Gårdagens ridpass

Jag har ju glömt att skriva om ridpasset igår..! Sen senaste månaden har Sockan mest skrittat och travat för att hålla uppe konditionen, men nu när vi står på en ordentlig anläggning igen har vi självklart börjat “på riktigt” igen.

Det har blivit ganska mycket mjukstart med uteritter, men igår bestämde jag mig för att sitta en runda på banan. Dagen innan hade vi haft världens fight – Tussen tycker nämligen att det är heeeelt okej att slängtrava, försöka “springa ifrån” matte och vara allmänt super-taggad på livet. Hur mycket jag än älskar heta hästar, och tusen gånger hellre skulle ha det än en liten segis, blev vi rätt sura på varandra i förrgår. Jag tyckte nämligen att “nu fasen får det vara nog med trams”, medan Sockan tyckte att det var skitnice att springa på. Efter en rejäl dust kom vi dock överens om ett okej tempo, och jag avslutade passet nästan omgående efter att hon gett med sig.

sockan.png
Gulle-Tussen!

Jag förväntade mig samma scenario även igår, och föga förvånande började vi ridpasset i ungefär samma takt som om någon hade satt eld i svansen på henne. Det tog några varv innan hon lugnade ner sig och accepterade förhållningarna, men sedan var det precis som att spärren släppte och hon gick så jäkla fint! Det var precis som att gårdagens bråk (som jag lyckades ta igenom) hade tagit skruv, och hon insåg att det inte var så kul att bråka. Det var verkligen så himla roligt, hon jobbade på superbra och aktiverade verkligen kroppen, samtidigt som hon tog förhållningar, lyssnade på små hjälper, låg jättefint i formen även i övergångarna, och inte bråkade på något vis. För en häst som är riden så extremt lite är hon verkligen SÅ duktig, och suger till sig ny kunskap som en liten svamp!

Innan mamma hjälpte mig att “rida igenom henne” så att vi verkligen kom till arbete har hon alltid kastat lite med huvudet för att försöka komma undan, hastat på och inte velat t.ex. böja sig åt ena hållet, allt för att jag lät henne komma undan med det. Nu, när jag faktiskt börjar ställa lite krav på henne, är hon jättefin i munnen och följsam för hjälperna på ett helt annat sätt. Det var verkligen en dröm att rida igår. <3 Nu kommer det väl efterföljas av sjuttio pass som inte alls går lika bra, men man får leva på de gånger som allt verkligen klickar. 😉 Nu är hon dyr, hästapållan! <3

Dagens pass

Idag jobbar Jonathan kl 15-24… Supertråkigt! Det blir inte mycket kul gjort på en helg med de arbetstiderna… Men man får se det positiva, nästa vecka är han ledig tors-sön! Hans frånvaro gjorde dock att jag med gott samvete kunde ta riktigt god tid på mig i stallet idag… 😉

sockan-fönster.png
Sockan var inte alls lika peppad som jag inför ridpasset… Hon stod under hela rykten med huvudet ut genom fönstret och tittade avundsjukt efter kompisarna som fick vara kvar i hagarna.

Hon har fortfarande ganska mycket vinterpäls kvar. Som en liten nallebjörn! Jag borde dock inte klaga, på vintern är hon fluffigare än vilken kallblodsponny som helst…

fluff-sockan
Fluffmonster deluxe!

Själva ridpasset gick bra, jag red i ca 20 minuter och hon jobbar på som tusan! I början blir hon väldigt het och vill gärna streta framåt, och vid halvhalter och förhållningar slänger hon lite med huvudet och går ur form för att komma undan. För att komma ifrån stretandet varje gång försöker jag jobba jättemycket med övergångar och tempoväxlingar – ökad takt levererar hon gärna, men att minska takten eller till och med gå i skritt är ju sååååå tråkigt.. 😉 På slutet var hon dock jätteduktig och gjorde det mycket bättre och kändes framför allt mer harmonisk – jag tror bara det gäller att ha självdisciplin och traggla – och naturligtvis kommer det bli lättare och lättare ju starkare hon blir, så det inte blir så jobbigt att samla sig och minska takten.

Galoppen gick också fint- hon har börjat förstå fattningarna så himla bra nu, trots att vi inte tränat vid många tillfällen alls! Från att inte alls förstå galoppskänkel för inte alls så länge sedan, till att förstå att det betyder galopp, och idag fattade hon till och med rätt galopp varje gång, trots att hon är så pass mycket starkare i ena sidan och har mycket lättare för ena galoppen. Duktig tjej!

13281821_10154044890536550_1636696003_n
Sockan är så himla söt i ridhuset – hon förstår inte riktigt det här med speglar, så när vi skrittade av gnäggade hon förtjust åt “den andra hästen”. Sen stod hon en stund och kikade och funderade… Haha!

Jag skrittar alltid igång och av Sockan för hand (om jag inte har sinnessjuka skavsår från stövlarna, vilket i och för sig är ganska vanligt…), av någon anledning tycker jag att det känns bättre. Dels tror jag det är bra att komma igång och bli lite varm i kroppen innan passet, och efter tycker jag bara det är onödigt att sitta på henne av ren lathet, speciellt när hon ofta är ganska trött. Utöver det tycker jag också att det är rätt mysigt, man kan klappa och klia lite, det känns som att det är bra för relationen på ett eller annat vis. 🙂

13245834_10154044890366550_1767347767_n
Vi har så himla fina påfåglar i stallet… Hanarna är supercoola med sina “svansar”!

Att förvalta en unghäst

sockan-ridhus

Lika ofta som jag är glad och tacksam över min fina häst, lika ofta får jag en liten, orolig klump i magen över det ansvar det innebär att utbilda henne. Inte något ansvar gentemot någon annan utomstående person, men ett ansvar mot hästen och mig själv att göra mitt absolut yttersta för att hon ska må bra och utbildas på bästa vis. Och ja, jag skriver unghäst i ämnet – även om hon är 12 i faktiska år, så är hon i sin utbildningsnivå som en 3-4:åring.

Inte nog med att hon är helt grön – jag har inte ridit sedan jag var 14, och jag var ju inte precis någon ryttare i världsklass då heller. Mamma är inte med mig och håller koll på varje steg eller tygeltag, och jag vet att jag har stora brister på vissa punkter. Jag vet att jag är sned i kroppen, tänk om jag gör henne oliksidig? Jag vet att jag kan bli för stilla och fast i ena handen, tänk om jag gör henne stum på den tygeln? Tänk om jag travar på för hårt underlag, eller jobbar för mycket på volt, eller jobbar för lite på volt eller… Det finns tusen skräckscenarion som utspelar sig i mitt huvud!

Skräckscenariot är såklart att rida på ett vis som i längden kan orsaka skada, men även att befästa dåliga attribut eller beteenden såsom oliksidighet eller någon form av ovana. Vissa saker är såklart ofrånkomliga, man kan inte vara 100% liksidig och perfekt själv, men att göra det bästa för hästen måste vara det yttersta målet. Sedan vill man såklart inte stanna där i sin målsättning – man vill ju komma framåt med hästen, utbilda den mot högre och högre mål, men samtidigt ha hästens välfärd i första rummet. Det är en svår balansgång att gå, hur mycket man ska begära av hästen varje gång, VAD man ska begära, hur ofta man ska träna… Speciellt inom en sport där alla har åsikter om allt. På gott och ont… 😉

Lyckligtvis hittade jag Pauline Larssons stall, där Sockan står idag. Pauline har själv ridit Grand Prix och är C-tränare i dressyr. Det känns skönt att ha någon att rida för regelbundet, men även om man rider för tränare varannan vecka (det är inte lönt att göra det oftare nu när Sockan och jag tragglar så pass mycket grunder som vi gör) så blir det inte samma sak som att vara 100% säker på att man gör helt rätt.

Som tur är har jag min snälla, goa mamma som trots att hon är 25 mil bort kan hjälpa mig supermycket via telefon. Varje gång jag stöter på minsta lilla grej, eller om något bara gått extra bra eller dåligt, ringer jag och rapporterar – och självklart blir det tusen frågor! 😉 “Mamma, Sockan gjorde det här idag, hur ska jag lösa det?” “Mamma, tycker du jag ska göra såhär för att lösa det här?” “Mamma, kan man göra såhär om Sockan…” Ja, det är tur att jag är välsignad med en hästkunnig (och mycket tålmodig) mor… 😉

En sak som är svår med just Sockan är att inte förhasta sig och gå för fort fram. Sockan är väldigt ambitiös, hon VILL så gärna göra rätt och gör alltid sitt bästa, vilket gör att jag får tänka extra noga på att inte kräva för mycket. Även om hon i vissa stunder har mycket humör (typ när hon vill springa jättejättesnabbt och matte säger nej, vilket resulterar i diverse akrobatiska språng upp i luften) så skulle hon aldrig få för sig att tjura ihop och inte göra sitt bästa – det gör det extra viktigt att jag som ryttare verkligen tar det lugnt, inte går för fort fram och avslutar passen i tid.

Och ja, jag förstår att det kan låta extremt pjoskigt att oroa sig för att hästen är ambitiös och gör sitt bästa och att det kanske någon gång i framtiden händer något så hon blir skadad… Men har man pjoskiga gener så har man… 😉 (Ja, det där var en pik till min morsa, som om hon fick bestämma, fortfarande inte hade låtit mig rida ut ensam om jag så hade haft världens mest bombsäkra häst. Puss mamma!)