmat och mått illa på grund av chocken, men att jag däremot hade fått en fraktur i bäckenbenet. Seriöst, ni vet en sån fraktur man får när man är 100 år gammal och ramlar? Japp, en sån fraktur. Ovanpå det har jag också fått en muskelskada, som troligen är orsaken till den värsta smärtan just nu. Så, ungefär 6:30 på morgonen fick vi lämna akuten med kryckor och dunder-smärtstillande.

Enligt ortopeden kommer jag få hoppa på kryckor i ett bra tag. 12 veckor om jag har otur, men läker det fort så kanske det går på 6 veckor. Också stränga förmaningar om att jag ABSOLUT inte får rida innan det är helt bra så jag kan gå utan kryckor och smärta, för ramlar jag av hästen igen innan det är läkt kommer troligtvis hela bäckenet bli skadat med operationer och lååååång rehabiliteringstid som resultat.

Fan också. Jag är så jävla arg och ledsen och frustrerad just nu. När jag äntligen äntligen börjar hitta ett riktigt samspel med min fina häst så kommer ett pucko och förstör allt för oss. Naturligtvis hade det kunnat gå mycket mycket värre. Jag hade kunnat få allvarliga skador på rygg och nacke, Sockan hade kunnat gå omkull och skadat sig allvarligt, hon hade i allra värsta fall kunnat springa ut på vägen och orsaka en olycka där andra människor skadats… Jag är tacksam att det gick så bra som det gick, men jag är samtidigt otroligt arg för att det hände. Det var ju så onödigt, att inte visa någon hänsyn och att tuta just då!

Jag är samtidigt så otroligt tacksam mot alla som hjälpt mig – Ingrid och Annica för att ni mötte mig och hjälpte mig, precis när jag trillat av. Hanah och Birgitta för att ni fångade in Sockan, “klädde av henne”, och pysslade om både mig och hästen efter fallet. Och självklart för att ni dessutom erbjudit er att hjälpa till med mocking och ompyssling av Sockis nu när jag inte kan. Ett enormt tack till den fantastiska personalen på sjukhuset som trots att de är underbemannade och extremt stressade lyckas hålla humöret uppe och vara glada och trevliga mot alla de träffar. Och såklart fina, fina J som släppte allt för att hämta mig, och satt bredvid mig och höll sig vaken under hela natten på sjukhuset i 13 timmar på världens hårdaste trästol, och som tramsade och fick mig att skratta och tänka på annat trots att jag hade så jäkla ont att jag stundtals inte kunde fokusera på något annat. Som nu dessutom har städat hela vårt hus och gjort det “krycksäkert” så att jag ska komma fram överallt på egen hand. Och så självklart mamma och pappa, som kör hela vägen ner från Småland för att hämta Sockan och ta hand om henne nu när jag själv inte kan.

Jag vill be alla som blir vittne till en avfallning, oavsett om ni är inblandade eller inte, att stanna och se efter så att ryttaren är okej. Att man ställer sig upp och springer efter hästen är inte ett tecken på att allt är bra – i många fall är hästen både ens bästa vän och käraste ägodel, och allt man bryr sig om just då, när adrenalinpåslaget är stort och paniken bedövar all smärta, är att se till att kompisen inte blir påkörd av en bil eller ramlar och bryter benen. I mitt fall satte jag av efter Sockan trots att jag hade slagit i huvudet, svimmat och dessutom fått en fraktur på bäckenbenet. En avfallning som enligt sköterskorna på sjukhuset borde ha krävt ambulans.

Samtidigt vill jag också vädja till alla trafikanter att ta det lugnt om ni ser en häst när ni är ute och kör. Många, oavsett ålder och kön, beter sig föredömligt. Även om hästen inte är ett dugg orolig är det många som saktar ner eller stannar och till och med stänger av motorn så att hästen kan passera. Ni är fantastiska, TACK för er omtanke. Men sedan finns det ju den där lilla klicken, som inte visar samma hänsyn. Som kanske gasar på, kör för nära eller till och med tutar på ekipaget eller andra trafikanter. Jag förstår er, på många punkter – ni är kanske sena någonstans, måste hålla en deadline, ni är irriterade på medtrafikanterna, kanske tycker att man inte har att göra i eller i närheten av trafiken om man inte tar en trafiksäker häst. Absolut, ni har all rätt att känna så, men ställ er själva frågan: är det värt att orsaka en allvarlig olycka bara för att ni ska spara 30 sekunder? För många gånger är det faktiskt det enda som behövs: 30 sekunder att sakta ner och visa lite hänsyn tills ekipaget är en bit bort. 30 sekunder som du förlorar, men som kan bespara en annan människa en himla massa smärta, frustration och tid. 30 sekunder som lastbilschauffören i mitt fall troligtvis utan problem hade kunnat avvara, hade sparat mig 13 timmar på akuten och upp till 12 veckor som jag måste hoppa på kryckor, vara delsjukskriven och inte får rida.

Och för er (förhoppningsvis få personer) som inte bryr er tillräckligt mycket om hur ont någon får, eller hur mycket tid en annan människa blir berövad kanske det här får upp era ögon: En häst är SVINDYR. Och då menar jag inte några tusenlappar, jag menar att en vanlig “hobbyhäst” i många fall kan vara dyrare än bilen du kör. Jag känner ett flertal personer, som utan att vara några proffsryttare alls, lagt närmare en kvarts miljon kronor när de köpt häst. När det sker olyckor är det dessutom, i en mycket stor andel av fallen, bilföraren som är ansvarig på grund av de strikta lagar om trafikantens ansvar som vi har i Sverige. Jag citerar helahälsingland.se (länk till artikeln här):

“Olika regler gäller vid trafikolyckor där hästar och hundar är inblandade. Vid hundolyckor råder ett stort ägaransvar, medan det i princip alltid blir bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar.
– Till 95 procent är det bilföraren som står som ansvarig vid olyckor med hästar inblandade. Men som hästägare har man ett ansvar att inte vara oaktsam i trafiken, säger Ewa-Maria Gustafsson, regressansvarig på Agria djurförsäkringar.Hon berättar att om en van ryttare som rider en trafiksäker häst längs vägen och hästen därefter skräms, kastar av ryttaren, rusar ut i vägen och blir påkörd, blir det i de allra flesta fall bilisten som står som ansvarig för olyckan.

– Har bilisten en vanlig trafikförsäkring, då får han stå för kostnaderna. Har han däremot en helförsäkring går det på hans försäkring. Annars får han plikta för det själv. Kan man inte påvisa någon oaktsamhet hos ryttaren och en häst dykt upp på vägen, så är det tyvärr på det viset. Lagen säger så, berättar Eva Maria Gustavsson.”

Så, för att summera det hela: du som inte bryr dig om de eventuella skador på häst och ryttare som kan orsakas, du kanske i alla fall bryr dig om din plånbok. Jag tvivlar på att du kan se skillnaden mellan en häst som kostar 10 000 kr och en häst som kostar 1 000 000 kr. Och tro mig, även dyra hästar måste få komma ut i naturen ibland. Hade det känts i plånboken om du fått stå för ett sådant kalas? Troligen. Så om du inte värnar om andras, varken människor eller djurs, välbefinnande, tänk då på sin egen plånbok. Att bromsa och visa hänsyn i 30 sekunder kan spara dig väldigt mycket pengar.

Vilodag nummer två

Tyvärr får Sockan vila idag också, för andra dagen i rad. Eftersom att det strulade igår med inlämning av min bil fick jag göra det idag istället. J fick följa med hämta upp mig när jag lämnat den, och han kunde motvilligt tänka sig att vänta på mig när jag mockade och fixade höpåsar i stallet, men hade jag bett honom vänta i ett par timmar till så jag hade kunnat rida tror jag han hade exploderat… 😉

Lite tråkigt när det gick så bra sist och man bara läääängtar efter att fortsätta på samma spår. Nåja, vi har gott om tid på oss, så det är väl inte hela världen antar jag. 🙂

14182468_10154313194391550_2007861438_n.jpg

Gårdagens ridpass

Jag har ju glömt att skriva om ridpasset igår..! Sen senaste månaden har Sockan mest skrittat och travat för att hålla uppe konditionen, men nu när vi står på en ordentlig anläggning igen har vi självklart börjat “på riktigt” igen.

Det har blivit ganska mycket mjukstart med uteritter, men igår bestämde jag mig för att sitta en runda på banan. Dagen innan hade vi haft världens fight – Tussen tycker nämligen att det är heeeelt okej att slängtrava, försöka “springa ifrån” matte och vara allmänt super-taggad på livet. Hur mycket jag än älskar heta hästar, och tusen gånger hellre skulle ha det än en liten segis, blev vi rätt sura på varandra i förrgår. Jag tyckte nämligen att “nu fasen får det vara nog med trams”, medan Sockan tyckte att det var skitnice att springa på. Efter en rejäl dust kom vi dock överens om ett okej tempo, och jag avslutade passet nästan omgående efter att hon gett med sig.

sockan.png
Gulle-Tussen!

Jag förväntade mig samma scenario även igår, och föga förvånande började vi ridpasset i ungefär samma takt som om någon hade satt eld i svansen på henne. Det tog några varv innan hon lugnade ner sig och accepterade förhållningarna, men sedan var det precis som att spärren släppte och hon gick så jäkla fint! Det var precis som att gårdagens bråk (som jag lyckades ta igenom) hade tagit skruv, och hon insåg att det inte var så kul att bråka. Det var verkligen så himla roligt, hon jobbade på superbra och aktiverade verkligen kroppen, samtidigt som hon tog förhållningar, lyssnade på små hjälper, låg jättefint i formen även i övergångarna, och inte bråkade på något vis. För en häst som är riden så extremt lite är hon verkligen SÅ duktig, och suger till sig ny kunskap som en liten svamp!

Innan mamma hjälpte mig att “rida igenom henne” så att vi verkligen kom till arbete har hon alltid kastat lite med huvudet för att försöka komma undan, hastat på och inte velat t.ex. böja sig åt ena hållet, allt för att jag lät henne komma undan med det. Nu, när jag faktiskt börjar ställa lite krav på henne, är hon jättefin i munnen och följsam för hjälperna på ett helt annat sätt. Det var verkligen en dröm att rida igår. <3 Nu kommer det väl efterföljas av sjuttio pass som inte alls går lika bra, men man får leva på de gånger som allt verkligen klickar. 😉 Nu är hon dyr, hästapållan! <3

Vaccination och ny boxgranne

Idag var det vilodag för Sockis, som nu blir riden två dagar och sen vilar en. Det passade rätt bra ihop med hennes vaccination idag – det var dags för botulism-spruta. Jag steg upp ganska tidigt, tanken var att jag skulle köra till Audi och hämta ett lackstift, och därefter åka till Sockan, mocka och fixa höpåsar, vara där under vaccinationen och därefter åka och lämna in bilen på rekond.

Tyvärr fanns inte “min” färg i lager på Audi, utan de skulle beställa hem den tills imorgon. Ingen rekond idag med andra ord, utan det blev bara stallet avklarat i morse. Vaccinationen gick dock superbra, jag tror knappt att Tussen märkte av det. 😉 Dessutom kände veterinären Sockans uppfödare, vilket var lite komiskt. De hade tydligen gått på veterinärhögskolan tillsammans, så veterinären frågade direkt om jag kände Ragnvi när hon såg att Ragnvi var den enda som vaccinerat Sockan tidigare. Världen är liten ibland. 🙂

vaccination
Dags för vaccination!

Sockis har fått en ny boxgranne också! I början var hon väldigt intresserad av den nya kompisen, ett varmblod som heter Monroe. Monroe var däremot inte ett dugg intresserad av att prata med Sockan, trots längtansfulla blickar och lockande gnägg.

boxgranne
Sockis försöker övertyga Monroe om att det är en bra idé att snacka lite.

När Sockan insåg att Monroe kunde komma relativt nära hennes höhäck var hon dock inte alls lika intresserad av att prata vidare… 😉

Sockan i nytt stall

Jag har haft en riktig paus i bloggandet nu över sommaren – egentligen mest för att Sockan inte gjort speciellt mycket, antar jag. Runt sommarbetet fanns inga bra ridvägar och ridbanan var inte heller 100-procentig, så hon har fått vila ganska mycket.

Av ett flertal olika anledningar ville jag inte flytta tillbaka henne till det stall där hon stod tidigare, utan hon står nu i ett nytt stall i Burlöv. Det blir lite längre att köra varje dag, men det får jag leva med. 🙂

tussen.jpgTussen i sin nya (tillfälliga) hage.

Jag fick hjälp av Anna att flytta henne i måndags, och jag har börjat sätta igång henne lite igen. Som vanligt tar hon det hela med ro – ingen stress, äter bra, fin i magen och tycker att det är helt okej med nytt stall. Så himla skönt, det bådar verkligen gott inför en kommande tävlingskarriär också. 🙂

Ridbanan på det nya stället är toppen (och superstor!) och ridvägarna verkar också helt okej. Tanken är att jag ska rida mycket ute nu i ett par veckor så hon kommer igång igen. Sen ska jag faktiskt ta med henne upp till Småland en månad när J ska upp och göra sista rycket innan examen, och då hoppas jag att mamma kan hjälpa mig hyfsat mycket också. Vi ska försöka stalla upp både Sockan och Nettan i ett stall med ridhus under den månaden, så vi kan utnyttja tiden till max och träna!

Idag blev det också en uteritt. Sockis har (som vanligt) eld i baken och vill springa på som sjutton. Vi blev lite osams ett tag, men efter det accepterade hon motvilligt att vi inte skulle skena runt i bygden. 😉

Lite aha-upplevelser

Alla bilder i detta inlägg är på Sockan och min mamma.

Jag har ju redan berättat om min lilla aha-upplevelse med Sockan, när mamma följde med och red henne en kort kort stund. Det är verkligen extremt intressant att se någon annan, som dessutom är mycket kunnigare, sitta på ens häst.

13735427_10154181721741550_1467928886_n

Det korta pass som det ändå var har sporrat mig något otroligt. Jag har såklart alltid tyckt att jag har världens finaste häst, men att se henne “klicka till” och sedan faktiskt få till det själv på träningen dagen efter var världens grej! Jag som varit orolig för att ta igenom för mycket för snabbt upptäckte helt plötsligt att det var bättre att ta igenom ordentligt en gång, för att sedan få en häst som accepterade hjälperna på ett bättre och mycket mer harmoniskt sätt.

13735378_10154181721696550_1004772915_n

Något som jag funderat mycket över, och som jag diskuterade med mamma, är också det här med att tänka själv. Jag har haft det extremt förspänt som liten när det gäller ridningen. Jag har egentligen bara ridit två år innan  jag började nu i våras, och det var när jag hade ponny från 12 till 14 års ålder – totalt red jag då aktivt i cirka två år. Även om det gick extremt bra för mig och lilla ponnyn som var en riktig rosettplockare, har jag liksom aldrig behövt tänka själv i ridningen. Normala barn kanske red för instruktör en gång i veckan om de hade tur – jag gjorde det varje dag! Mamma var alltid med när jag red, och hjälpte mig otroligt mycket hela tiden. Även om detta innebar att jag och ponnyn utvecklades extremt snabbt, så innebar det också att jag slapp tänka själv så mycket. Mamma såg allt och var nog den bästa tränare jag kunde ha.

Det blir en extremt stor skillnad nu, när jag dela har en storhäst, dels inte har ridit alls på mer än 10 år (!) och dels måste börja tänka själv helt plötsligt. Att jag ska behöva tänka själv är dock ingen negativt – det kan vara dags när man är 25 år gammal. 😉

Jag är bara så taggad nu – dags att sluta fega och kanske faktiskt anmäla oss till en tävling. Även om det blir en LC så är det i alla fall ett steg på vägen. 🙂

13713427_10154181721876550_881018237_n13713263_10154181721726550_1627269856_n13705125_10154181721856550_1619271303_n13689402_10154181721761550_1392038286_n

En härlig vecka!

Denna veckan hade jag fullt upp – mina föräldrar kom nämligen ner och hälsade på oss, och stannade i 2 nätter. Det blev lite tight att både få in sina jobbtimmar och att hänga med dem, men vill man så går det! Har ca 5 timmar jag ligger efter, som jag får jobba in i helgen istället. Riktigt fullspäckad vecka med andra ord!

Jag började onsdagen med att stiga upp tidigt och jobba på, för att få in så många timmar som möjligt innan mamma och pappa kom. De rullade in framåt kvällningen, och tyvärr hade J kvällspass så han fick inte träffa dem då. Det första vi gjorde var att åka till hotellet och checka in dem (vi bor ju på 35 kvadrat, så även om de gärna hade fått sova här tyckte de att det var skönare med ett eget rum). Därefter tog vi en tidig middag på Jensens, som även om den absolut inte är en restaurang i min smak, faktiskt var helt okej.  Efter mat och lite skitsnack promenerade vi först till Emporia för att köpa ett par flarror vin, och därefter hem till oss.

13714389_10154181721961550_2061673344_n.jpg
Myspys i trädgården <3 

Avslutningsvis blev det en hamburgare på McDonalds, och sen följde jag päronen hem till hotellet där vi hängde till 23:30-tiden, då J slutat jobba och kom förbi och hämtade mig.

Torsdags morgon steg vi upp tidigt för att Sockis skulle få nya skor, och för att vi skulle hinna rida. Det tog en stund (varför tar det alltid längre tid i stallet än man tror?) och trots att vi åkte vid 08.30 var vi inte hemma förrän 13-tiden!

Tanken var att vi skulle åka till Köpenhamn och gå där hela dagen, då J var ledig hela torsdagen. Nu blev vi lite sena, men åkte ändå – vilket kan ha varit veckans onödigaste grej! 😉 Det var så fruktansvärt fullt med folk och faktiskt sämre väder än här hemma i Malmö, så efter en fika och ett glas vin var det ingen av  oss som var ett dugg sugen på  att promenera runt där. Så hem igen blev det – jag tror nästan det tog längre tid för oss att åka tåg än vad vi faktiskt var i Köpenhamn! 😉

Det blev en riktig snabbvisit i Köpenhamn i alla fall! 😉

Tanken var att vi skulle åka direkt till centrala Malmö och käka efter Kph, men ingen av oss var riktigt sugen på det. Vi handlade lite småplock och käkade hemma i trädgården istället.

Fredagen inleddes också med häst och ridning, dock lite kortare tid i stallet denna gång. 😉 Vi åkte också och tittade på huset vi köpt – vi skulle titta på vinden och ny ventilation som satts in, men passade på att visa mamma och pappa på samma gång. Det gillade det också, så det blir nog faktiskt toppenbra där. 🙂

Innan de körde hem avslutade vi med en middag på Mando i Malmö – rekommenderas starkt! Deras planka var toppen. 🙂

Över lag en riktigt härlig vecka – jag saknar verkligen mina föräldrar, som jag brukar vara hos rätt mycket annars. Eftersom att jag flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder har vi en väldigt bra relation (jag inbillar mig att det är för att jag inte bott där så länge att man börjat bråka en massa i vuxen ålder). Blir extra påtagligt när de kommer och hälsar på – men jag bedriver lite kampanj för att de ska flytta ner. Ännu så länge verkar det lönlöst, men skam den som ger sig…! 😉

13695254_10154181721636550_351580752_n
Mammi och Socki! <3