Windy
Windy, Svensk Ridponny (New Forest x Engelskt Fullblod) f. 1988
Okänd härstamning
Windy var min första ponny, och min första riktiga kärlek i livet! Hon är troligtvis importerad eller uppfödd i södra Sverige, men registrerad som svensk ridponny. Hennes tidigare ägare hade köpt henne som unghäst och tävlat hoppning med henne. De sista två åren innan vi köpte henne var hon utlånad till en ridskola, vilket tyvärr inte passade henne alls – hon var verkligen en enmansponny. När vi fick hem henne var hon liten, omusklad, och med den största underhalsen jag någonsin sett. Folk runt omkring oss trodde mamma var galen som köpte DEN ponnyn till en nybörjare, och vi fick höra att “den underhalsen kommer aldrig försvinna”. Som tur är såg min mycket kloka och hästvana mamma att det fanns en oslipad diamant under den dåvarande fasaden.
Windy hade inte haft det lätt sina första år i livet, vilket märktes tydligt och satt i trots att hon haft det bra hos tjejen som hade henne innan i nästan 10 år innan vi köpte henne. Hon var skygg och blev rädd om man var för snabb i rörelserna, och i stallet där vi hyrde plats blev hon snabbt känd som en riktig ragata som alltid såg ut som att hon bitit i en riktigt sur citron. Många gånger skrämde hon livet ur mig – inte minst när vi hade henne på prov innan köp, ett par dagar innan vi skulle genomföra köpet blev hon rädd och kastade sig handlöst bakåt när hon stod uppbunden. Jag som häst-ovan 12:åring och med tårarna sprutande var mycket osäker på om jag ens vågade gå nära denna best igen! Efter lite diskuterande beslutade vi oss ändå för att köpa henne, vilket var tur – hon blev nämligen min bästa vän, och den bästa läromästare man kunde ha!
Efter ett tag blev världens suraste lilla ponny plötsligt glad varje gång hon såg mig. Öronen spetsades direkt när jag eller mamma kom – och suransiktet kom tillbaka lika snabbt så fort någon annan närmade sig. Stressen från hennes dagar som ridskoleponny försvann, och hon trivdes alldeles utmärkt som enmanshäst. Hon var en alldeles perfekt första häst – hon gjorde inget gratis, men gjorde man rätt blev det rätt också! Jag som inte kunde ett skvatt när vi köpte henne, och som dessutom ville tävla hoppning, utvecklades ovanligt snabbt tack vare min helt fantastiska mamma – som i vått och torrt, ur och skur, var med mig i stallet och agerade ridlärare varje gång jag satt upp på hästen. Hon tog stalltjänster, cyklade med oss ut i skogen på uteritter, frös i kalla ridhus – allt för att jag skulle få ha min ponny! Det är först nu som jag förstår vilken enorm uppoffring, både arbets- tids- och pengamässigt min fantastiska lilla mamma gjort för min skull! Hon offrade dessutom sin egen ridning, vi hade inte råd att ha två hästar, utan det var häst till henne eller ponny till mig som gällde. Jag kommer vara evigt tacksam för den fantastiska insats hon gjort som kompis, coach och ponnymamma. Jag tror dessutom att det är hela anledningen till att vi idag är bästa vänner – vi umgicks så mycket med hästarna att vi alltid har haft något gemensamt (även om jag, som den lilla skitunge jag var, oftast blev skitförbannad på henne och tyckte hon var jättejobbig som skulle kommentera min ridning… HAHA!).
Efter ett tag med Windy, trots att jag hela tiden vidhållit att jag skulle hoppa med min hopp-ponny, blev jag mer och mer influerad av min kära dressyrtant till morsa, och helt plötsligt var vi ett dressyrekipage, jag och Windy. Vi började tävla, och hör och häpna – det gick bra! Hon var en riktig liten pärla, min lilla häst, även om både hon och mamma ibland hade en ängels tålamod men otåliga, tjuriga tonårs-Sanna. Vi började så smått, när jag var 12-13, tävla lite klubbtävlingar, och därefter lite “riktiga” tävlingar också. Efter ett tag fick vi vara med i laget – och där var det nästan bara JÄTTESTORA tjejer, supertuffa 18-åringar som jag fick tävla i samma lag som! Dessutom fick vi nästan alltid ett par rosetter med oss hem. Jag var överlycklig.
När jag var 13 fick vi vara med och tävla i Småladscuppen, en individuell- och lagtävling på 5 tillfällen. Efter första tillfället hände det som inte fick hända – min fantastiska lilla ponny blev halt. Efter utredning kom det fram att hon hade en knäledsinflammation – efter en behandling som jag kan beskriva som ytterst tvivelaktig från veterinärens sida tillstötte komplikationer, vi fick köra hästen akut ner till Helsingborg, och mitt liv var slaget i spillror. Naturligtvis såhär mer än 10 år efter låter det som en enorm överdrift, men för 13:åriga Sanna var den här ponnyn min bästa vän och det käraste jag hade. Jag var helt medveten om att vi inte skulle ha råd att behålla en sjuk häst, och många många timmars grubblande och gråtande ägnades åt stackars Windy och oron att vi skulle behöva avliva min bästa kompis.
Till slut, efter lång tids vila och korta skittrundor, skulle vi på återbesök. Optimist som jag var trodde jag att hon skulle bli frisk, men komplikationerna efter behandlingen hade förstört hennes vänsterknä. Lyckligtvis hittade vi en hingstägare som ville köpa avelsston, och min fina, fina kompis fick bli pensionär.
Vi fick i efterhand höra att hon inte blev dräktig pga cystor i livmodern, men att hon fick gå kvar som sällskapshäst. Jag kommer alltid vara evigt tacksam mot denna fantastiska lilla ponny som lärde mig så otroligt mycket på de två år vi fick ha tillsammans.
Rubinett
Rubinett, SWB f. 1999
e. Rubignon – u. Loella – ue. Leopard
Vi köpte Rubinett sommaren 2004, när jag skulle fylla 14. Vi var i valet och kvalet om det skulle bli ponny eller stor häst – egentligen hade jag många ponny-år kvar, men redan då var jag väldigt lång och hade ridit min dåvarande ridlärares två stora hästar när Windy var sjuk. Vi hade åkt och tittat på många ponnyer, men ingen som riktigt föll oss i smaken, och de som gjorde det hade inte rätt prislapp.
Egentligen var det en slump att vi ens åkte och tittade på henne – vi ringde på en annons utan bild i en hästtidning. Enda anledningen att vi uppmärksammade den var att hon hade Leopard som morfar. Min mammas tidigare häst var en riktig liten pärla, och han var e. Leopard, varför vi beslutade oss för att åka och titta på 5:åringen utan bild!
När vi kom fram till försäljningsstallet, dagen efter att hästen kommit dit, blev vi positivt överraskade – exteriört var hon väldigt trevlig, och gångarterna helt okej de också. Både jag och mamma provred, och tyckte hon var trevlig. Enda synpunkten var att hon kanske var något seg (speciellt jämfört med min räser-ponny! 🙂 ).
Någon vecka senare fick vi hem damen, och upptäckte ganska snabbt att framåtbjudningen var det inget fel på – tvärt om! Troligen hade hon träningvärk vid provridningstillfället efter ett par timmar i transport plus att säljaren provridit henne dagen innan.
Tyvärr var Rubinett lite för svår för mig som 14:åring – hon var (och är!) väldigt tittig och det är mycket svårt att få henne att koncentrera sig på ryttaren och inte på alla möjliga faror som kan tänkas finnas i varje hörn av ridbanan! Vi tävlade någon klubbtävling med bra resultat, men att gå från min superstadiga, bussiga lilla ponny till en stor och tittig unghäst som var livrädd för allt på tävling (och hemma med, för den delen) blev för mycket för mig, och jag lade av med ridningen. Rubinett är dock fortfarande kvar med min mamma, som verkligen lyckats plocka fram det bästa i vår lilla fuxiga märr. 🙂
Rubinett blir förhoppningsvis dräktig med Dragon Welt sommaren 2017 och vi ser fram emot en liten fuxbebis under 2018. 🙂